Häromsistens publicerade jag nedanstående diagram från Polisregion Stockholm. Diagrammet visar antalet skjutningar (”ärenden”) i regionen från 2011 till 2017. Dessutom visar bilden hur många av dessa som uppklarats (”redovisats”). Uppklaring betyder att ”polisen redovisat ett förundersökningsprotokoll till åklagare”, alltså inte nödvändigtvis att någon misstänkt gripits och än mindre satts i fängelse.

Att jag publicerar diagrammet igen beror på att det innehåller mer dramatik än jag tidigare lyckades pressa fram. Min nya dramatiska observation är så självklar att jag nästan skäms att jag inte gjorde den från början, nämligen att det inte finns någon korrelation mellan brott och uppklaringar. Dessa två storheter lever uppenbarligen sina egna liv helt oberoende av varandra.

Att detta är dramatiskt beror på sådana som jag har en förförståelse av situationen som inte stämmer med insikten att brotten och uppklaringarna i verkligheten inte samvarierar. Vi utgår från att polisen fungerar. Vi förutsätter att antalet uppklaringar går upp om antalet brott går upp, kanske inte fullt proportionellt men ändå i något slags rimligt förhållande. Vi startar utifrån antagandet att polisens verksamhet dimensioneras efter brottslighetens omfattning. Men så är det uppenbarligen inte. Polisen klarar upp ungefär åtta eller nio skjutningar om året oberoende av hur många skjutningar som inträffat.

Av diagrammet verkar det som om polisen de första åren gjorde något slags ansträngning att följa med brottsutvecklingen men sedan, från år 2013, helt tappat geisten. Om polisen släpat efter under ett år eller två år hade man kunnat skylla på att rättsväsendet blivit taget på sängen av en plötslig ökning av antalet skjutningar och bara inte hunnit med att anpassa sig. Men när antalet uppklaringar under många år tycks parkera sig på en viss nivå oavsett antalet skjutningar fungerar den ursäkten inte längre.

Man behöver inte ha så särskilt mycket fantasi för att dra ut trenden och föreställa sig att detta är den statliga våldsapparatens nya normaltillstånd, inte bara när det gäller skjutningar utan i fråga om all brottslighet. När polisens spaning, åklagarnas utredningar, domstolarnas kapacitet att döma och fängelsernas förmåga att husera dömda brottslingar är chokade stannar våldsmonopolet. Våldsmonopolet gör vad det kan och detta har inget med brottslighetens utveckling att göra.

Politikerna är nog vagt medvetna om situationen och talar om större anslag och fler poliser men i verkligheten, tror jag, är sådant tal bara munväder. Det har pratats länge nog om lösningar utan att några presenterat sig i verkligheten. Det kan vara så att det faktiskt inte går att bygga ut våldsapparaten efter Sveriges nya behov.

Om jag får spekulera lite till så kan jag dra två slutsatser. Den första är att risken att bli upptäckt, dömd och bestraffad för brott gradvis minskar. I takt med att det blir mindre riskabelt att vara brottsling kommer det att bli fler kriminella varpå risken för nytillkommande brottslingar sjunker ytterligare och så vidare i en ond cirkel. Risken att åka fast närmar sig noll. Därmed har brottsligheten i praktiken blivit legaliserad.

Den andra slutsatsen är att medborgarna gradvis kommer att inse att det statliga våldsmonopolet inte är att lita på. Om man vill ha någon trygghet så får man ordna den själv. Grannsamverkan mot brott är bara förnamnet. I Brasilien organiseras ibland privata brigader som anställer avhoppade poliser som ledare. Om Hell´s Angels erbjöd sig att mot ersättning skydda vissa villaområden skulle jag inte bli förvånad om många av de boende accepterade erbjudandet. I Brasilien förekommer likartade privata initiativ. De boende som inte accepterar erbjudandet trakasseras ibland av beskyddarna till den grad att de till slut väljer att anta offerten.