Ordsammansättningen ”släppa fram” har kommit att användas flitigt i media de senaste veckorna. Det som gemene man fram till nyligen förknippade med att vara en god trafikant har nu blivit en beskrivning av vad partier i riksdagen gör när de varken vill regera eller opponera. I stället har man funnit ett mellanläge. Var så god, jag släpper fram dig, förutsatt att du något sånär följer den väg som jag har markerat på kartan. Kör försiktigt.

Den svenska regeringsformen har en egenhet som mig veterligen sticker ut vid en internationell jämförelse, nämligen vad som kallas för negativ parlamentarism när det gäller regeringsbildningen. Det krävs inte en majoritet ja-röster i riksdagen för att en av talmannen föreslagen statsminister ska kunna tillträda, varken en absolut eller relativ sådan. Ja, faktum är att det behövs inte någon majoritet över huvud taget. Det enda som kan hindra talmannens förslag från att gå igenom är att ett absolut flertal röstar nej.

Ordningen syftar till att underlätta regeringsbildningen i lägen då inget regeringsbildande block har egen majoritet. En statsminister ”släpps fram” genom att ett eller flera partier väljer att avstå från att rösta när man inte finner förslaget över hövan aptitligt, men samtidigt inte har någonting mer gångbart att erbjuda. Likväl är landet i dag i praktiken ledarlöst, snart tre månader efter valet. Vadan detta?

Frågan kan besvaras på två sätt. Vi kan naturligtvis titta på de särskilda omständigheter som råder just nu och finna en förklaring där. Men vi kan också lyfta blicken från dagens intriger och se på regelverket som sådant och vilka beteenden som detta främjar, eller – för all del – släpper fram.

Om vi börjar med det förstnämnda, är dagens situation förstås en följd av att ingen vill förhandla med Sverigedemokraterna trots goda förutsättningar för överenskommelser i sak- och personfrågor, medan förhandlingar mellan allianspartier och Socialdemokraterna är den väg som anses farbar, trots dåliga förutsättningar för överenskommelser i sak- och personfrågor.

Om vi då, enligt vad som nämndes ovan, i stället vidgar våra vyer en smula och betraktar spelreglerna och hur partierna ser på sin egen roll i den parlamentariska demokratin, är det kanske så att den negativa parlamentarismen inte längre tjänar sitt syfte. Reglerna tycks passa politiker som är mer på det klara med vad de inte vill ha än vad de vill ha; som tvår sina händer och är beredda att ”släppa fram” andra för att göra grovjobbet, villkorat att den framsläppte efterkommer vissa krav.

Vad som nu har hänt är att kraven om vad som inte kan accepteras har blivit tillräckligt många och tillräckligt oförenliga för att en historisk låsning ska uppstå. Detta trots att vi har ett system där en statsminister skulle kunna tillträda utan en enda stödjande röst i riksdagen.

Handtvagningsparlamentarismen är inte sund. En av riksdagens främsta uppgifter är att utse en regering som svarar inför riksdagen, som i sin tur svarar inför folket. Att aktivt bidra till att landet får en regering som är duglig och kan få igenom en budget borde vara regeringsformens ändamål och riksdagsledamöternas strävan. Måhända är det därför dags att se över bestämmelsen i regeringsformen om statsministervalet. Att åtminstone en relativ majoritet i riksdagen aktivt stödjer en statsministerkandidat för att denne ska kunna väljas kan synas leda till fler regeringskriser, men jag undrar jag. En sådan ordning kan nämligen också framtvinga ett mer ansvarsfullt förhållningssätt bland riksdagspartierna och ett parlamentariskt underlag som gör att statsbudgeten kan gå igenom. Framsläppta statsministrar kan nämligen inte räkna med samma framsläppande attityd när budgeten ska beslutas och viktiga budgetpåverkande lagar ska stiftas.