Jämlikheten, och framförallt den mellan könen, är ett mycket eftersträvansvärt mål i vårt land. Eftersom detta önskade tillstånd ännu inte har uppnåtts väcker bristen på jämlikhet mycket oro, ilska och ångest.

Särskilt stor och ettrig blir denna ilska när ojämlikheten rör de olika villkor under vilka sexualitetens handlingar utövas eller inte utövas mellan könen. (Jag begränsar mig nu till de två vanligaste könen.) Ett återkommande tema är att en vidlyftig flicka eller kvinna får sitt rykte befläckat medan samma beteende utövat av en man ses som något berömvärt eller i alla fall beundras. Vad kan detta bero på? Är det ett uttryck för patriarkatets förmåga att också styra våra, det vill säga båda könens, tankar?

Låt oss göra en utflykt till Lycksalighetens ö!

På denna ö råder lugn och harmoni. Också på skolgårdarna är det lugnt och tryggt. Ingen skriker Hora! Och ingen flicka behöver känna sig rädd och jagad. Barnen och ungdomarna rör sig utan rädsla – även om lekarna kan vara nog så vilda. De är ju unga.

Vad kan detta lugn bero på? Förklaringen är inte uppenbar men ändå genom undersökningar av tillresta svenska forskare väletablerad.

Flickorna vill ligga med pojkarna i samma utsträckning som dessa vill ligga med flickorna. Det innebär att kontrahenterna inte har något tryck på sig att antingen försöka pressa sig till akten eller ge efter för denna press. Vad detta beror på har forskarna ännu inte lyckats utröna. De är ännu så fascinerade av själva upptäckten att de undersöker detta ovanliga beteende i alla dess former, vilket kan tyckas lite onödigt, eftersom detta blivit något vardagligt och för ö-borna självklart. Den vänliga samvaron som den syns på skolgården har utsträckts, helt enkelt, till könsumgänget.

Som vi vet är förhållandena på svenska skolgårdar – och i samhället i övrigt – helt annorlunda.

Jämförelsen med Lycksalighetens ö har nu gjort att vi kommit något på spåret. Där förhållandena är så jämlika och kamratliga som de är på ön, där blir sexualiteten ofarlig och trevlig.

Annorlunda är det i vårt land. Fortfarande, trots p-pillret och annan teknik, vill pojkarna ligga oftare än flickorna. Ändå sker ett inte obetydligt antal samlag också här. Ekvationen löses genom att vissa flickor ligger ofta och med flera pojkar. De får då, som vi redan konstaterat, dåligt rykte. Det kan tyckas vara oförtjänt och till och med orättvist. De ligger ju i för att lösa ett problem.

Hur ska detta fördömande ses? Jämförelsen med lycksalighetens ö hjälper oss att förstå. Där gjorde det likformiga sexuella uppträdandet att pojke kunde söka och finna den flicka han helst ville ha och flicka kunde vänta till också hon funnit den hon sökt. Ett val efter personliga preferenser skedde.

I Sverige finns inte samma möjligheter. Pojken känner sig pressad att mer eller mindre subtilt tvinga sig till ett samlag och tar den flicka som lättast finns till hands. Och vissa flickor, av skäl som endast de känner till, ger efter även om den pojke som letat upp dem egentligen inte alls är den de vill ha. I skam över sitt uppträdande – det är ändå ett slags nederlag också för pojken – börjar han förtala den flicka som varit tillmötesgående. Därigenom tror han sig också – och sannolikt med rätta – kunna förbättra sin ställning i pojkgänget.

Hur detta – att könen har olika beteenden – skall förklaras lämnar jag därhän. Det är väl något socialt inlärt förstås.

Nu slutar inte historien här. Det finns också eländets öar. Därifrån har under senare år många pojkar kommit. De kommer från samhällen som låser in sina flickor och kvinnor. Följden blir att pojkar och män får umgås – även könsligt – med andra pojkar och män. Det gäller också de som helst skulle vilja vara tillsammans med flickor.

Här ser de att flickorna får gå fritt också utanför hemmet. Det blir en uppenbarelse för dem. De tror sig ha kommit till Lycksalighetens ö. De ser hur otvunget svenska pojkar och flickor umgås med varandra. (Vi lämnar tidigare invandrade flickor och pojkar därhän). De tror därför att varje flicka kommer att besvara deras önskan med samma önskan riktad mot dem.

När de så avvisas tolkar de det som rasism, vilket det också sannolikt till dels är. För många flickor är de för annorlunda och beter sig för grovt och framfusigt.

I besvikelse och ilska kan då pojkens närmande övergå till sexuella trakasserier och till slut i öppet våld och våldtäkt. Detta beteende har blivit så vanligt – i deras kretsar – att det för dem inte föder någon skam. Med deras bakgrund och erfarenheter från hemlandet och från den nya tillvaron i Sverige känner de inte till något annat.

Dessutom är risken för upptäckt liten och ännu mindre är sannolikheten för något straff. Deras huvudmän – om det nu är en rektor eller en föreståndare för något hem – är mer intresserade att skydda sitt och sin institutions rykte än ta tag i något som ändå har blivit något vardagligt.

Nå, är detta ett problem eller är det en del av en ny vardag som vi måste acceptera? Det får var och en själv avgöra, men om man anser att det är ett problem bör man nog tänka till litet.

Det är så lätt att yrka på straff och hårdare straff, vilket också titt som tätt görs av alla de insiktsfulla. Men hur verkningsfulla är straffen? Hur mycket tar den pojke som tycker sig ha kommit till Lycksalighetens ö hänsyn till straffet?

Jag tror vi måste utgå från att vi faktiskt inte är invånare på Lycksalighetens ö. Vi skulle må bättre av att acceptera den olikhet som råder mellan könen (de två vanligaste) och därmed de olikartade beteenden och önskningar som styr dem.

Det innebär inte att alla slags handlingar – och deras drivkrafter – skall accepteras, men vetskapen om och erkännandet av deras förekomst skulle göra både pojkar och flickor, lärare, föräldrar och lagstiftare förståndigare.

Att bara predika – och straffa – kommer inte att hjälpa.

(Förlåt Atterbom …)