Richard Sörman: Låt oss diskutera immigration och inte bara integration

Många problem blir det. Och många frågor att diskutera:

För hur ska vi bemästra alla utmaningar som kommer med den bristfälliga integrationen? Hur ska vi ordna bostäder och arbete? Hur ska vi få människor att lära sig svenska och bli en del av vårt samhälle? Hur ska vi komma till rätta med hederskulturen? Klankulturen?

Gängkriminaliteten? Hur ska vi göra med böneutropen? Islamismen? Slöjorna? Och hur blir det med tiggeriet? Kan vi förbjuda det? Och avvisningarna förresten? Hur går det med dem? Ska vi ha PUT eller TUT?

För vi är ju inte emot immigrationen i sig! Eller hur? Den har vi inte ifrågasatt. Vi är faktiskt seriösa och anständiga journalister som gör sitt arbete och ställer angelägna frågor. Ingen ska komma och kalla oss rasister för det! Man måste väl få belysa allvarliga problem i samhället som uppenbarligen hänger ihop med migrationerna och som den svenska debatten inte har velat ta i och speciellt inte den problemförnekande vänstern. För det är ju verkligen inte så …host! host! – ursäkta! – nej det är ju verkligen inte så att vi själva också bidrar till att upprätthålla åsiktskorridoren genom att aldrig säga det som egentligen ligger till grund för vårt respektabla engagemang nämligen att vi tycker att Sverige har tagit emot alldeles för många flyktingar och att detta måste få ett slut med en gång. Så är det inte. Det har vi inte sagt. Så kom inte och påstå att vi är rasister. Vi vill bara diskutera viktiga frågor.

Skämt åsido. Alla har vi något vi älskar att störa oss på och själv förundras jag ständigt inför den energi med vilken många debattörer påpekar problem som direkt härrör ur den omfattande immigration vi haft till Sverige under senare decennier utan att någonsin kritisera immigrationen i sig eller utan att låta bli att ta avstånd från dem som i åratal kritiserat den politik som skapat de missförhållanden man själv vill belysa. Är det inte dags att vi tar några djupa andetag här i Sverige och sakligt konstaterar att många av de problem vi diskuterar rörande mångfald och integration aldrig skulle ha varit några problem om vi inte hade haft denna omfattande immigration? Är det inte också dags att vi erkänner att vi inte har en aning om hur vi ska komma till rätta med arbetslösheten, kriminaliteten, den radikala islamismen, terrorhotet eller ens polariseringen i samhället och att det säkraste vi kan göra är att omedelbart införa ett flyktingstopp och sedan avvisa de människor som inte ska vara här och vidare dessutom börja underlätta för människor att i den mån det är möjligt återvända till sina ursprungsländer för att skapa sig en framtid där?

Jag menar inte att all den kunskap vi nu kan oss till del om arbetslöshet och kriminalitet (Tino Sanandaji, Ann Heberlein), om islamism och hedersförtryck (Sofie Löwenmark), om klansamhället (Per Brinkemo) om misslyckade integrationsprojekt (Lars Åberg) inte är värdefull. De debattörer som bedriver opinion kring frågor rörande åsiktskorridoren (Jens Ganman), mansöverskottet (Jenny Sonesson) eller kanske stöket på biblioteken (Paulina Neuding) gör naturligtvis rätt i att ifrågasätta det evangeliska önsketänkandet om den problemfria integrationen. All heder åt dem! De har alla gjort betydligt mer än jag för att komma till rätta med allvarliga problem i vårt samhälle och de besitter kunskaper jag inte ens är i närheten av. Jag menar bara att det är dags att också framhäva det uppenbara faktum att det är själva immigrationen i sig som är källan till problemen – eller som avsevärt förvärrat problem vi kanske skulle haft ändå som arbetslöshet, bidragsberoende och bostadsbrist – och att alla eventuella lösningar rimligtvis först måste gå via ett stopp för ytterligare flyktingmottagning.

Det känns bara meningslöst att ta del av ännu en upprörd krönika i valfri tidning av valfri debattör som ondgör sig över bristande skolresultat, rättssamhällets förfall eller den muslimska religiositetens närvaro i samhället. Är det verkligen rimligt att tro att vi ska kunna hantera dessa problem? Är det verkligen det svenska samhället som brister? Kan vi verkligen alltid bli bättre? Ska vi aldrig få vara nöjda utan leva i en ständig frustration över våra egna tillkortakommanden eftersom det uppenbarligen är dessa tillkortakommanden som förklarar varför vi inte lyckas.
Hur är det till exempel med den svenska skolan? Är den så fruktansvärt dålig som vi får höra överallt? Finns det någon skola i världen som skulle kunna hantera den situation vi befinner oss i där så många barn inte har svenska som modersmål och inte alltid känner sig naturligt hemma i den svenska kulturen och det svenska samhället? Och fängelsestraffen? Har vi verkligen för låga straff? Det fungerade ju bra förut med en human kriminalpolitik där människor kunde få en andra chans och på något sätt alltid fortsätta var en del av det gemensamma. Jag har verkligen ingen önskan att Sverige ska förvandlas till något slags polisstat där vi låser in en stor del av den unga manliga befolkningen och där det inte finns någon rimlig chans att ta sig tillbaka till ett anständigt liv i gemenskap med andra.

Problemet är alltså inte bara att vi kanske har tagit oss vatten över huvudet och att vi egentligen inte har en chans att klara av detta så mycket bättre än vi redan gör utan också att det krävs förändringar av vårt samhälle som vi egentligen inte alls borde ha något intresse av att få se. Ta problemet med slöjorna och böneutropen. Är det så enkelt som att säga att Sverige faktiskt är ett sekulärt land och att religiösa symboler som slöjor inte ska ha någon plats i den gemensamma offentligheten? För min del trodde jag att vi sedan tusen år tillbaka var ett kristet land med en befolkning som till helt nyligen föddes in i en protestantisk statskyrka. Ska denna grundläggande komponent av svenskt samhälle och kultur bara glömmas bort och hanteras som om den aldrig hade funnits?

Så kära journalister och debattörer, andas lite djupare. Visst måste vi försöka hantera de problem vi redan har dragit på oss men framför allt måste vi först se till att inte ytterligare förvärra situationen. Lite mindre naivitet vore på sin plats inte bara hos dem som tror på värdegrunder och allas lika värde utan att någonsin reflektera över de långsiktiga konsekvenserna av sin politik, men också hos dem som diskuterar som om öppnare debattklimat, hårdare straff, bidragsstopp, slöjförbud och lägre ingångslöner på allvar skulle lösa några avgörande problem. Sluta ducka för rasistanklagelserna! Skulle våra nordiska grannar som haft en helt annan nivå på flyktingmottagandet än vi vara oanständiga rasistregimer som hotar att kasta in sina befolkningar i mörker och mental medeltid? Knappast. Det är snarare vår egen verklighetsförnekande utopism som är förkastlig och som i längden riskerar att ge oss något helt annat än det öppna och demokratiska samhälle vi vill ha och som är en naturlig komponent av vår kultur och vårt sätt att leva.

Richard Sörman är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska. Han ser sig gärna som sprungen ur en konservativt sinnad arbetarklass där man tror på sunt förnuft och tänker själv. Han är född och uppvuxen i Östergötland men bor sedan många år i Uppsala. Det akademiska arbetet har framför allt behandlat det franska 1600-talet och vad han själv anser att han lärt sig är framför allt att hysa respekt för de värden och mekanismer som höll ihop det förmoderna samhället.