Serendipitet är den oförtjänta turen att hitta något bra som man inte visste att man letade efter. Flemings upptäckt av penicillinet är standardexemplet. När jag för några år sedan beslöt att återuppväcka och förhoppningsvis vitalisera sedan fyrtio år slumrande kunskaper i portugisiska språket hade jag serendipitet. På internet hittade jag en lärarinna i Rio de Janeiro som jag umgås med på Skype. Då visade det sig, för mig helt oväntat, att språket inte bara handlade om verb, prepositioner och glosor, utan att det som bonus kom en hel kultur med författare, konstnärer, en som hos oss kacklande politisk debatt och sin alldeles egna historia (fast kanske inte så alldeles egen ty Sveriges drottning Kristina hade ett nära umgänge med en av Brasiliens mest hyllade historiska personer, jesuiten António Vieira, som liksom Kristina var märkvärdigt modern i sådant som tolerans för avvikande religioner, hudfärger och kanske till och med könstillhörighet).

Samhällsproblem visar det sig att de har också i Brasilien, och som jag eventuellt till leda påpekat är dessa märkvärdigt lika dem som besvärar oss i Sverige. Ta skolan som exempel.
Nu struntar jag i att det i Brasilien som i Sverige finns utmärkta skolor. Dessa är inte problemet. Problemet är de skolor som inte är utmärkta utan tvärtom dåliga vare sig dessa dåliga utgör 25, 50 eller 75 procent av det totala antalet. Ett stort problem i Sverige är elevernas brist på respekt för lärarna. Det händer att elever uppför sig oförskämt mot lärare och till och med spöar upp lärare och i alldeles särskilda fall våldtar dem. Ett närliggande problem är att lärarhögskolorna är erkänt usla och att bara de studenter som har de lägsta betygen söker sig dit. Vidare har föräldrarna ofta abdikerat från sitt föräldraansvar och anser att det är kommunens uppgift att ta hand om deras barn.

Just så är det också i Brasilien. Att skolbarn där har med sig skjutvapen till skolan är kanske lika vanligt som att skolbarn i Sverige våldtar sin lärarinna men det förekommer. I varje fall anses sakernas tillstånd tillräckligt allvarligt för att spela roll i allmänna val (mer i Brasilien än i Sverige, men skillnaderna är inte särskilt märkvärdiga). I båda länderna anses det att de politiska ledarna måste vidta åtgärder för att lösa skolans problem.

Just på den punkten börjar det bli komplicerat och därför särskilt intressant att jämföra vad som händer i Brasilien med vad som händer (eller inte händer) i Sverige.

Komplikationen är att det inte finns någon säker lösning på detta problem om man med lösning menar en serie åtgärder som ledande politiker kan åstadkomma med hjälp av de verktyg de har i sin låda, alltså lagstiftningsmakten och budgeten, rättigheten att reglera och att köpa saker.

Denna komplikation finns i både Sverige och Brasilien. I klara verba innebär den att politikerna på den ena sidan Atlanten har precis samma brist på lösningar som politikerna på den andra sidan. Men de hanterar denna gemensamma brist på lösningar på helt olika sätt. De svenska politikerna satsar på beprövat verkningslösa metoder medan de brasilianska politikerna satser på en utväg som troligen är verkningslös men ännu inte bevisat sin kraftlöshet.

Om man studerar de svenska politikernas förslag till hantering av skolans kris så handlar det om fler och större doser av gamla misslyckade åtgärder. Fler regler och mer pengar. Här är ett av moderaternas fem skarpa förslag:

Skärpt kvalitetskontroll med skräddarsydda åtgärdspaket till skolor med dåliga resultat och ytterst nedläggning av skolor som inte fungerar, oavsett om de är fristående eller kommunala.

Skolverket eller möjligen skolinspektionen ska alltså ta över bristande skolor och ställa allt till rätta. Är det någon som tror att dessa myndigheter har kapacitet att göra detta? Har de pedagogiska reservkrafter i sina korridorer som kan skickas ut på lyckade specialoperationer ungefär som agent 007 James Bond kunde utsändas på uppdrag som ingen annan klarade av?

Den nyvalde brasilianske presidenten Bolsonaro och hans utbildningsminister Ricardo Vélez Rodriguez har en annan strategi. Bolsonaro stödjer sig på de moderna, protestantiska väckelsekyrkorna vars budskap är moral, familj, auktoritet, gudstro, kyskhet och lydnad. Direkt har åklagare i delstaten Minas Gerais ingripit mot skolor som ägnar sig åt genustänkande för att få stopp på allt prat att det finns något annat än två kön med sina medfödda uppgifter och roller. Den nyvalde presidenten har invänt emot att högskoleprovets avdelning för språkförståelse omfattade frågor som krävde kunskap i bögars språkbruk.

Min portugisiskafröken bara fnyser av förakt mot sådana synsätt. Det hjälper väl inte att förbjuda skolorna att diskutera svåra frågor som kön, klimat och alternativa värderingar som uppmuntras av PK-isterna, säger hon. Hennes skepsis mot den nygamla skolstrategin är naturligtvis befogad. Vi vet inte om den duger till något.

Det som bekymrar mig är att vi inte, varken i Brasilien eller Sverige fast jag oroar mig mer för Sverige, har någon seriös debatt om sådant som skolan. Det finns en och annan genomtänkt debattör, Inger Enkvist till exempel, som förmår presentera något slags alternativ till det härskande paradigmet i skolfrågor, men stackars Inger är en ganska ensam, ropande röst i en karg och öde skoldebatt.