En mindre lyckad googlesökning förde mig till en sida med den uppseendeväckande rubriken Brussels: Europe’s first CO2-free capital? Nog för att vilsna klimathotstroende kan hitta på det mesta, men – en stad utan koldioxid?

Ett stycke ur texten:

Making the city car-free and CO2-free will have a major impact on health and general well-being. With the combination of an extensive sharing concept, e-vehicles, mapping all data and optimising it with smart technology, we are certainly making progress in an effort to make our mobility and living environment even more sustainable. Our dream: to put Brussels on the map as a city with an eye for nature, health and quality of life.

Jag håller helt med om att en stad som är “CO2-free” kommer att ha ”a major impact on health and general well-being” på dem som bor där, dock inte på det sätt som artikelförfattaren tycks tro. Att koldioxid är en förorening, rent av ett gift, är en välspridd tanke, men det här måste vara något slags rekord i den vägen.

Man kan undra om den som skrivit texten ens vet vad koldioxid är och vilken roll gasen spelar för livet på jorden. Har han månne tänkt sig att lokalt stänga av fotosyntesen i Bryssel? Inte heller en helt lysande idé.

Föreställningen att koldioxid är något ont tar sig många uttryck. Som boende i Uppsala har jag märkt det. Varje fredagseftermiddag (kanske också andra dagar) samlas ett gäng klimathotstroende nära centrum för att sprida evangelium om koldioxidens förbannelser och den kommande domedagen. Det nya greppet här tycks vara en så kallad klimatstrejk. Vem eller vad man strejkar mot (eller för) och vad man hoppas uppnå med en sådan handling är inte klarlagt. Men att man vill vara med och rädda Jorden är klart; en hashtag som ”Fridays for Future” är svår att tolka på annat sätt:

Det viktiga verkar vara att klimatstrejkarna känner att de gör Det Rätta och övertydligt markerar det så att andra ser det. Och så förstås att få värva anhängare till sin flock.

(Dock – deras oro är nog inte spelad; de verkar vara reellt rädda för klimatet. Bara det måste vara hemskt. Tänk dig att vakna varje morgon skakande av rädsla för att det onda klimatet står hotande bakom varje buske.)

Men mönstret är tydligt: Man ska visa att man är på den rätta sidan och har den rätta övertygelsen. Så har det alltid varit: Alla är likvärdiga, men just vi måste särbehandlas, för vi är så speciella. Det är något särskilt med oss. Vi är lite bättre än de andra, åtminstone i våra egna ögon. Och fan ta den som säger något annat! För länge sedan, när kommunikation var muntlig, kunde sådana här sammanhållna flockar inte vara så stora. Det blev konflikter på by- och stamnivå. Numera har vi masskommunikation, så när många människor vill markera tillhörighet till den rätta och goda flocken och avståndstagande från andra flockar får vi de här fenomenen. Och en stor marknad av pratfolk – politiker, journalister och diverse trendkonsulter – håller beteendet igång. Predikanter och tyckare har det aldrig varit brist på.

Men Uppsala är minsann inte ensam på scenen. En som verkligen vet hur man ska banka på den stora hot- och skrämseltrumman är amerikanen Roy Scranton, docent i
engelska, men som i Sverige kallas klimatexpert.

Denne ”klimatexpert” säger alltså att vi måste börja förbereda oss på att vår civilisation kommer att gå under. Domedagsklockorna ringer sålunda rejält högt, minst sagt. Vidare: Främsta rådet är att passa på att njuta av varje dag eftersom klimatet bara kommer att bli värre.

Att Scranton går under beteckningen Doctor Doom är inte att ta miste på.

Jag ser hotpratet om klimat och koldioxid som en religiös väckelserörelse, och denna tro får inte ifrågasättas. Det viktiga är sålunda att tro (rätt), inte att veta/kunna. När högre och lägre makter och hot om evigt liv i salighet eller pina inte längre fungerar för att skrämma folk med, ersätter man dem med klimat- och koldioxidfaror. Det viktiga är att få odla övertygelse, ”den enda rätta läran”, och att skrämma folket så att det ändrar beteende. Flockbeteende är otäckt. Fanatism hotar.

Tur att det finns vanligt folk som går till jobbet varje dag och ser till att samhället fungerar. Än så länge är de i majoritet.

Rolf Oward är copywriter och översättare som kört egen låda i över 30 år. Arbetat en hel del i Kista, till och med startat företag där. Formellt: fil kand, fil lic, DIHR. Hyfsad i spjut (61.14). Mer och mer förvånad och irriterad över hur Sverige styrs och hur PK-tänkandet fått in sina tentakler i stort sett överallt.