Marx kläckte den geniala idén att dela in människor i klasser – inte som tidigare, baserat på blodsband, pigmenthalt eller förmodad närhet till Gud utan på strikt materiella grunder, byggt på samhällets produktionsförhållanden. Tyvärr var hans egen klassanalys rätt bristfällig. Antagligen för att han levde i Charles Dickens England bland utsugna arbetare och lata kapitalägare, och där arbetarklassen antogs vara revolutionär helt enkelt för att den bara hade ”sina bojor att förlora” (för att citera ett av hans mest virala verk, Kommunistiska manifestet).

Idag är produktionsförhållandena annorlunda. Även om vi kopierar Marx idé blir resultatet ett annat. Patrik Engellau har i en rad artiklar argumenterat för att en ny frontlinje utvecklats mellan ”politikerväldet” (med vidhängande välfärdsindustriellt komplex) och ”den nettoskattebetalande medelklassen” (till exempel här).

Om man sänker blicken en aning och fokuserar på det Marx en gång benämnde arbetarklassen, finner man till sin förvåning att detta skikt splittrats i två distinkta klasser, med närmast motsatta intressen. Låt oss kalla dem ”Den självförsörjande arbetarklassen” och ”Den bidragsfinansierade underklassen”.

Den självförsörjande arbetarklassen skiljer sig från medelklassen framför allt när det gäller utbildning. Även om man skolats i olika yrken, saknar man den humanistiskt akademiska bakgrund som av tradition fostrat människor in i medelklasskulturen.

Självförsörjningsgraden kan variera, men den rådande överlevnadsstrategin är att genom eget arbete producera nyttigheter åt samhället. För trettio år sen kanske man jobbade åtta timmar om dagen i tillverkningsindustrin och röstade på Socialdemokraterna, idag återfinns man ofta inom servicesektorn, har småföretag, kör taxi, jobbar som hantverkare eller driver någon affärsverksamhet. Den grå sektorn är omfattande, och respekten för lagar och regler sannolikt något lägre än för den mer väluppfostrade medelklassen. Jag skulle gissa att ungefär hälften är etniska svenskar med låg eller ingen utbildning, medan andra hälften kommer från hyfsat integrerade invandrarfamiljer. Kort sagt, en samhällsklass bestående av tusentals pizzeriaägare och Sverigedemokraternas kärnväljare.

Den bidragsfinansierade underklassen var tidigare ett marginalfenomen, men har växt explosionsartat under 2000-talet, i takt med utbyggnaden av det välfärdsindustriella komplexet. Den karaktäriseras av att överlevnadsstrategin är bidragssökande, och förväntningarna att man ska försörja sig på egen hand är lågt ställda. I den mån arbete förekommer är det ofta sysselsättningsskapande åtgärder som i sin tur är bidragsfinansierade. Det naturliga entreprenörskap som trots allt finns hos människor, kanaliseras till att finna nya bidragsformer och bidragskombinationer, snarare än att göra sig oberoende av staten. De flesta i den här gruppen är invandrare som sökt sig till Sverige under de senaste åren, ofta som flyktingbarn med oklara asylskäl och oklar identitet. Här finns också medlemmar ur den autonoma vänstern, liksom islamistiska grupper och kriminella nätverk. Så när aktivister ute på vänsterkanten ursäktar islamism, försvarar hederskultur och ömmar för kriminella, så är det ”klassolidaritet” det handlar om. Ingenting annat. Socialdemokraterna har generellt ett mycket starkt stöd.

Med Marx terminologi skulle man kunna kalla det ett ”trasproletariat” – om det inte vore för att man ofta har ordnad ekonomi, hyfsad bostadsstandard, medialt inflytande samt tillgång till grundläggande välfärdstjänster. Ur internationellt perspektiv skulle det närmast beskrivas som en ”icke-arbetande medelklass”.

Någon har kallat dem för ett ”frälse”, eftersom man får sin försörjning av staten kanske i kombination med fri tandvård, kommunala busskort och liknande. Men liknelsen haltar. Ett ”frälse” brukar befinna sig i samhällets topp, medan den här gruppen (både av sig själva och av en större allmänhet) anses befinna sig på botten.

Den självförsörjande arbetarklassen måste i alla fall vara med och betala. Antingen i reda pengar eller i form av minskad samhällsservice. Den blir därför alltmer skeptiskt inställd till välfärdsindustrins klienter, vilket vanligen tolkas som rasism, men lika gärna kan vara ett uttryck för den djupt svenska moraluppfattningen: ”man ska inte ligga andra till last”.

Ideologiskt rör man sig alltså i riktning mot den ”nettoskattebetalande medelklassen”. En klass som i sin tur övergivits av sina forna borgerliga stödpartier och befinner sig i vad som kan beskrivas som ett politiskt limbo.

En stundande fusion mellan dessa två samhällsklasser är något som förmodligen hemsöker Annie Lööf och ett halvt dussin av hennes partiledarkollegor i deras mardrömmar. Därför är den mest prioriterade frågan i svensk politik just nu, inte hur man ska lösa samhällets växande problem, utan hur man ska hålla SD borta från politiskt inflytande.