PK-istiska idéer började spridas från amerikanska universitet för kanske trettio eller fyrtio år sedan. (Det är i alla fall min bild av läget.) Jag måste bekänna att det tog lång tid för mig att inse faran med dessa uppfattningar. Liksom många med mig tyckte jag att det var helt befängt att elever skulle kunna lära sig bättre på egen hand än med hjälp av en lärare eller att det inte fanns någon säker sanning och att analfabeters gissningar därför kunde vara lika fullgoda som disputerade experters uppfattningar eller att en kultur som bara kan skapa krig och fattigdom är lika bra som en som åstadkommer blomstring och välstånd. Jag kunde inte föreställa mig annat än att sådana dumheter skulle klinga av och försvinna ut i yttre rymden.

Men hej vad jag bedrog mig. För kanske fem år sedan – alldeles för sent! – insåg jag att PK-ismen hade tagit kommandot över nationens intellektuella liv, i varje fall den officiösa debatten. De egennyttiga dumskallarnas sammansvärjning hade lyckats. Under skydd av det roade förakt som sådana som jag beviljade PK-istiska bondfångare och charlataner hade de genom idogt arbete lyckats inta den ena samhällsbastionen efter den andra, kyrkan, de viktiga tidningarna, de pedagogiska institutionerna, de politiska partierna (i varierande grad), de sociala myndigheterna och så vidare.

I takt med att detta tänkande vunnit genomslag har det stärkt sina hegemoniska anspråk. ”Tänkande” är förresten fel ord ty det ordet antyder att det finns vetenskapliga inslag i verksamheten vilket det inte gör eftersom PK-ismen mer liknar religiös kontemplation än tolerant och öppet sökande efter ny kunskap. Till skillnad från vetenskapen, vars livsluft är ifrågasättandet och oppositionen, gillar inte PK-ismen att bli motsagd. Dess första bud, liksom kristendomens, lyder ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”.

En ingenjör vid namn James Damore var anställd på företaget Google och ägnade i fjol en flygresa till Kina åt att skriva en promemoria där han bland annat hävdade att det fanns biologiskt betingade skillnader mellan könen – här antas det finnas två stycken – och att kvinnor är mer intresserade av människor än av saker. För detta fick han sparken av sin politiskt korrekta arbetsgivare.

Damore anmälde saken till den amerikanska myndigheten National Labor Relations Board som inte såg något särskilt fel i att Google hade gett Damore sparken. Det tycker inte jag heller eftersom en arbetsgivare inom rimliga gränser bör ha rätt att själva bestämma vem de anställer (på samma vis som LO, enligt min uppfattning helt legitimt, anställer folk som delar ”rörelsens värderingar”).

Men det var inte av något liberalt nit avseende näringsfriheten, äganderätten eller någon annan mänsklig rättighet som NLRB nådde sin slutsats utan av motsatt anledning. Myndigheten vill i stället inpränta en skyldighet i Damore att han skulle underkasta sig den PK-istiska lydnadstesen att vissa typer av uttalanden är förbjudna:

Uttalanden om fasta egenskaper kopplade till kön – sådant som att kvinnor skulle vara mer neurotiska och män oftare förekomma bland de mest intelligenta – är diskriminerande och utgör könsförtryck oavsett försök att stödja argumentationen med ”vetenskapliga” referenser och trots avståndstaganden av typ att ”det inte gäller alla kvinnor”. Sådana uttalanden kan skapa allvarliga konflikter på arbetsplatsen.

Västerlandet, inte minst – utan kanske i stället tvärtom allra mest – USA, har av tradition betraktat yttrandefriheten som sin troligen stoltaste historiska landvinning. Nu kommer en amerikansk myndighet och förklarar att det finns något högre än yttrandefriheten – även om yttranden som fälls har en kanske omtvistad vetenskaplig grund – nämligen en PK-istisk dogm av innebörd att kvinnor inte ska behöva höra saker som några av dem inte gillar och som med statens makt ska inskärpas alldeles oberoende av vetenskapens inställning till yttrandena.

Det känns mer som Koranen än Bill of Rights.