Den nyliberala centerextremisten Annie Lööf har nu hållit landet som gisslan i tre månader, och det är svårt att tänka sig annat än att hon njuter i fulla drag. Likt en sittdemonstrant i en tungt trafikerad vägkorsning ser hon till att ingen kan passera, innan hon fått sin vilja igenom. De kostnader hon åsamkar samhällsapparaten tycks lämna henne totalt oberörd. Samma gäller den våg av förakt hon manar fram gentemot det politiska system som visat sig vara så totalt oförmöget att släpa henne åt sidan, så att landet åter kan regeras.

Den lööfska egotrippen saknar varje form av motsvarighet i svensk politisk historia. När vi väl åter får en fungerande regering borde det vara dags för de folkvalda att allvarligt överväga en grundlagsreform, så att denna form av obstruktion av den demokratiska processen aldrig mer kan upprepas.

Det borde vara helt glasklart att Riksdagens talman, som är landets högsta valda ämbetsman, antingen borde ges befogenheter att i en situation där ingen partiledare visar vilja att bidra till regeringsbildning antingen direkt utlysa extra val eller ingripa för att tvinga fram fyra snabba omröstningar som med automatik leder till extra val.

Under rådande ordning är det ju faktiskt teoretiskt möjligt för Lööf (och knähunden major Björklund) att fortsätta med sitt apspel fram till nästa ordinarie val. Det kan bara inte vara rimligt att en enstaka maktberusad politiker som råkar hamna i vågmästarställning skall kunna missbruka denna ställning på det vis som nu skett. Kanske en grundlagsändring skulle kunna kallas ”Lex Lööf”, så att hon trots allt lyckas skriva in sig i svensk politisk historia – om än som ett djupt avskräckande exempel.

Att det hela knappast kan sluta med annat än förödmjukande nederlag för Annie Lööf personligen borde vara ställt bortom varje tvivel. Oavsett vad hon lyckas uppnå med sina piruetter i regeringsfrågan kommer det att leda till en brutal svekdebatt – från höger eller från vänster. För dem som hyser stor oro över den skada som redan har åsamkats det svenska samhället i allmänhet, och tilltron till viktiga offentliga institutioner såsom landets Riksdag, må detta vara klen tröst. Men det innebär dock ett element av poetisk rättvisa.

Den position Annie Lööf har intagit påminner mycket om den klassiska liknelsen med oskulden i horhuset. Flickan har en mycket åtråvärd tjänst att erbjuda, men den kan bara konsumeras en gång och när så väl har skett är hennes marknadsvärde förbrukat.

Så länge Lööf inte har förklarat vilken regeringsbildare hon avser att stödja har hon en tjänst att erbjuda som betingar ett mycket stort värde. Men när tjänsten väl är såld och konsumerad kommer hon att möta samma öde som den förbrukade oskulden i horhuset. Oavsett från vilket håll den må komma, har hon att se fram emot en intensiv svekdebatt, präglad av invektiv som kommer att utmana det svenska språkets böjlighet.

Man må uppröras över den implicita parallellen mellan landets Riksdag och ett glädjehus, där allehanda snaskiga specialiteter av omoraliskt slag står till buds. Kanske det dock kunde vara på sin plats för våra folkvalda att noga begrunda vad det egentligen är de har fått i uppdrag av svenska folket att syssla med? Det torde inte vara att ställa till med ett utdraget spel om makten som paralyserar viktiga samhällsfunktioner, såsom Riksdagen, och viktiga samhällsprocesser, såsom kommunal budgetering.

Det fanns en tid när begreppet ”förtroendevald” var omgärdat med stor respekt, för att inte säga vördnad. Det var en tid då riksdagsmän åtnjöt ett stort förtroende, som de samtidigt visste att väl förvalta. Den tiden är sedan länge förbi, och kommer sannolikt aldrig åter. Den avlöstes av en tid av opportunism, då uppdraget som förtroendevald lockade personer som såg möjligheter att förverkliga egna agendor, snarare än att oegennyttigt se till det allmänna bästa. Länge förblev den dock förknippad med viss respekt för folkviljan, och med en insikt om att man vart fjärde år skulle bli vägd och mätt. Även den tiden synes nu vara förbi.

Det apspel vi nu tvingas bevittna bottnar i ett totalt förakt för folkviljan. Det spelas av individer som anser att den egna agendan står skyhögt över vad valboskapen må tänka och tycka, och det präglas av en stark tilltro till att det när valdagen nalkas skall visa sig hur enkelt som helst att dribbla bort eventuell kritik. Begreppet ”förtroendevald” har idag kommit att associeras med allt annat än förtroende. Det som nu driver spelet om makten är rökridåer, hyckleri, osanningar om egna ambitioner och – sannolikt – även direkt svekfullt uppträdande gentemot förment allierade.

De långsiktiga konsekvenserna av denna utveckling för allmänhetens tilltro till den demokratiska processen är redan lika lätta att spekulera kring som de är oroväckande för halten i den svenska demokratin. När det väl är över återstår bara att sopa igen spåren, genom att strypa det fria ordet. Blotta tanken på att kvarvarande oberoende medier skulle kunna kartlägga vad som skett, och beräkna kostnaderna för svenska skattebetalare och för det svenska samhällssystemet, måste för de inblandade vara direkt fasansfull.

Högst på den politiska dagordningen när cirkusen är över kommer vi att finna politisk samsyn och samordning kring ett starkt gemensamt intresse – locket på! Och våra skattefinansierade politiskt korrekta medier kommer att vara på maktens sida.