Att andra generationens invandrare ofta ställer till problem vet alla, men ingen verkar kunna reda ut varför – även om det spekuleras i om det kan bero på rasism, strukturell fattigdom, designen av våra förorter, islams ondskefullhet eller kanske skolans bristande pedagogik.

Om vi för ett ögonblick bortser från det faktum att islam är svårt att förena med västerländska värderingar, kan det vara värt att notera att de européer som växte upp under 60-talet (denna mytomspunna, revolutionära generation) också är ”andra generationen”, efter dem som överlevde (eller med knapp nöd undkom) andra världskriget.

Det verkar som att dramatiska folkomflyttningar, krig eller katastrofer skapar en första generation av överlevare som etablerar sig. Medan det faller på andra generationens lott att ”vända blad i historien” – att antingen inleda en ny tideräkning, eller klamra sig fast vid en bleknande myt om hur det en gång varit.

Låt oss göra tankeexperimentet att ”andra-generationssyndromet” (vilket trauma det än refererar till) skapar ett tillstånd av rastlöshet, som kan ta sig följande uttryck.

–Benägenhet för uppror, det kan gälla föräldrauppror eller samhällsuppror (på det psykologiska planet är det ofta samma sak). Sällan har så många kravallstaket rests som under 60-talet, och aldrig har det bränts så många bilar som under 2000-talet.

–Självdestruktivitet. Det kan ju föreligga en viss skillnad mellan att spränga sig själv i luften (i hopp om att förenas med 72 oskulder i Paradiset) och att ta en överdos av något preparat som ser ut att öppna portarna till Nirvana. Men för gärningsmannen blir slutresultatet detsamma.

–Identitet blir viktigt. På 60-talet precis som nu, grubblade man mycket över sin personliga stil och hur man skulle uttrycka den. Det var inte så enkelt som att bara köpa sig en hatt och smälta in i vuxenvärlden.

–Sexfixering. 60-talet innebar en sexuell revolution utan motstycke (som bland annat förärade Sverige en sorts ”stormaktsstatus”). I mångkulturens spår verkar också det mesta handla om sex, från debatten om barnäktenskap till Mee-too. Plötsligt är Pride årets viktigaste högtid, samtidigt som antalet våldtäkter och antalet kön skjuter i höjden.

Likheterna är uppenbara men också skillnaderna. På 60-talet var de etniska konflikterna (i Europa) försumbara. Samhället hade resurser att slå tillbaka. Våra folkvalda var fast beslutna att bevara landet intakt. Polisen kunde ta fram sina batonger när det behövdes. Mainstreammedia läste lusen av demonstranterna på ledarplats och det fanns inga socialassistenter de kunde söka skydd hos. Vår beredskap var god.

Idag är beredskapen usel. Den våldsapparat samhället förfogar över har avväpnats, byråkratiserats och humaniserats. Ungdomar som bråkar möter mest symboliskt motstånd, ibland får de till och med respekt eller sympati. Som om de hade något att göra med de revolutionära idéer som en gång formulerades av 68-rörelsen, och som på krokiga vägar, via feminismen, HBTQ-rörelsen och miljörörelsen tagit plats i regeringen.

Här har vi alltså två rotlösa ”andragenerationer” – den ena från toppen av pyramiden och den andra från botten – som återfinns på samma barrikader i kampen mot normer, västerländsk kultur, män med vit hudfärg och konventionell sexualitet.

Det är begripligt om ordningsmakten känner sig förvirrad och väljer att undvika konflikter istället för att lösa dem. Kriminella nätverk får tillfälle att etablera sig, islamistiska organisationer kan i lugn och ro bygga upp sin verksamhet och droghandeln blomstrar. Tillgången på rekryter är god, inte minst bland unga afghaner som inte klarade gymnasieskolan.

Istället för att skyndsamt sätta ihop en samlingsregering som kan stoppa utvecklingen och återupprätta samhällets auktoritet, är politiker upptagna med att under månader diskutera den enda fråga som verkar intressera dem. Hur man i möjligaste mån ska undvika tala med SD.

I ett mörkast tänkbara scenario (som förstås inte kan uteslutas) kan denna strategi leda till att en av historiens jämlikaste demokratier omvandlas till ett fattigt, våldsamt och totalitärt hörn av Europa. En provins där ursprungsbefolkningen pressats tillbaka och demokratiska strukturer fått vika för en helt annan maktordning, där korruptionsnivån för tankarna till 90-talets Ryssland.

Och alla de anständiga liberaler, centerpartister och miljöpartister som tidigare flockades runt Annie Lööf i kampen mot ondskan, kommer att ropa efter en Bolsonaro eller en Duterte.