Den 28 oktober valdes Jair Bolsonaro till Brasiliens president. Fram till installationen den 10 december ägnar han sig bland annat åt att utse sina ministrar. (Jag ska inte uppehålla dig med beska kommentarer om hur mycket smidigare det kan gå att tillsätta en regering i ett presidentsystem än i ett parlamentariskt system som det svenska. Ej heller ska jag öda många ord på vilka fördelar det måste ge ett land som Brasilien att en nyvald president inte främst behöver välja sina ministrar bland ett mycket litet antal etablerade politiker med förtur till taburetterna utan kan välja och vraka bland alla kompetenta och skickliga människor i hela nationen.)

Bolsonaro har nu utsett Ricardo Vélez Rodriguez till utbildningsminister. Som du vet definieras Bolsonaro som högerpopulist. Under valkampanjen gjorde han en del brutala uttalanden om att han inte gillar bögar och att han avsåg att få bukt med kriminaliteten genom att döda alla kriminella som inte gav sig frivilligt. Det gick tydligen hem bland hans väljare, som i stor utsträckning består av medlemmar i nykristna kyrkor, så kallade evangélicos, som ingår i en stor, protestantisk och rätt sträng väckelserörelse.

Rodriguez, 75, är född i Colombia men flyttade sedermera till Brasilien och blev brasiliansk medborgare. Han är bland annat filosof, teolog och litteraturvetare och har varit professor inom humaniora vid alla möjliga universitet. Han har skrivit mer än trettio vetenskapliga böcker. Hans latinamerikanska kändisskap framgår av att Google ger honom nästan tre miljoner träffar före det att han blev påtänkt som minister. Inför det amerikanska valet 2016 skrev han en uppmärksammad artikel där han tog avstånd från Trump. Rodriguez är ingen person man avfärdar i en handvändning. Han driver sedan tio år tillbaka en blogg (delvis bakom betalvägg) så han kan synas. Hur ser en sådan person på högerfascisten Bolsonaro?

Jo, Dagens Nyheter kan avfärda Rodriguez i en handvändning. Hans blogg ”representerar åsikter från den yttersta högern i Brasilien”. Han är dessutom ett dåligt val som utbildningsminister: ”I stället för att höja kunskapsnivån väljer Jair Bolsonaro en utbildningsminister som har som mål att höja moralen i skolan”.

Jag läste en artikel av Rodrigues med titeln ”Ett manus för utbildningsdepartementet” för att se hur han motiverar sig och hur den yttersta högern tänker. Han säger att skälet till att han accepterade posten som utbildningsminister var att han vill hjälpa Bolsonaro att förverkliga sitt tema ”Mais Brasil, menos Brasília”. Det är ungefär som ”Mer Sverige, mindre Stockholm”, en möjlig valvinnare här också och en sorts idémässig släkting till ”Make America Great Again”. Rodriguez, som stödde den nederlagstippade Bolsonaro redan långt före valet, hävdar att Bolsonaro vann valet eftersom denne var

den ende kandidaten som lyckades ge röst åt medelklassens oro, som uttryckte alla brasilianares missnöje med de föregående arbetarpartiregeringarnas galna försök att skapa klyftor mellan raser, religioner, ”vi mot dem”-tänkande som om vi medborgare i detta land inte kunde skapa ett grundläggande konsensus om vad vi vill med framtiden.

Rodriguez filosofi när det gäller skolan visar sig vara ungefär densamma som jag skulle rekommendera för svenska skolor, nämligen att frigöra dem från det PK-istiska inflytandet från centrala skolmyndigheter:

För utbildningsdepartementet ser jag en grundläggande uppgift, nämligen att ställa grundskolesystemet i medborgarnas tjänst i stället för att låta det styras av en överlägset nedlåtande kast av byråkrater som bara vill göra statens institutioner till verktyg för sin politiska hegemoni. Det börjar med ett enkelt steg: att återföra utbildningen till medborgarna med hjälp av kommunerna där medborgarna verkligen finns. Lagar och regleringar har under de senaste årtiondena gjort brasilianarna till gisslan i ett främmande utbildningssystem som försöker påtvinga samhället marxistisk indoktrinering inklusive ett hopkok av skadliga pedagogiska idéer såsom genusutbildning och omskrivningar av historien som genomförs av politiskt korrekta aktivister [Rodriguez använder Gramscis begrepp ”organiska intellektuella”; PE:s anmärkning] i syfte att nedmontera vårt samhälles traditionella värderingar avseende livet, familjen, religionen, medborgarskapet och patriotismen.

De som, liksom jag, har en fäbless för friskolor, till och med privata friskolor, får en rejäl snyting:

Ett annat förslag om hur utbildningen ska organiseras kommer från olika finansbolag som med hjälp av internationella pensionsfonder betraktar Brasiliens utbildningsväsende som bördig mark där de kan genomföra synnerligen lukrativa utbildningsprojekt men som i verkligheten får skadliga effekter – även om skolföretagen blir rika – eftersom företagen sänker kvaliteten på utbildningen och lyfter vingarna och flyr när det inte längre finns resurser att suga upp.

Rodriguez menar att landet, inklusive utbildningen, nu måste organiseras nedifrån och upp i stället för tvärtom. Föreställningen att allt måste styras av centrala myndigheter kommer, säger han, från Vargas tid. (Getúlio Vargas, som brukar jämställas med Mussolini, Franco och Salazar, kort sagt en sorts fascist, var Brasiliens president i två perioder under nästan tjugo år med början 1930):

Getúlio Vargas konstruerade sin ”Nya stat”, inklusive utbildningsväsendet, på basis av ett teknokratiskt tänkande som gick ut på att allt skulle styras uppifrån vilket gjorde att medborgarna blev som en sorts schackpjäser där den som bestämde var centralstaten som styrde över kommuner och delstater.

Rodriguez citerar med förtjusning ett utbrott av författarkollegan och akademiledamoten Percival Puggina mot de egennyttiga PK-ister som Puggina anser har erövrat staten:

De som infiltrerat statsapparaten och de många statliga bolagen längtar efter arbetarpartiets återkomst ty det skulle betyda att de kunde återta sitt inflytande. Arbetet med att manipulera historien, förbereda vänsteraktivister och förse staten med nya mänskliga resurser skulle fylla klassrummen med sin särskilda energi. Från samma akademiska fabriker distribueras ideologiska kadrer som sprider genusteorier till skolbarn vars föräldrar har anförtrott sina telningar till det statliga utbildningsväsendet. Är det lämpligt att vi överlämnar barnen åt den politiska byråkratins militanta funktionärer?

Bolsonaros väljare är tvärtom medborgare som vill ha lugn i samhället, trygghet, kamp mot brottsligheten, skydd för barn och familj, bevarande av moraliska värden och respekt för den allmänna ordningen. De begär bara att få leva och arbeta och att deras grundläggande rättigheter respekteras utan att bli störda av ondskans agenter och av dem som odlar ondska.

Dagens Nyheter skriver att ”Brasiliens lärarkår är kritisk till valet av Ricardo Vélez Rodriguez som utbildningsminister och menar att han kan förvärra den redan dåliga situationen i skolan”.

Detta tål att tänka på. En sak som inte upphör att förvåna mig är hur samstämmiga åsiktsriktningarna är världen över, i varje fall i västvärlden, i länder med rätt olika historia och förutsättningar.

Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro trasar sönder mina historiefilosofiska funderingar och invänder att Rodriguez verkar slåss mot väderkvarnar. Det finns ingen federal styrning över skolan, säger hon, och det finns inga PK-aktivister i brasilianska skolmyndigheter. Där finns bara den vanliga sortens lydiga byråkrater plus en och annan mutkolv.