Som denna nyhetssändning från franska tv 2 visar, var upploppen i Frankrike, främst i Paris, mycket våldsamma. De värsta sedan 68, säger man. (Även om du inte kan franska – kolla filmklippen!) För en svensk betraktare verkar de som något oerhört, något otänkbart i ett modernt, demokratiskt samhälle. Vad kan ha föranlett dem? Och vilka ligger bakom? Den franska regeringen söker desperat efter svaren på dessa frågor. Hittills har de inte funnit några.

De vet också att demonstranterna, de gula västarna, har sagt att de återkommer nästa lördag.
Demonstranternas främsta, och ständigt återkommande krav är: Avgå Macron! De uppfattar Macron, med rätta, som nästan allsmäktig och därmed personligen ansvarig. Han kallas, spefullt men också på allvar, för Jupiter.

Hur har han kunnat få en sådan position, och hur har landet hamnat i denna våldsamma konflikt?

Macrons historia är välkänd. Han var den exemplariske och framstående eleven som, med smärre bakslag, ändå tog sig igenom också ett av de elituniversitet där den franska eliten formas. (Hans historia och giftermål med den mycket äldre Brigitte brukar nämnas som en försonande avvikelse). Efter studierna fortsatta han sin exemplariska karriär med arbete som bankir hos Rothschild, för att därefter vända sig mot politiken. Han var minister hos Hollande, avgick och grundade rörelsen En marche! Med denna vann han en jordskredsseger i presidentvalet och därefter vann hans till parti omgjorda rörelse majoritet i nationalförsamlingen. Oppositionen var krossad och förvirrad. Allt var klart för genomförande av hans politik och han satte full fart från början: Arbetsmarknadslagarna liberaliserades, de järnvägsanställdas mycket förmånliga avtal normaliserades och skatterna på kapital sänktes.

För en betraktare utifrån såg det ut som om Macron gjorde allt rätt. Ändå har han fått denna breda folkliga protest emot sig. De gula västarna stöds nu av uppåt tre fjärdedelar av befolkningen – efter lördagens (1/12) våldsamheter.

Också hans strategi var rätt. Frankrike hade gått i stå. Ekonomin var mycket trög, arbetslösheten hög. Det gamla etablissemanget hade mist förtroendet. Front National hade inte lyckats spräcka de andras långvariga maktinnehav.

Macron – den exemplariska eleven, högskolestuderanden och bankiren – gjorde om sig till populist. Han kom visserligen från det etablissemang han angrep, ändå lyckades han frigöra sig och framstå som ny och obunden.

Han hade rätt och han gjorde rätt. Varför då denna revolt?

Jag tror att han kom för sent till makten. Folk var för otåliga, för utleda på att invänta löften om för bättringar som ständigt sveks. De orkade inte vänta på att hans reformer skulle bära frukt och därmed leda till ökad tillväxt, mindre arbetslöshet och mer pengar till hushållen.

Till det kommer två andra förhållanden. Den exemplariske studenten och framgångsrike bankiren kunde framstå som modig och oförskräckt när han inte sökte sig bort från folk utan istället gärna mötte dem i improviserade debatter vid olika tillställningar runt om i landet.

Men han framstod också lätt som arrogant, den som von oben gav råd till mindre vetande medborgare, till exempel när han rådde en arbetslös hortonom: ”Går du över gatan finner du jobb direkt” – underförstått på ett café.

Det andra och mer avgörande, och samtidigt ofrånkomliga, misstaget: Han framställde sig som en äkta populist, som den av etablissemanget obundne med uppdrag att gå förbi etablerade institutioner och söka nya lösningar.

Men hans bakgrund, hans utbildning, träning och upparbetade kontakter tvang honom att använda sig av lösningar utarbetade av etablerade institutioner, presenterade på sätt som tilltalade dem. Det blev byråkratiskt och rationellt men också okänsligt. Och framförallt: det stred mot hans bild av sig själv som den obundne, som fribytaren och förnyaren. Plötsligt var han en del av den gamla centralmakt som han sade sig vilja byta ut.

Därmed kände sig många, även många av hans väljare, svikna. Kände han inte av detta? Förstod han inte vad som var på gång. Nej, han förstod inte. Han fortsatte som förut och berömde sig av att han gjorde det han hela tiden, från valkampanjens början, hade sagt: ”Vi gör det vi sagt att vi skulle göra. Målet ligger fast”.

En del av förklaringen till denna hållning ligger i det faktum att han inte leder något parti. Det är Macron och väljarna. Mellan honom och dem finns nästan ingenting, i motsats till etablerade partier där det finns maktbaser också lokalt och intressegemenskaper mellan dessa baser. I sådana partier kan därmed opinioner tolkas, förstärkas och uttryckas gentemot den centrala makten. Här fanns bara Macron och hans experter. Detta är en generalisering och förenkling, men det är betecknande att inrikesministern, Gérard Collomb, som varit en av Macrons första uttalade anhängare, fann för gott att hoppa av för att återvända till sin lokala maktbas. I en intervju i samband med detta anklagade han Macron för att vara okänslig, att ha drabbats av hybris och inte ha någon förmåga att lyssna till folket.

Man kan säga att Macron inte hade någon riktig markkontakt. Kanske ville han inte heller ha det. Han visste ju vad han ville göra och hade förklarat att målen låg fast.

Hans taktik var att genomföra de från början utstakade reformerna så snabbt som möjligt, så att inget farligt motstånd skulle kunna etablera sig. Det lyckades han också med. Revolten kom nedifrån, som det kan tyckas utan förvarning. Säkert fanns det förvarningar, tecken på vad som skulle komma, men Macron hörde och såg ingenting – eller ville inte höra och se. Och det fanns som sagt ingen organisation som kunde tvinga honom att uppmärksamma det som höll på att ske.

Helt följdriktigt bemöttes de gula västarna med högdragenhet och ointresse vid deras första manifestationer. Det har nu ändrat sig. Och nu kommer det att kosta mer i eftergifter än det hade gjort om Macron varit mer lyhörd och smidigare. Nu i veckan har regeringen uppskjutit aviserade skattehöjningar på drivmedel, el och gas i sex månader – trots att det bara för några dagar sedan hette att dessa skulle genomföras vid årsskiftet, som planerat.

Kommer liknande revolter att uppträda också i andra europeiska länder? Kommer det att ske i Sverige?

Nej, inte i Sverige och i andra länder med populistiska partier, det vill säga med partier med fast organisation och spridd maktbas. I länder med sådana partier är det mycket svårare för ledningen att gå på tvärs mot lokala opinioner. Ändå finns risken också för dessa partier att frigöra sig från sina lokala opinioner. Dessa partier är ofta unga. De har vuxit snabbt och har därmed aktiva som måste disciplineras hårt, för att inte partiet skall komma på drift. Det innebär med nödvändighet en hård centralisering, det vill säga mycket makt till en partiledning, som med tiden kan bli alltför mäktig och omedgörlig mot krav nedifrån.

Macrons idé om att fritt kunna utforma politiken, utan bindningar nedåt och utan beroende av etablerade intressen, skulle bli hans främsta vapen. Det har nu utsatt honom och Frankrike för mycket stora svårigheter. Länder med ”traditionella” populistpartier kommer att klara sig bättre.