Det finns anledning att tro att svensken i gemen är lättare att disciplinera än andra folk. Anledningen är vårt historiska arv. Vi har av tradition varit ett homogent folk och då inte i huvudsak i bemärkelsen att allihop varit blonda och blåögda utan framför allt för att alla tänkt ungefär samma tankar och haft ungefär samma värderingar vare sig vi varit grevar, kirurger, statare eller skogshuggare.

Hur denna homogenitet uppstod är svårt att veta. Kanske piskade vi oss till sammanhållning för överlevnadens skull eftersom den nordiska kylan var bister och naturen endast med stora ansträngningar lät sig brukas. Bara disciplinerade människor som ägnade ett minimum av tid åt att debattera kunde koncentrera sig så unisont, enhetligt och solidariskt på det samfällda arbetet att det gick att klämma ur den snåla jorden ett visserligen magert men ofta tillräckligt levebröd. Min tes är kort sagt att vi höll samman av ekonomiska skäl. Vi hade inte råd med lyxen att låta var och en tänka lite som han ville eftersom det kunde leda till split som stal energi från det nödvändiga gemensamma arbetet.

”Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas”, skaldade Verner von Heidenstam så illustrativt.

Åsiktskorridoren blev därför smal som ett snöre. Kollektivet uppmanade sina medlemmar till solidaritet, samarbete och enhetligt tänkande. Avvikelser tolererades inte och därför fanns det nästan inga avvikelser. De obetydliga avvikelser som faktiskt uppträdde, exempelvis frireligiösa åsiktsriktningar som importerats från USA, var illa tålda och kraftfullt motarbetade av det dominerande kollektiv, inklusive staten, som definierade åsiktssnöret.

Jag tror att det var två samverkande krafter som upprätthöll denna andliga ordning. Den första var att makten, till exempel statskyrkan som inte gillade pingstvänner, i sin självgodhet och övertygelse om överlägsenheten och totala riktigheten i sina egna uppfattningar, inte tvekade att brännmärka avvikare. Den andra kraft som bevarade och skyddade den mentala homogeniteten var den abnormt välutvecklade känslighet för kritik som av naturliga skäl danades hos den enskilde. Den normala medlemmen i det homogena kollektivet piskades in i det rätta tänkandet inte bara av att omvärlden hela tiden stod redo med piskan utan också för att han var rädd för den snärt som han visste obevekligen skulle komma om han satte foten vid sidan av snöret. Ängsligheten att säga fel blev en del av svenskens personlighet.

Det homogena Sverige var således ett intolerant samhälle men samtidigt var det ett snällt och vänligt samhälle för alla som höll sig i schack så det fanns egentligen ingen anledning att inte göra det. Svenskarna hade ingen egen upplevelse av sin egen enhetlighet, homogenitet och kollektivism. Det krävdes att utlänningar kom till Sverige och påtalade detta särdrag för att vi svenskar skulle bli medvetna om vår eventuella egenart (varpå vi indignerat förnekade att det skulle förekomma något som helst kollektivt åsiktstryck i vårt land).

Men den romantiska tid när svenskarna älskade enhetligheten – minns att en av efterkrigstidens stoltaste pedagogiska reformer kallades enhetsskolan – är nu förbi. Hur det gick till vet jag inte, det räcker att konstatera faktum. Förändringen visar sig tydligast i den bittra ideologiska kamp som står mellan samtidens viktigaste åsiktsriktningar, å ena sidan den dominerande PK-ismen, å den andra det medelklassiga och gråsossiga sunt förnuft-tänkandet.

Men att idélärorna förändrats betyder inte att det svenska beteendet blivit annorlunda. Överheten är fortfarande lika snabb med den tillrättavisande piskan och den normala svensken lika ängslig att få sig ett rapp.

Inom exempelvis universiteten och Svenska kyrkan, där PK-ismen har ett särskilt starkt fäste, verkar det inte finnas några som helst betänkligheter hos dem som bestämmer att läxa upp och på andra vis bestraffa medarbetare med andra värderingar. Här regerar gamla tiders intolerans med full kraft. PK-isterna är inte ens medvetna om att de kränker mänskliga rättigheter. Gammalsvenska instinkter sitter så starkt i våra sinnen att kollektivet inte kan låta bli att piska avvikare (gärna med påhittade tillvitelser som brunråtta och fascist).

Det blir naturligtvis inte enklare av att normalsvensken fortfarande anser det vara skämmigt att avvika från åsiktssnöret. Vi – jag med! – får ångest vid tanken att behöva uthärda gruppens ogillande. Häromdagen var jag på middag och fick en trevlig dam till bordet. När vi hade pratat en stund och hon blivit övertygad om att jag tål alla slags påståenden och uttalanden och därför inte är farlig anförtrodde hon mig med sänkt röst att hon ville rösta på sverigedemokraterna men inte vågade. Varför det? frågade jag. Du behöver väl inte tala om det för någon? Nej det behöver jag inte, svarade hon, men om de visste skulle det vara så pinsamt. Jag sa att jag tyckte det lät som självförtryck och det kunde hon, efter en stunds funderande, hålla med om.