Det finns en berättelse om en svensk kung, jag vet inte vilken, som hade hört att en framstående undersåte var republikan. Kungen kallade vederbörande till sig och spände ögonen i honom.

Är du republikan? frågade kungen.

Inte alls, Ers Majestät, sa medborgaren, det är inte monarkin jag har något emot, utan Ers Majestät personligen.

Ungefär så känner jag mig inför dagens svenska härskare. Det är inte demokratin jag ogillar, utan de figurer som företräder den. Nu talar jag i första hand om partiledare. Bland några tusenden förtroendevalda i olika församlingar kan det nog, i varje fall undantagsvis, finnas förtjänstfullt folk. Och till och med bland partiledarna finns enstaka individer som jag kan respektera men som inte lyckas släppa lös sina eventuella krafter eftersom de sitter fast i ett elakt spel som de inte kontrollerar.

Det feministiska Sverige öppnade sig på ett häpnadsväckande oförsiktigt sätt vid kanadensaren Jordan B. Petersons visit nyligen i den svenska huvudstaden. Centerledaren Annie Lööf träffade kanadensaren i Skavlans teveprogram och gjorde bort sig. Hon visade sig tala förvånansvärt dålig engelska och reagerade, enligt min uppfattning, ointellektuellt och barnsligt på kanadensarens ståndpunkter. Hon verkade obekant med Petersons i varje fall utanför Sverige rätt vanliga anti-PK-istiska tankegods. Ska jag som medborgare behöva utsättas för en ledare som varken kan tala det vanligaste utländska språket eller föra ett samtal på högre nivå än vad som bjuds på svenska värdegrundspladdrande dagis?

Nästa onödiga misslyckande är excellensen och utrikesminister Margot Wallström som visade den dåliga smaken att uppmana Jordan B. Peterson att krypa tillbaka under sin sten som om han varit en gråsugga. Enligt min mening säger inte den svenska statens företrädare sådant till en utländsk föredragshållare som kommer hit för att tala om en bok han skrivit, framför allt som han inte är någon etablerad statsfiende utan bara en praktiserande psykolog med internationell stjärnstatus. Margot Wallström fyller mig med vämjelse och skam. Hur ska jag hantera det där missgreppet inför utlänningar, till exempel min portugisiskafröken som läste nyheten, höjde på ögonbrynen och undrade. Ska jag försöka försvara utrikesministern på något vis – som antagligen inte skulle fungera – eller ska jag erkänna vad jag faktiskt misstänker, nämligen att utrikesministern är en dumskalle (visserligen en under åren i EU synnerligen välbetald och numera förmögen dumskalle)?

Detta är inte värdigt en makthavare, i varje fall inte en makthavare som har minsta ambition att företräda hela folket och inte bara sin egen feministiska hejaklack.

Jan Björklund var utbildningsminister under två mandatperioder. Han hade sju år på sig att vända den svenska skolan. Han ägnade tid åt meningslösa projekt som påstås ha blivit honom påtvingade av facket, till exempel lärarlegitimationen och förstelärarreformen. Han rådde inte på den samlade skolmaffian. Sådant är lätt att begripa, men varför då ge honom en ytterligare mandatperiod på posten? (Svaret är nog att statsminister Reinfeldt, om han ens upptäckte vanstyret, inte hade makt över tillsättningarna eftersom de sker i komplicerade förhandlingar mellan partierna där lämplighet för jobbet knappast är en aspekt som räknas. Hur hade Gustav Fridolin annars över huvud taget kommit i fråga för någon viktig position?)

Att Busch Thor inte visste vem som skrivit Gösta Berlings saga och Giftas suckar man bara över utan att ens bli förvånad. När kunskapsluckorna uppdagades blev jag varse att jag numera inte har några som helst förväntningar på landets ledare.

Till sådana obildade, oprövade och kraftlösa människor ska jag alltså lämna styret över mitt land och därmed över min och mina barns och fortsatta släktingars framtid. Fram till för några år sedan tog jag sådana funderingar med en klackspark enligt principen att allting alltid grejar sig i Sverige hur dumma beslut politikerna än fattar. Men nu har jag förlorat denna trygga klockartro. Korta stunder känns det läskigt, som att bävande stå inför en avgrund.

Jag funderade på vad jag själv skulle göra om jag blev statsminister med fri rätt att tillsätta ministrar och inte behövde hämmas av hänsyn till politikerväldets etablerade pretendenter. Så är det i USA. Det måste rimligtvis gå att få ihop en bra regering under sådana omständigheter.

Så långt kommen i mina funderingar började jag betänka de praktiska svårigheterna. Den största svårigheten är att man inte vet vad en person duger till förrän man gjort något svårt tillsammans med honom, till exempel att bygga ett företag eller segla över Nordsjön. Man kan ha varit bekant med en person ett helt liv och ändå inte känna vederbörande förrän man tillsammans passerat någon sådan eklut.

Det är klart att hundratals personer skulle presentera sig som lämpliga kandidater till ministerposter. Alla skulle förstås ha ett curriculum vitae som motiverade allra minst en ryttarstaty på Norrmalmstorg. Men jag vet hur många förslagna stolpskott med vassa armbågar som lyckas skaffa sig positioner utan att i praktiken duga mycket till. Det problem man har som regeringsbildare i en sådan situation är att det måste gå fort. Man kan inte sitta anställningsintervjuer hela dagarna när nationen ska regeras.

I det perspektivet kan man få en viss förståelse för Trump-metoden som verkar vara att anställa första bästa person och sedan sparka honom när han inte håller måttet. Till slut hittar man nog rätt även om det för omvärlden ser brutalt och ogenomtänkt ut på vägen. Det är möjligt att Busch Thor efter den metoden skulle visa sig vara ett stjärnskott även om hon inte vet något om Selma Lagerlöf.