För några dagar sedan skrev jag en text om att den amerikanska myndigheten National Labor Relations Board tycks ha beslutat att allt omnämnande av skillnader mellan könen utgör kvinnoförtryck. Och om det inte är just detta som NLRB menar så finns det andra viktiga institutioner som anser det.

Professor Stuart Reges som undervisar i IT-programmering vid University of Washington hade deltagit i en diskussion på temat ”Varför kvinnor inte programmerar” och försökt hitta något slags rimlig förklaring till det empiriska förhållandet att det finns fler manliga programmerare än kvinnliga. Det hade gjort studenterna upprörda. Professor Reges skriver:

De betraktar varje diskussion om könsskillnader, hur lugn och rationell den än är, som ett slags kvinnoförtryck som även blir ett sexuellt förtryck. Med andra ord betyder det att om man vågar diskutera vetenskapen om könsskillnader – till och med på ett universitet – så är det stor risk att man anklagas för att bryta mot amerikanska lagar.

Att prata om könsskillnader uppfattas som ett slags våldtäkt. Reges tycker att hans universitet alltför lättvindigt givit efter för de kränkta studenterna:

Jag är besviken för att University of Washington tagit ställning utan att ha avgjort den centrala frågan om huruvida min diskussion av detta utgjort könsförtryck. Det lämnar mig och andra som jag utan vetskap om vid vilken punkt yttrandefriheten slutar och olagligt könsförtryck startar. Ännu mer besvärande är att vi underlåtit att undervisa dessa studenter. Vi hade kunnat avvisa deras idéer om kränkning och i stället gått i bräschen för idéen att universiteten måste värna om traditionen att kunna diskutera alla slags idéer… I stället lämnar vi dem med föreställningen att de har rätt i att betrakta sig själva som offer och i att fortsätta att försöka tysta idéer som stör dem.

Medan det fortfarande finns en glipa yttrandefrihet kvar (eftersom ingen egentligen bryr sig om texter på en sajt som den här) så tänker jag göra en observation, nämligen att det är mycket liten skillnad mellan den förfeministiska och den feministiska uppfattningen om relationerna mellan könen, alltså den ordning som numera kallas könsmaktsordningen.

I det samhälle där jag växte upp gällde den förfeministiska uppfattningen. Män sågs som maktlystna, giriga och ansvarstagande. De skulle offra sig för familj och fosterland. De tävlade med andra män om de främsta positionerna. De hade uppfunnit Olympiaden och organiserar sig hierarkiskt och accepterar sin position. Guld, silver, brons och hela vägen ned i ett oändligt antal nivåer. De vet sin plats och tål det. De gillar starka män ty om de sällar sig till starka män kan de själva vinna framgångar. Starka män strider mot varandra och det handlar då om liv och död. Svaga män mobbas ut om truppen inte har någon glädje av dem och de inte ens kan användas för att putsa de starkas sköldar.

Kvinnor vill ha trygghet för att sköta barnen och livet. De vill ha framgångsrika alfahannar för genernas och trygghetens skull. De har en egen kultur där de pratar med varandra och organiserar tillvaron medan karlarna krigar. De tycker karlarna är lite löjliga men måste, kärleksfullt och överseende kanske, tolerera dem. Kvinnorna lever i en annan värld, en värld av relationer och människor. Liksom hos männen är deras viktigaste kontakter med varandra och inte med det andra könet. Det är i varandras ögon de läser sitt värde. De som sänker kvinnans värde genom att alltför villigt gå männen till mötes får ett strängt straff.

Männen bryr sig inte om relationer och människor utan om bilar, troféer och ryttarstatyer åt sig själva. Om de lever länge nog, vilket de för det mesta inte gör, upptäcker de att sådana strävanden är tomma. De kan då i stället djupna i vishet. Ingen som är beroende av en hierarki kan bli vis.

Ungefär så tänkte mänskligheten, kvinnor och män, under tusentals år (påstår jag alltså). Mänskligheten gjorde sig inte så mycket besvär med den bilden utan ansåg att det var så tillvaron var inrättad. Det var som det var. Detta var den förfeministiska uppfattningen.

För hundra år sedan började det feministiska inflytandet att växa. Feminismen betraktade precis samma värld och precis samma mänskliga beteenden som tidigare åskådningar men bestämde sig för att den existerande ordningen inte längre dög. Det som människorna tidigare hade betraktat som tillvarons inneboende, oföränderliga natur upplevdes plötsligt som en defekt. Den gamla ordning som folk hade betraktat som inskriven i tillvarons DNA framstod nu som en avskyvärd skapelse som försågs med en ny, nedsättande beteckning, nämligen könsmaktsordningen.

Nu har vi hundra års erfarenhet av feminism. Det var inte fel att förkasta den gamla den gamla ordningen där kvinnor faktiskt alltför ofta hade satts på undantag (även om vi nästan aldrig talar om de stackars män som också försvann i ruljangsen utan att få någon framgång varken hos männen eller hos kvinnorna). Västerlandet har numera, påstår jag, förutsättningar för verklig jämställdhet. Det hade kunnat bli riktigt bra.

Men uppenbarligen fattas något vilket exemplifieras av att man på amerikanska universitet, enligt professor Reges erfarenheter, inte ens får tala om könsskillnader eftersom sådant tal anses skända kvinnor. Psykologiskt är detta anmärkningsvärt. De flesta älskar att tala om sig själva och sina särdrag. Särskilt mogna individer kan till och med analysera sin personlighet med något som liknar objektivitet. En förutsättning för att man ska våga sig på sådana diskussioner är, tror jag, att man erkänner och står ut med och kanske till och med gillar sig själv. Människor som inte klarar sådan öppenhet är människor som misstänker att de inte duger och därför vägrar att prata om sig själva av rädsla för att deras tillkortakommanden ska uppdagas för alla att betrakta.

Jag undrar om det inte är där det kniper för de studentskor som inte tål diskussioner om könsskillnader. De kan inte utstå de nya krav som jämställdheten ställer på kvinnorna. De längtar tillbaka till ett skyddat kvinnorum. De vill att hela världen ska förvandlas – med eller utan stöd av den statliga våldsapparaten – till ett skyddat kvinnorum, vilket #metoo-kampanjen och kraven på menscertifiering så väl exemplifierar. Jag säger detta medan det ännu är tillåtet att uttala sig i frågan.