Det välfärdsindustriella komplexet är objektet för politikerväldets omsorger för det är det är välfärden som ger politikerväldet dess legitimitet och möjlighet att stoltsera som humanitär stormakt. Dessutom är utgör komplexets anställda politikerväldets främsta stödtrupper.

Komplexets ledning består av gräddan av nationens begåvade och högutbildade människor. Dessa är också egennyttiga och välsinnade i just den ordningen. De vill förbättra tillvaron för människorna i den mån det är förenligt med sina egna intressen.

Av samma anledning som att det är behagligare att arbeta på skogsbolagets huvudkontor med hög lön än att slita i skogen så vill det välfärdsindustriella komplexets intressenter hellre jobba i en myndighet i centrala Stockholm där det finns kaffeautomat i korridoren och en bra cafeteria i bottenvåningen än de sliter som underbetalda och utsjasade lärare eller akutsjuksköterskor på vård-, skola- och omsorgssystemets lägsta nivåer, alltså de nivåer som kommer i kontakt med systemets avnämare och klienter.

Sådana här organisationssystem får därför normalt en tung överbyggnad. Att den administrativa överbyggnaden växer är inget olycksfall i arbetet utan tvärtom konsekvensen av en sociologisk järnlag som endast med yttersta ansträngning och mod kan upphävas. När Skolöverstyrelsen lades ned år 1991 blev överbyggnaden inte mindre utan större eftersom det snart var två nya skolmyndigheter på plats, Skolverket och Skolinspektionen. Denna utveckling följde sociologins lagar. Motsatsen hade varit nästan övernaturlig.

I lyckligt lottade länder väljer de välutbildade, centralt placerade byråkraterna att syssla med något annat än jobbet. De kanske ägnar sig åt kärleksaffärer eller går på gymmet. Men så är det inte i Sverige. Här arbetar de.

Högre nivåers arbete är att tala om för lägre nivåer vad de lägre nivåerna ska göra. I myndighetsvärlden sker detta genom föreskrifter och reglementen som instruerar till exempel lärare hur dessa ska tänka och handla, exempelvis genom instruktioner avseende betygssättning.

Vem som helst kan räkna ut att det med tiden blir rätt många regler att följa för dem som i praktiken ska göra välfärdsapparatens jobb. Så har det också blivit. Man behöver inte prata så länge med en lärare eller sjuksköterska eller läkare förrän de börjar klaga på alla regelverk som sätter krokben för dem i arbetet.

Eftersom centralbyråkraterna är just välsinnade och ömmar för sina kollegor på lägre hierarkisk nivå upptäcker de dessa besvärande förhållanden och vill gärna vidta åtgärder för att komma till rätta med de underställda nivåernas martyrium. Men kom ihåg vad jag just sa: de är välsinnade inom ramen för vad som gynnar deras egna intressen. Detta gör att den enda lösningen som i verkligheten skulle kunna befria lärarna och sjuksköterskorna från det onödiga krånglet – nämligen att man helt eller delvis la ner de högre byråkratiska instanserna – är den enda lösning som systemets beslutsfattare inte kan föreslå eller ens överväga eftersom den lösningen hotar deras egna positioner.

Så hur hanterar då välfärdsapparaten detta dilemma? Just nu pågår ett nästan skolboksaktigt illustrativt exempel, nämligen den så kallade Tillitsdelegationen. Delegationen tillsattes år 2016. Redan från början visste man att problemet var att praktikens folk utsattes för alltför mycket toppstyrning och därför inte kunde utveckla sin kompetens. Så här sa delegationens chef Laura Hartman när utredningen startade:

Problemet idag är att professionerna inte upplever att de utnyttjar hela sin potential. Detaljstyrningen blir ett hinder för att utföra ett bra jobb. 

Att Tillitsdelegationen heter just så beror nog på att de uppdragsgivande politikerna som tillsatte delegationen insåg att de högre myndigheterna inom komplexet, om dessa skulle styra mindre över den lägsta hierarkiska nivån, i så fall måste lita på att lärarna och sjuksköterskorna klarade av sitt jobb utan styrning. Men haken var att det skulle betyda att de högre nivåerna inte behövdes och därför ägnar sig utredningen åt att med all kraft försöka slingra sig ur fällan.

”Den fulla effekten” av delegationens arbete skulle börja synas efter två år ”eftersom det tar tid att implementera” delegationens kommande förslag. Ett anmärkningsvärt faktum är att Hartman från början förutskickade att slutrapporten skulle presenteras den 18 juni 2018 och med beundransvärd byråkratisk precision lyckades avlämna Tillitsdelegationens huvudbetänkande redan den 14 juni 2018 till civilminister Ardalan Shekarabi. Ett annat anmärkningsvärt faktum är att det inte står något i det 495-sidiga betänkandet som kommer att få någon annan effekt än att de centrala byråkratiska nivåerna får styra ännu mer.

Till exempel vill delegationen skicka på aktörerna i frontlinjen mot klienterna fler forskare:

Regeringen ska rikta forskningsfinansiering mot verksamhetsnära forskning inom hälso- och sjukvård, skola och omsorg, med särskilt fokus på omsorg. Medel ska tilldelas lämplig forskningsfinansiär för att distribuera medlen till passande forskningsprojekt… Kommuner och landsting bör skapa förutsättningar för verksamheter att delta i forskningsprojekt och med fördel delta i finansieringen.

Även kommuner och landsting, som också tillhör den styrande överbyggnaden, måste bestämma mer:

Kommuner och landsting bör genomföra en analys av nuvarande mål och indikatorer inom välfärdsområdet, prioritera och, vid behov, formulera och identifiera andra mer relevanta utifrån ett helhets- och medborgarperspektiv. Införandet av nya mål och indikatorer bör föregås av en kontext- och konsekvensanalys. Behov av ny statistik och annan relevant information bör identifieras för att bättre följa upp och utvärdera effekter för medborgarna, gärna i samarbete med forskningen. Dialogen inom kommuner och landsting bör stärkas kring mål och resultat, särskilt med medarbetare närmast medborgarna. Kommuner och landsting bör stärka sin analyskapacitet. SKL bör stödja kommuner och landsting i ett sådant arbete.

Det var bara ett axplock bland förslagen. Observera att detta inte är tomt pladder och flum, som det kan verka för en ouppmärksam läsare, utan spåren av en målmedvetet egennyttig apparat som hänsynslöst flyttar fram sina positioner genom att hitta på nya uppgifter åt sig själv under föregivande att det handlar om reformer för bättre välfärd. Sociologins järnlagar förnekar sig aldrig.