Vad gör de på dagarna i ledningen för det välfärdsindustriella komplexet?

Patrik Engellau

Det välfärdsindustriella komplexet är objektet för politikerväldets omsorger för det är det är välfärden som ger politikerväldet dess legitimitet och möjlighet att stoltsera som humanitär stormakt. Dessutom är utgör komplexets anställda politikerväldets främsta stödtrupper.

Komplexets ledning består av gräddan av nationens begåvade och högutbildade människor. Dessa är också egennyttiga och välsinnade i just den ordningen. De vill förbättra tillvaron för människorna i den mån det är förenligt med sina egna intressen.

Av samma anledning som att det är behagligare att arbeta på skogsbolagets huvudkontor med hög lön än att slita i skogen så vill det välfärdsindustriella komplexets intressenter hellre jobba i en myndighet i centrala Stockholm där det finns kaffeautomat i korridoren och en bra cafeteria i bottenvåningen än de sliter som underbetalda och utsjasade lärare eller akutsjuksköterskor på vård-, skola- och omsorgssystemets lägsta nivåer, alltså de nivåer som kommer i kontakt med systemets avnämare och klienter.

Sådana här organisationssystem får därför normalt en tung överbyggnad. Att den administrativa överbyggnaden växer är inget olycksfall i arbetet utan tvärtom konsekvensen av en sociologisk järnlag som endast med yttersta ansträngning och mod kan upphävas. När Skolöverstyrelsen lades ned år 1991 blev överbyggnaden inte mindre utan större eftersom det snart var två nya skolmyndigheter på plats, Skolverket och Skolinspektionen. Denna utveckling följde sociologins lagar. Motsatsen hade varit nästan övernaturlig.

I lyckligt lottade länder väljer de välutbildade, centralt placerade byråkraterna att syssla med något annat än jobbet. De kanske ägnar sig åt kärleksaffärer eller går på gymmet. Men så är det inte i Sverige. Här arbetar de.

Högre nivåers arbete är att tala om för lägre nivåer vad de lägre nivåerna ska göra. I myndighetsvärlden sker detta genom föreskrifter och reglementen som instruerar till exempel lärare hur dessa ska tänka och handla, exempelvis genom instruktioner avseende betygssättning.

Vem som helst kan räkna ut att det med tiden blir rätt många regler att följa för dem som i praktiken ska göra välfärdsapparatens jobb. Så har det också blivit. Man behöver inte prata så länge med en lärare eller sjuksköterska eller läkare förrän de börjar klaga på alla regelverk som sätter krokben för dem i arbetet.

Eftersom centralbyråkraterna är just välsinnade och ömmar för sina kollegor på lägre hierarkisk nivå upptäcker de dessa besvärande förhållanden och vill gärna vidta åtgärder för att komma till rätta med de underställda nivåernas martyrium. Men kom ihåg vad jag just sa: de är välsinnade inom ramen för vad som gynnar deras egna intressen. Detta gör att den enda lösningen som i verkligheten skulle kunna befria lärarna och sjuksköterskorna från det onödiga krånglet – nämligen att man helt eller delvis la ner de högre byråkratiska instanserna – är den enda lösning som systemets beslutsfattare inte kan föreslå eller ens överväga eftersom den lösningen hotar deras egna positioner.

Så hur hanterar då välfärdsapparaten detta dilemma? Just nu pågår ett nästan skolboksaktigt illustrativt exempel, nämligen den så kallade Tillitsdelegationen. Delegationen tillsattes år 2016. Redan från början visste man att problemet var att praktikens folk utsattes för alltför mycket toppstyrning och därför inte kunde utveckla sin kompetens. Så här sa delegationens chef Laura Hartman när utredningen startade:

Problemet idag är att professionerna inte upplever att de utnyttjar hela sin potential. Detaljstyrningen blir ett hinder för att utföra ett bra jobb. 

Att Tillitsdelegationen heter just så beror nog på att de uppdragsgivande politikerna som tillsatte delegationen insåg att de högre myndigheterna inom komplexet, om dessa skulle styra mindre över den lägsta hierarkiska nivån, i så fall måste lita på att lärarna och sjuksköterskorna klarade av sitt jobb utan styrning. Men haken var att det skulle betyda att de högre nivåerna inte behövdes och därför ägnar sig utredningen åt att med all kraft försöka slingra sig ur fällan.

”Den fulla effekten” av delegationens arbete skulle börja synas efter två år ”eftersom det tar tid att implementera” delegationens kommande förslag. Ett anmärkningsvärt faktum är att Hartman från början förutskickade att slutrapporten skulle presenteras den 18 juni 2018 och med beundransvärd byråkratisk precision lyckades avlämna Tillitsdelegationens huvudbetänkande redan den 14 juni 2018 till civilminister Ardalan Shekarabi. Ett annat anmärkningsvärt faktum är att det inte står något i det 495-sidiga betänkandet som kommer att få någon annan effekt än att de centrala byråkratiska nivåerna får styra ännu mer.

Till exempel vill delegationen skicka på aktörerna i frontlinjen mot klienterna fler forskare:

Regeringen ska rikta forskningsfinansiering mot verksamhetsnära forskning inom hälso- och sjukvård, skola och omsorg, med särskilt fokus på omsorg. Medel ska tilldelas lämplig forskningsfinansiär för att distribuera medlen till passande forskningsprojekt… Kommuner och landsting bör skapa förutsättningar för verksamheter att delta i forskningsprojekt och med fördel delta i finansieringen.

Även kommuner och landsting, som också tillhör den styrande överbyggnaden, måste bestämma mer:

Kommuner och landsting bör genomföra en analys av nuvarande mål och indikatorer inom välfärdsområdet, prioritera och, vid behov, formulera och identifiera andra mer relevanta utifrån ett helhets- och medborgarperspektiv. Införandet av nya mål och indikatorer bör föregås av en kontext- och konsekvensanalys. Behov av ny statistik och annan relevant information bör identifieras för att bättre följa upp och utvärdera effekter för medborgarna, gärna i samarbete med forskningen. Dialogen inom kommuner och landsting bör stärkas kring mål och resultat, särskilt med medarbetare närmast medborgarna. Kommuner och landsting bör stärka sin analyskapacitet. SKL bör stödja kommuner och landsting i ett sådant arbete.

Det var bara ett axplock bland förslagen. Observera att detta inte är tomt pladder och flum, som det kan verka för en ouppmärksam läsare, utan spåren av en målmedvetet egennyttig apparat som hänsynslöst flyttar fram sina positioner genom att hitta på nya uppgifter åt sig själv under föregivande att det handlar om reformer för bättre välfärd. Sociologins järnlagar förnekar sig aldrig.

54 reaktioner på ”Vad gör de på dagarna i ledningen för det välfärdsindustriella komplexet?

  1. olle holmqvist skriver:

    En generation tillbaka hette den Trivseldelegationen:

    min favort-replik 32 min 17 sek:
    ”det är bara vanliga människor som står i bostadskö”
    sug på den
    Hur fick Laura Hartman sin bostad ?

    Liked by 4 people

    • PerH skriver:

      Holmqvist
      Bra att du nämner den fortfarande aktuella filmen Myglaren (1966) producerad av Rune Hassner och Jan Myrdal.
      Et tidig film som speglar institutioners framväxt, här som ”Svensk trivselforskning”

      Gilla

  2. svenne skriver:

    ”Högre nivåers arbete är att tala om för lägre nivåer vad de lägre nivåerna ska göra. I myndighetsvärlden sker detta genom föreskrifter och reglementen som instruerar till exempel lärare hur dessa ska tänka och handla, exempelvis genom instruktioner avseende betygssättning”.

    Numera kan en person placeras på en nivå inom något gebit utan att ha någon praktisk erfarenhet – eller någon kännedom överhuvudtaget – om det ”grovarbete” som utövas på de lägre nivåerna inom verksamheten. Tidigare ansågs det meriterande att ha arbetat sig uppåt i en organisation därför att detta var ett kvitto att man har en handfast kunskap angående de nivåer som ligger under den som man har arbetat sig upp till.

    Ju högre nivåer man når i karriären förloras successivt markkontakten med det som sker på de allra lägsta nivåerna, men den som själv har arbetat sig uppåt har en mycket god potential att sätta sig in i de frågor som är avgörande även för dem på gräsrotsnivå.

    Men inom politiken kan en person – många gånger ganska ung – utses som ansvarig för ett område som denne inte har någon praktisk erfarenhet av, eller ens förmåga att sätta sig in i den problematik som finns där. I detta fall har det överhuvudtaget inte funnits och kommer aldrig att utvecklas någon markkontakt med ämnet, men trots detta ingår det i uppdraget att utfärda riktlinjer för dem på lägre nivåer. Det är därför som det egentligen inte är så konstigt att det ser ut som det gör på många håll.

    Liked by 8 people

    • Palle9 skriver:

      Svenne: Det du beskriver är skrämmande men sant. Ett annat exempel: utan några kunskaper inom området anställdes Britta Lejon som sjösäkerhetsexpert på kommunikationsdepartementet. Att hon var dotter till Britta Leijon (de stavar efternamnet olika), kan möjligen ha haft något med saken att göra. Departementet skulle övervaka Sjöfartsverket, varför man behövde en sjöfartsexpert, i detta fall hade man en person, som eventuellt högst kunde manövrera en eka.

      Gilla

  3. Eva Danielsson skriver:

    Blodtrycket skulle nå oanade höjder redan tidigt på morgonen när man läser DGS om man inte vore så luttrad och cynisk vid det här laget. Vi vet ju att det fungerar så här. Tyvärr.
    En välvillig regering med Sveriges bästa för ögonen i stället för sitt eget bästa, skulle behöva avveckla inte hälften av alla myndigheter och verk utan säkert nittio procent av dem. De anställda skulle kosta under en period av arbetslöshet, men kan ju aldrig kosta så mycket som de gör nu. Och för en gångs skull pratar jag inte bara om pengar.
    Det kostar nationen att de som faktiskt ska utbilda, vårda och hålla ordning m m inte får utnyttja sin potential. Det kostar både i sämre utfört jobb men också i form av att de bästa personerna inte längre vill ha dessa jobb och att de som ändå kämpar på riskerar utbrändhet av den ständiga frustrationen.
    Medan de med administrativ distans slickar skummet av latten varje morgon. Och övertygar varandra om att de gör ett viktigt jobb.

    Som ung reagerade jag på när det användes för många ord som slutade med ”-tion” i en beskrivning. Då hade innehållet oftast lättat från verkligheten. Idag staplas floskler och fikonspråk på varandra i myndighetsskrifter. Det behövs hela studiedagar om innehållet ute på fältet. Precis som det var tänkt. Det är trots allt smarta personer som har nätverkat sig fram till den styrande överbyggnadens skyddade verkstad.

    Liked by 8 people

  4. carl johansson skriver:

    Byråkrati är en självbärande konstruktion som inte behöver stöd ifrån den fantastiska verkligheten utanför. Byråkrati ger sig själv nya uppdrag och expanderar. Detta kan pågå tills byråkratikroppen har pressat ut verkligheten för att till sist svälja den. The sky is the limit.

    Liked by 3 people

  5. Jari Norvanto skriver:

    Klåfingrighet, tondövhet inåt och lyhördhet uppåt / utåt för PK-dogmerna som dominerar politiken och ”det offentliga samtalet” och en övertro på möten och ”förändringsarbete”, är vanliga kännetecken på offentlig verksamhet. Kort minne eller en funktionell amnesi hos ”den lärande organisationen” är demoraliserande. Det finns fler, t ex den analytiska viljan / förmågan (och då menar jag verkligen inte att ”samordnare” och ”delegationer” är svaret).

    Liked by 1 person

  6. Aurora skriver:

    Det är inte längre de högutbildade som sitter på maktpositionerna. Jobb ’skapas’ åt nya befolkningsgrupper av, just det, statliga och kommunala projektenheteter som också skapats för att fylla stolar för att lyfta den humanitära stormaktens ’succe’,-siffror. Egenintresset ligger i sakens natur. Inom skattefinansierad sektor sågar man inte av den gren man sitter på. F.ö gör mig floskeldiarren spysjuk.

    Liked by 4 people

  7. p2185 skriver:

    En, som vanligt, erfarenhetsmässigt grundad och lysande analys av ett inom de flesta byråkratstyrda skattefinansierade områden känt men alltför lite uppmärksammat fenomen. Dessvärre inte begränsat till det välfärdsindustriella komplexet, men möjligen där dominerande genom den explosiva ”kundtillväxten”.

    Liked by 2 people

  8. adaptiv tribalism skriver:

    Jo, Jag ser VIK som socialism i perfektion, de andra metoderna har inte fungerat, som kommunism, utan har slutat i massmord. Hur det går i Kina står väl inte klart ännu men folket där vet säkert att partiet inte tvekar att mörda de sina. Det verkar på mig som allt fler politiker i väst titta på Kina och säger, hm, så praktiskt, all denna oreda vi har.

    De mekanismer Patrik beskriver är oundvikliga, de som propagerar för en välfärdsstat har aldrig kunnat lägga fram argument för hur ett ständigt växande VIK kan undvikas. Det gick upp ett ljus för mig för en månad sedan då någon här tipsade om Dinesh D’Souza, han visar att detta med VIK inte är svenskt, utan, som allt annat, kommer från USA, man upptäckte där att man kunde vinna den svarta rösten om man uppmuntrade deras svaghet och gav dem bidrag. Detta fungerade inte lika bra med den vita befolkningen, de var för dugliga och oberoende och vänstern riskerade hela tiden att förlora dem till de som bygger på vårt judeokristna kulturarv, republikanerna, som uppmuntrar folks individualism och dådkraft. Samma sak i Europa, en ständig dragkamp med ”högern”, vad göra? Svaret är massinvandring, i Europa av folk från MENA, perfekta klienter för VIK för de passar in sämst av alla i våra samhällen, i USA folk från Mexico och Sydamerika. Asiater, i synnerhet kineser är jokern i leken, för de vägrar bli klienter till VIK, och detta kan bäst exemplifieras med att Harvard nu har hemliga regler som har halverat antalet antagna asiater, till förmån för svarta och latinos. Av samma anledning så kommer inga flyktingströmmar hit från Asien, från exempelvis Filippinerna efter stora tyfoner, där saknas inte misär, varför hjälper vi inte folk därifrån? För att de är dugliga, invandring från Filippinerna hade antagligen löst exempelvis bristen på sjuksjöterskor permanent, de är kristna, har arbetsetik och har ett amerikanskt utbildningssystem, dvs de är helt värdelösa för VIK.

    Så det är mycket värre än vad Patrik beskriver, för inte nog med att det är ett cyniskt egenintresse som driver VIK, dessa människor som kommer är inga NPCer, istället så finner man anledningen till att de lever i dysfunktionella samhällen hos nästan varje person som kommer, och de sitter inte bara tyst och snällt och tar emot allmosorna, utan de expanderar efter sin devis, främst genom sin religion och våld, precis som i deras hemländer.

    Liked by 10 people

  9. Östrahult skriver:

    Gapet mellan verkligheten och vad som är önskvärt vidgas hela tiden. Det Goda Samhället skulle kanske bättre återspegla verkligheten genom ett namnbyte till Det Onda Samhället.

    Byråkrati: Posten ”Regeringskansliet m.m.” ligger nu i närheten av 8 miljarder kr årligen i statsbudgeten. En cancersvullst.

    Liked by 5 people

  10. Göran N skriver:

    ”Behov av ny statistik och annan relevant information bör identifieras för att bättre följa upp och utvärdera effekter för medborgarna, gärna i samarbete med forskningen.”

    Låter inte detta som en bra instruktion för BRÅ?

    Gilla

  11. matsesoc skriver:

    Vad Patrik skriver är ett exempel på ”Parkinsons första lag” som obevektligt styr alla organisationers utveckling. Den upptäcktes och publicerades (i ”The Economist”) av Northcote Parkinson 1955. Denna är med avstånd den viktigaste social/ekonomiska vetenskapliga analysen som någonsin publicerats och finns översatt till nästan alla språk, också svenska. Denna mekanism för slutligen till en total förlamning av en organisation!

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag

    Orginalartikeln som publicerades i ”The Economist” är tillgänglig på Internet

    https://www.economist.com/news/1955/11/19/parkinsons-law

    Den svenska översättningen av ”Parkinsons*s Law and other Studies in Administration” gavs ut av Bonniers Förlag 1958

    Liked by 3 people

    • Adaptiv tribalism skriver:

      Ja, de flesta som jobbat i större organisationer har observerat detta, privata eller staliga, om du endast kan klättra och få högre lön genom att din avdelning växer så kommer antalet uppgifter att växa som inte har ett objektivt värde utanför din del av organisationen. Problemet är hur motverka denna tendens. Ett tips kan vara:

      https://www.amazon.co.uk/Architect-Prosperity-John-Cowperthwaite-Making/dp/1907994696

      John Copwerthwaite levde efter att låta dugligt folk lösa uppgifter utan att pilla för mycket, och se som det gick! Singapore som kan sägas leva efter samma princip har en smart mekanism för att förhindra att statens funktionärer känner suget att skapa ett ständigt växande VIK för egen vinning, man anställer de bästa och betalar dem mer än 10 miljoner om året.

      Liked by 1 person

    • Cecilia skriver:

      Åh, en till som gillar Northcote Parkinson och hans vassa penna! Boken finns att köpa på Bokus.se till exempel. Jag brukar ofta dra historien om hur längden på en diskussion på ett ledningsmöte står i omvänd proportion till hur mycket pengar som är inblandade …

      Liked by 1 person

  12. Håkan skriver:

    Både artikeln och kommentarsfältet har den här gången innehåll och reflektioner betydligt mer läs- och tänkvärda jämfört med senaste tidens DGS.

    Tack Patrik och alla.

    Liked by 1 person

  13. Axel T skriver:

    Sverige i dag: Tärande , administrationen inom , kommuner, landsting och staten. Säg 65 % av populationen får sin utkomst därifrån.(gissning)
    Närande, 35% , fria företagsamheten, entreprenörer, innovatörer och anställda inom dessa sektorer, samt utförare inom offentlig sektor.
    Därtill enligt vår statsminister. MITT Europa bygger inga murar. Kom osh njut av vår välfärd är mottot.
    Inte konstigt att vi inte får en regering. Ingen vågar ta ansvar. Tacka vet jag Fransmännen, dom är inga mesar som vi Svenska flummisar och sovorienterade låntagande konsumenter.

    Liked by 2 people

    • uppstigersolen skriver:

      Möjligen är fransmännen inga mesar. Dock har man ju valt Macron. Han liksom Obama lovade förändring. För Obamas del lunkade det på utan nån större förändring. I Frankrike däremot när Macron vill förändra så tar det hus i he—-e. Inte vill fransmännen ha förändring inte. Så varför röstade de då på Macron?

      Liked by 1 person

  14. Lars skriver:

    Mycket konkret och bra artikel om problemen med den offentliga sektorn och jag, som bara arbetat privat, tror att den pekar ut ett relevant problemområde. I min lilla värld så tror jag att mandat och ansvarsutkrävande måste ned i organisationsstrukturerna, inte så att en enskild sjuksköterska eller lärare skulle få så mycket frihet att utforma sitt arbete (det är en vänster illusion om att bara man släpper kontrollen så utvecklas människor parat med en högerillusion om professionalitet, som ändå alltid är begränsad eftersom vi människor har begränsad förmåga) men ned på organisationsnivåer som skola (rektor ansvarar och sparkas om dåligt resultat), sjukhus, vårdcentraler, IT enheter, ”affärsenheter” mm. Men frågan om hur det ska gå till i så komplexa organisationer som inom sjukvården är inte trivial, ska man flytta resurser till primärvården? Hur ska man förändra incitamenten och kulturen? Hur ska man bryta läkarmonopolet över utbildning och organisation? Det handlar om storskaliga organisationer och jämförelse kan inte göras med någon privat firma med 100 anställda utan bör göras med organisationer som IKEA med 160 tusen anställda, med Volvo med hundra tusen anställda.

    Men det är frapperande hur man hänvisar tillforskning och mätbarhet (statistik är självklart nödvändigt) och dessutom till forskning inom omvårdnad (sjuksköterskors gebit). Vad där det för slags klockartro på forskning och möjligheterna att nå entydiga svar och förhållningssätt och få ut dem i verkligheten? Organisation och kultur på den enskilda arbetsplatsen bestämmer ju så mycket mer kring hur arbetet bedrivs och människor måste väl rimligen få mandat att agera utifrån sin och organisationens kunskapsnivå, inte läsa forskningsrapporter? Därmed inte sagt att forskning inom vård och omsorg är irrelevant, det ser man ju t.ex. inom psykiatrin där man arbetar på väldigt olika sätt och med väldigt olika resultat och det behövs centrala insatser och försök. Cullberg ledde arbeten under 80-talet mot en mänskligare vård, professionen av läkare skrattade och återgång till biologiska förklaringsmodeller skedde. Organisationer kan vara konserverande.

    Gilla

    • Lars skriver:

      ”Mot slutet av 60-talet erhöll vänstern vad Anders Frenander i Debattens vågor kallar problemformuleringsprivilegiet i den svenska offentliga debatten, vilket innebar att ”vänsterns frågor angav tonen” och att debatten radikaliserades.4 Allt oftare började nu psykiatrin problematiseras och kritiseras i den offentliga debatten, från både inom- och utomvetenskapligt håll.5 Psykiatrin blev representant för ett förtryck som var både ideologiskt och repressivt, och mentalsjukhusen blev tacksamma symboler för maktens intolerans mot och grymma behandling av avvikande element. Missförhållanden inom psykiatrin uppmärksammades i media och på demonstrationer kunde ses plakat med uppmaningen ”Riv den svenska psykiatrin – klassamhällets stöttepelare”.6 Men psykiatrikritiken var för den sakens skull inte enhetlig i sin utformning, utan som Svensson skriver ”mycket diversifierad, mångfacetterad och komplex”. 7 Jag ska här gå igenom några grundläggande drag i psykiatrikritiken för att ge en bakgrund till hur dess frågor och retorik hittade sin väg in i Läkartidningen och Socialstyrelsens utredningsarbete. ”

      Gilla

      • Lars skriver:

        Observera att vad som sägs här om att initiativet kom från vänster och utifrån 68 rörelsens är rent nonsens. Ja det kom från vänster, men det var en internationell trend som inte var politiskt färgad, där man hade börjat inse att psykiatrin och mentalsjukhusen gjorde patienterna mer sjuka, att behövde fånga upp patienter tidigare. Mentalsjukhus började läggas ned ute i världen på 80-talet. I Italien gick utvecklingen snabbast, men det var samma utveckling i USA. Så om initiativet hörde hemma inom vänstern, ja då borde vi alla applådera vänstern.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Du ska kanske börja om att gå i skolan? Du tror väl inte för ett ögonblick att jag köper alla dessa floskler om offentlig sektor och VI som strös ut av borgerligt sinnade sedan 40 år, med start Gösta Bohman?

        Gilla

      • Lars skriver:

        Budskapet är mycket enkelt med exempel.
        1) offentlig sektor innehåller viktiga element av förändring exemplifierat med psykiatrins utveckling
        2) stora delar av offentlig produktion har syften att förbättra för medborgarna/klienterna utan att primärt drivas av egenintresse
        3) motstånd mot förändring finns även inom offentlig sektor som i alla organisationer

        Gilla

      • Lars skriver:

        4) och naturligtvis en känga åt alla de som tror att 68 vänstern har drivit all förändring i samhället…

        Gilla

  15. Lars-Erik Eriksson skriver:

    Har bestämt för mig att Patriks träffsäkra beskrivning har sina anekdotiska bevis:
    Bo Holmberg, civilminister hos Palme/Carlsson, gavs i uppdrag att se över och försöka minska på den svällande byråkratin i landet.
    Han gav upp och skulle år senare belönas med en landshövdingepost och liknande till intet förpliktigande uppdrag.

    Gilla

  16. Laggar skriver:

    Någon obestämd instans gjorde en gång ett experiment. Man kom fram till att en grupp på tre tekniker klarar av att sysselsätta sig själva utan att få några arbetsuppgifter utifrån. Två tekniker klarar inte av det utan måste få arbetsuppgifter från en värld som är utanför. Tänk ett statligt verk på tusen personer eller ett företags huvudkontor som inte finns i anslutning till produktionen. Produktionen ger alltid arbetsuppgifter åt företagsledningen, som har att ge arbetsuppgifter åt företagets centralförvaltning.

    Gilla

  17. Leif Nilsson skriver:

    Ja, vi ser dagligen, som Patrik skriver, ”… spåren av en målmedvetet egennyttig apparat som hänsynslöst flyttar fram sina positioner genom att hitta på nya uppgifter åt sig själv under föregivande att det handlar om reformer för bättre välfärd”.

    Patriks beskrivning av den järnhårda lag, som driver det välfärdsindustriella komplexets tillväxt i demokratiska stater, ligger väl i linje med libertarianen Hans-Herman Hoppes analys. Här är ett utmärkt citat från hans bok, ”Mänsklighetens historia i korthet – framsteg och förfall” (s 108-109):

    ”Varje detalj i privatliv, egendom, handel och kontrakt regleras av allt högre berg av papperslagar. I namn av social, offentlig eller nationell säkerhet ”skyddar” demokratiska förvaltare oss från global uppvärmning och nedkylning, utrotning av växter och djur och utarmning av naturresurser, liksom de försvarar oss från äkta män och hustrur, föräldrar och arbetsgivare, fattigdom sjukdom, katastrofer, okunnighet, fördomar, rasism, sexism, homofobi och otaliga andra offentliga ”fiender” och ”faror”.
    Men den enda uppgift som regeringen någonsin satts att sköta – att skydda våra liv och vår egendom – sköter den inte. Tvärtom, ju högre statliga utgifter för social, offentlig och nationell säkerhet har blivit, desto mer har de privata egendomsrättigheterna eroderats, egendom exproprierats, konfiskerats, förstörts och förringats och desto mer har människor berövats själva grunden för allt skydd: personligt oberoende, ekonomisk styrka och privat rikedom.
    Ju mer papperslagar som har producerats, desto större har den juridiska osäkerheten och den moraliska risken blivit och laglöshet har ersatt lag och ordning. Samtidigt som vi blivit allt mer beroende, hjälplösa, fattiga, hotade och osäkra, har den styrande eliten av politiker och plutokrater blivit allt rikare, mer korrupt, farligt beväpnad och arrogant.”

    Liked by 2 people

    • Lars skriver:

      Äganderätt är alltid statligt garanterad, men samtidigt inte absolut utan äganderätten är omgiven av restriktioner av olika slag, du kan inte göra vad du vill hursomhelst med vad du ”äger”. Äganderättens framväxt är ett av kännetecknen på kapitalismens framväxt liksom äganderätt och marknader för tillgångar. Kontraktsbundna marknader, kontrakt mellan löntagare och arbetsgivare är ett kännetecken och följaktligen även framväxten av kollektiva kontrakt (fack-arbetsgivare) och statlig reglering via lagstiftning.

      De flesta libertarianer liksom flertalet borgerligt sinnade har inte någon förmögenhet att tala om utan de är beroende av samhällets skyddsnät och av regleringar, annars är de farligt ute. Det finns ingen väga att fördela tillgångar så att alla har så det räcker, kapitalet är alltid koncentrerat på privata händer eller offentliga.

      Människor i ett samhälle är beroende av andra och av institutioner, regleringar, försäkringssystem mm. Offentlig sektor avser så omfattande produktion så att jämföra med Jönssons Entreprenad, som Libertarianer synes göra, den lille hantverkaren med firma på fickan (som byggjobbare) är fullständigt orealistiskt.

      Patrik skriver att egenintresset alltid går före och tänker på individen tror jag, men organisationer har egenintresse, intresse att överleva och individen inpassas, disciplineras, socialiseras in i dessa organisationer mot en bakgrund av de samhällserfarenheter de gjort. Naturligtvis är individen böjd att prioritera sin egen överlevnad dvs sin försörjning, men det sker genom att införliva och göra till sitt organisationens, samhällets, systemens uppgifter. Patrik är inget undantag här. Han är en del av Nya Välfärden och dess roll i samhället närstående företagsamheten. Det betyder inte att han helt ser till sina egna intressen även om han i slutändan prioriterar sin försörjning.

      Gilla

      • Adaptiv tribalism skriver:

        ”Äger” inom citationstecken, den är fin. Dina resonemang får mig ibland att som MartinA önska ett mera naturnära tillstånd.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Ja, de flesta önskar sig nog ett enklare samhälle med mer direkt egenkontroll, men det är omöjligt, bara drömmar, i en värld som blivit alltmer komplex med allt större organisationer och alltmer avancerat kunskapsinnehåll. Den lille, professionelle, människan blir en kugge i det stora maskineriet.

        Gilla

    • Lars skriver:

      Man kan också rimligen protestera mot Patriks resonemang vad gäller att apparaten obönhörligt flyttar fram sina positioner om man anser att han avser hela offentliga sektorn. Den har varit utsatt för konstant kostnadstryck sedan 80-talet då Sverige slog i skattetaket och då produktiviteten i tjänsteproduktion är lägre än för massproduktion av varor och en del tjänster som transporter etc. så finns trycket på den sektorn. Jag valde att se hans artikel som avseende de centrala myndigheterna som styr över olika sektorer inom den offentliga produktionen av t.ex. utbildning, vård och omsorg, polis mm. Det är frapperande hur den byråkratiska (en tradition av omutliga statliga ämbetsmän alltsedan Oxenstjärnas tid) tror på regelstyrning av verksamheten, på föreskrifter som kommer att följas. Vi ser ju samma fenomen hos politiker när det gäller privatisering av verksamhet. Regler och kontrakt om kvalitet mm ska ersätta byråkratin och samhällsvärderingar, men man glömmer att marknad innebär att betalande kund dvs kommuner och landsting måste kunna säga upp kontrakten, att allt inte kan regleras och att behov av god insyn och möjligheter att påverka produktionen ofta för med sig att privata företag väljer att behålla olika verksamheter inom sitt eget direkt ägande.

      Jag ställer mig frågan hur man ska styra offentlig verksamhet effektivt snarare än att tro att privatisering i sig är en lösning. Visst kan man ha elevpeng och liknande inom vård och omsorg (men där är klienten vanligen gammal, sjuk och svag), men det är ju endast ett sätt att mäta verksamheten gentemot klientens upplevelse och ger inte en bild av vilken nytta verksamheten har för samhället. Där är det betalande kund som måste bedöma och avgöra.

      Gilla

      • Adaptiv tribalism skriver:

        Ja det började väl där men det verkar som de bildat en grupp som svar på detta, inte helt säkert på vem som är medlem men Peterson, Rubin, Shapiro, båda Weinsteins, Harris? andra? Det som är lite oroande att de alla, utom Shapiro, är vänster.

        Gilla

  18. Elisabeth skriver:

    En annan nivå som kommer i kontakt med det välfärdsindustriella komplexets avnämare och klienter är polisen. Otroligt nog har vår statsmedia nu börjat rapportera om den ökande narkotikabrottsligheten och ( !!! ) att smugglare/försäljare ofta är de sk ensamkommande afghanerna. Poliserna berättar om att försäljning sker mitt framför näsan på dem. Men statsmedias rapportering sker alltid med ett slags sjuk förlåtande/förstående vinkling. Stackarna är ju hemlösa, stackarna får ju ett hat mot samhället när de nekas uppehållstillstånd osv osv ( dessa brottslingar är alltså här illegalt till råga på allt ). Jag blir galen. Denna slapphet och dessa attityder är ju orsaken till att narkotikan nu flödar i samhället.

    Liked by 5 people

    • Lars-Erik Eriksson skriver:

      Håller med du i sak men just narkotikan är för mig ännu en företeelse (kemikalier) som Staten, den goda och manande föräldern, vill förbjuda oss att nyttja.
      Kom ihåg att drakoniska droglagars största fans är kokainbaronerna i Latin-Amerika och därefter langare och deras organisationer i väst.
      Etatismens hydra lägger sig i allt vi tar oss för, de förklarar oss tålmodigt att det är för vår egen skull, plockar av oss pengar, för vår egen skull, och skyddar oss mot oss själva, för vår egen skull. Omsorgsinvandringen, sker den också för vår egen skull?

      Gilla

      • Elisabeth skriver:

        Jovisst, Lars-Erik,förbud medför förstås brottslighet av allehanda slag men jag är mycket, mycket negativ till droger, jag vill absolut inte ha legalisering. Jjag vill inte att samhället ska krylla av ännu fler påverkade galningar, att ännu fler barn ska växa upp i skadliga miljöer. . Vid sammanvägning tycker jag att vi ska hålla fast vid sträng narkotikalagstiftning. Sen är det en annan sak att vi för tillfället verkat ha svårt för att i praktiken upprätthålla dessa lagar men överheten prioriterar så huvudlöst.Om vi lade mer krut på detta än på annat trams som exempelvis ”hets mot folkgrupp” och liknande så…

        Gilla

      • Lars skriver:

        Jag tror man måste se mer pragmatiskt på narkotikan, se på hela kostnads-intäkts kalkylen för samhället. Knarket, som förstör människor, kostar ohyggligt i form av brottslighet som omger handeln. Frisläppande av hasch tror jag är nödvändigt och skulle ta bort en hel del och för de som gått djupare in i eländet (heroin, amfetamin) så tror jag man mer individuellt ska acceptera de beroendes bruk och skriva ut subutex, ritalina och även heroin, men i kontrollerade former dvs först negativ kvalificering och sedan hålla dem under armarna, så att man får bort knarket från gator och torg och får bort födkroken för de kriminella gängen och den omfattande smugglingen. Vill de ta livet av sig, förstöra sina liv, så får de väl göra det, men det ska inte gå ut över alla normala hyggliga medborgare. Samtidigt måste man naturligtvis motarbeta de tunga drogerna på olika sätt och rimligen är det oftast kopplat till halvkriminella miljöer bland ungdom (15:åringar mfl) så där behövs nolltolerans, elektroniska fotbojor, rapportering och uppföljning mm.

        Knark är riktigt eländigt, men frågan är, tycker jag, hur man på ett rimligt sätt hanterar det och knäcker drog kartellerna. De förstör ju hela länder som Colombia, Afghanistan, Kambodja m.fl,. Man har haft en typ av policy kring knark nu under femtio år och det har inte fungerat.

        Liked by 1 person

      • Lars-Erik Eriksson skriver:

        Pragmatism ja, men också filosofi. Jag vågar påstå att utifrån det senare perspektivet kan tillvaron inte gå ut på att hålla en nations, säg alkoholskadesiffror så låga som möjligt och samtidigt strunta i det Kierkegaard skulle benämnt att vinna sig själv.
        Man måste våga förlora i livet, man måste, menar jag, anta utmaningen att ta det hela och fulla ansvaret för sin egen existens, i annat fall lever man inte fullt ut. Av samma skäl skulle jag aldrig kunna rösta vänsterut ity jag då får en mental överrock mig utsedd. Det mest patetiska jag har sett är hur amerikanska poliser gräver i vuxna medborgares munnar efter vitt pulver inlindat i stanniolpaket.
        Om de får träff blir det fängelse!
        Om du tänker att du själv inte behöver drakoniska droglagar men resten av befolkningen, tänk igen.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Kommer att tänka på opiat missbruket som sänker medellivslängden i USA och de nya möjligheterna till depå sprutor som kommer att tas under vårdens kontroll.

        Gilla

  19. Sixten Johansson skriver:

    ”Vad gör de på dagarna i ledningen för VIK?” Ja, som gammal ordarbetare hävdar jag att de praktiserar moderna varianter av de drygt tvåtusenåriga principerna i Kama Sutra. Nu menar jag inte att de dagligen lusläser motsvarande långa Wikipedia-artikel, ”Samlagsställning”, fast det ju heller inte kan uteslutas.

    Nej, det intressanta är att redan indierna hade utvecklat babbelismen, västvärldens nu helt dominerande verklighetsnyckel och vidskepelse. Jag vill minnas att i Kama Sutra systematiseras t ex båda könens aktuella organ efter storlek. Varje storlek får sin egen målande beteckning, varefter alla kända kombinationer och typer av akter åter noga namnges. Namngivandet var kunskapens och vetenskapens kärna. Köttet blev ord, då som nu. I dagens värld blir sedan orden åter kött, i bästa fall ett flott ämbete med fet lön.

    VIK-orgastiskt pladder och flum är inte bara verktyg för egenintresset, utan även vidskepelse, modern mytomanisk babbelism. Men jag ska svära i dissidentkyrkan och säga att även dagens vetenskap egentligen är babbelism, strukturerad sådan. Naturvetenskapen tvingas dock ständigt slå pannan mot verkligheten, vilket humanvetenskaperna slipper. Postmodernismen har rätt: allt är socialt konstruerat. Men utan sociala konstruktioner klarar vi oss inte, vi är inte eremiter. Och allt kan fungera så länge det fungerar, tack vare ordmagi. Magi kan materialiseras av alla som tror på den. VIK-byråkratin kopulerar och förökar sig så länge det finns tillräckligt många troende.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Indien är typexemplet på en protocivilisation som aldrig tog fart, som aldrig blev något, eftersom den hade fastnat i falska grundantaganden. I stället växte Västvärlden och Kina. Våra grundantaganden har visat sig fungera.

      Kulturrelativismen är inte bara intellektuellt ohederlig internt, den är dessutom motbevisad externt.

      Gilla

    • Lars skriver:

      Jag tror det handlar om brist på resultatutkrävande, ansvar och befogenheter och därmed i grunden belöningssystemen dvs som de används för att premiera eller tvärtom. Power Point presentationer ersätter gediget yrkeskunnande. Man befordrar (som på 60-talet när man satte nyexade akademiker på höga poster) utifrån likhet med sig själva!

      Gilla

  20. rudmark skriver:

    Jag saknar ”stängselnämnden” en myndighet som tyvärr lades ner 2009 utan att ha haft ett enda beslut taget. Mina tankar går till de som arbetade (?) och deras närstående. Vart tog de vägen, fick de nya jobb? Hade de en generaldirektör med egna sekreterare som inte längre finns? Hur mycket kostade spektaklet under sin levnad, blev någon utvärdering gjord (av det arbete som aldrig fick en chans att utföras)? Vem eller vilka fyller nu denna viktiga uppgift i samhället? Vi behöver mer av dessa icke-jobb för våra hårt slitande tjänstehenner. Kanske en lönesatsning kan öka behovet av en ny stängselnämnd?

    Gilla

  21. Göran Holmström skriver:

    Sagan om början till slutet, eller den nya verklighet vi hamnar i.
    Efter diverse käbbel (inte mina ord) så bildades det nya 7K. 2019 hann komma, alla firade nyår med skumpa och miljövänliga raketer. Början på året började bra, allt flöt på i gamla spår.
    Under våren så märktes det att hus och bostadsrätter vart svårsålda, priserna sjönk kraftigt.
    Till det så höjde riksbanken räntan, över en natt sköljde lågkonjunkturen in över landet.
    Massor av arbeten försvann, arbetsförmedlingen kunde bara betala minimum i både bidrag och a-kassa. personrånen sköt i höjden, vår statsminister manade till lugn och tolerans.
    Efter några rån där offret släpats efter en bil som avslutning, så stegrade våldet.
    grupper ställdes mot grupper, polis och militär försöket stävja våldet och få lite kontroll på situationen, undantagstillstånd utlystes. Vintern 2019 började folk svälta och frysa, allt som gick att elda brann mat vart hårdvaluta. Myndigheterna drog sig tillbaka från stora områden, gated communities dök upp med beväpnade vakter mat fraktades med värdetransporter in i dessa. Större delen av landet drabbades av plundringar och våldsamma grupper, småbyarna skyddade sig med jaktvapen och klarade sig rätt ok i kaoset. Storstäderna brann och endast grupper av plundrare som samarbetade överlevde. Regeringen då? Dom flydde ner under Södersjukhuset till den lilla stad som byggts under sjukhuset, hukandes så gömde dom sig i väntan på den arme EU lovat. Dock så vart den inte av då oroligheterna var lika stora över hela Europa,
    Vinte 2020 så bröt sig plundrare in och ödelade precis allt, sista orden som hördes var, ”Vi har varit naiva”.
    Den lilla dalen där varken gud eller myndigheter råder, hur gick det för den?
    Jo-tack den frodades och odlade allt man behövde, till det så fiskades det och jagades.
    En bybo ordnade ström med sin gengas generator, det räckte till belysning och lite hushållsel
    Byborna trivdes med det lugna enkla livet utan skatt och SVT.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.