Strindbergs återöppnade Intima Teater fick en succé med sin En dåres försvarstal. Pjäsen är en mycket genomgripande bearbetning av nationalskaldens självbiografiska Le plaidoyer d’un fou (En dåres försvarstal) som skrevs 1887 – 88. I den ganska självömkande originaltexten är det August Strindberg själv som är huvudperson, i Intima Teaterns nya bearbetning för scen är det hans första fru Siri von Essen som är textens självklara medelpunkt. Och inte vilken mittpunkt som helst utan en provocerad hustru som har all rätt att ge igen på sin motbjudande man. Han hudflängs eftersom han är en representant för patriarkatet medan hon kan göra nästan vad som helst eftersom hon är kvinna.

Pjäsen börjar med att berätta historien Siri von Essen och hennes första man Gustaf Wrangel som inte gifter sig av kärlek utan eftersom båda vill klättra på olika sociala stegar i Stockholm. Ett inte helt ovanligt arrangemang under artonhundratalet. Det övertag Wrangel har använder han till att vara otrogen och allmänt svinaktig. Samtidigt är han sjukligt svartsjuk och kontrollerande. Otroheten går över alla gränser när Wrangel inleder ett förhållande med Siris allt annat än ovilliga sjuttonåriga kusin Sofie. Man kan förstå att det gjorde ont i den unga Siri.

Trots svartsjukan och kontrollbehovet släpps den lovande, men ständigt refuserade författaren August Strindberg in i makarnas Wrangel/von Essens liv. Siri och August upptäcker att de är tvillingsjälar och bildar en själslig pakt. I Augusts bohemiska konstnärskrypin diskuterar de litteratur och utforskar varandras kroppar så långt det går utan att penetration sker. Sedan våldtar den elake August den stackars Siri. Hon blir förstås ledsen men återvänder gång på gång för att åter utsättas för samma övergrepp.

Jag ser mig som ganska beläst på Strindberg. Förutom de mest kända verken av hans hand har jag också läst fler biografier över honom än jag kan komma ihåg. Han gick till prostituerade, var otrogen, var kroniskt svartsjuk och allt annat än en god make och far. Men ingenstans har jag sett något som ens antyder att han våldtog Siri von Essen. Man kan tycka att det är en detalj, men man kan inte, med hedern i behåll, ta sig vilka friheter som helst ens mot döda, vita män.

I ett annat sammanhang förstoras Siris relation till danskan Marie David till en genomförd sexuell relation. Naturligtvis vet jag inte mer än någon annan. De båda kvinnorna var experimenterande till sina naturer. Men det finns mycket litet stöd för en sådan tolkning annat än August Strindbergs svartsjuka anklagelser om ”brott mot naturen” i boken Le plaidoyer d’un fou samt i en senare vårdnadstvist. Förmodligen konstruerar pjäsförfattarna denna tolkning för att bekräfta diverse queerteorier om att man blir kär i en människa och inte i ett kön.

Kort sagt betas genusideologins föreställningar av en efter en i en lång serie av hejdlösa anakronismer. August görs till en ointressant mansgris och Siri von Essen, vars kändisskap helt och hållet i verkligheten vilar på hennes berömde man, blir en megafon för den genusreligion som numera växt fram bland en liten elit som substitut för en sammanstörtad kristendom. Pjäsen lade ingenting nytt till mitt vetande om Siri von Essen och August Strindberg. I sin historielöshet förmådde den inte sätta någonting i sitt sammanhang.

Ser man däremot pjäsen som ännu en gudstjänst i Genuskyrkan faller saker och ting på sin plats. Pjäsen bekräftar den eviga bilden av kvinnan som hjälplöst offer. August Strindberg kan fortsätta att vara en symbol för hur patriarkatet ställer till det för den heliga Kvinnan. Och vetenskapsfientliga påståenden kan fortsätta att förpesta luften på universitet och kultursidor. Till på köpet under falsk flagg som vetenskap.

Måns Axkull (född 1970) är gymnasielärare vid Ystads Fria Läroverk.