Bögarna visar vägen

Jan-Olof Sandgren

Sedan drygt ett decennium tillbaka har jag intresserat mig för bögvärlden. Då tänker jag inte i första hand på ”gay-kulturen”, som är mer av en moderörelse, utan på den anonyma massa av icke-heterosexuella män som utgör sådär fem procent av befolkningen. Kanske till någons besvikelse tänkte jag hoppa över den rent sexuella biten. Tvärtemot vad många tror, är sex en ganska marginell företeelse bland flertalet homosexuella som kommit upp i medelåldern. Även om media ibland vill få oss att tro något annat. Det finns andra saker som binder oss samman. Bögvärlden är idag något så unikt som ett informellt fungerande manligt brödraskap, som på ett naturligt sätt utestänger kvinnor.

Förr i tiden fanns gott om brödraskap på olika nivåer i samhället. Män frotterade sig med män, på krogen, på arbetsplatsen, i fackföreningar, i frimurarorden. De flesta kulturinstitutioner var genuint manliga, liksom Svenska Akademin fram till 1914. Svenska kyrkans präster var män fram till 1960. Enbart killar fick göra lumpen och ville man fortsätta umgås med män livet ut kunde man alltid gå till sjöss eller gå i kloster.

Ojämlikt kan man tycka, men på den tiden var det i varje fall ganska enkelt att bli man. Identitetspolitiken tillåter idag en bred flora av grupper (baserade på hudfärg, religiositet, värdegrund etc) att förskansa sig i trygga rum för ömsesidig bekräftelse, men med ett undantag: Sammanslutningar av män misstänkliggörs, motarbetas och betraktas närmast som en samhällsfara. Varje gång ett sådant könsmonopol bryts beskrivs det som en seger för ”jämställdheten”.

Läs mer

Funderingar kring Sverige för femtioelfte gången

Patrik Engellau

Nyligen var jag på en stilfull begravning i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Svensk disciplin av förnämsta klass rådde. Någon minut innan akten skulle börja blev det knäpptyst liksom av sig själv. Alla var strikt klädda i svart och vit. Dock fanns några avvikare i mörkgrå kostym.

Församling följde tyst och uppmärksamt prästens minsta vink. Det förekom inget tisslande och tasslande i bänkarna. Vacker musik spelades, till exempel Dancing Queen av ABBA. Melodin hade emellertid sakraliserats så att den visserligen var igenkänningsbar men ändå bearbetad för att inte väcka någon opassande danslust. I en katolsk kyrka, föreställer jag mig, hade det gått mycket mer livat till. Till ABBA-låten hade katolikerna nog släppt loss hela rytmsektionen.

Vid defileringen upptäckte jag en fin julkrubba som församlingen byggt i närheten av altaret. Jag hade gärna gjort en fem meters utflykt från kön för att titta närmare på konstverket men vågade inte. En kögranne sa att man nog inte bör utskilja sig så grovt. Jag tänkte på judiska gudstjänster där det inte verkar finnas någon ordning alls utan alla gör lite som det faller dem in.

Begravningen kändes som en nostalgitripp, ett återbesök i ett svunnet Sverige, ett Sverige utan bilbränder och stökiga klassrum med okunniga och hunsade lärare, ett Sverige där alla höll varandra under vänlig men noggrann uppsikt så att ingen bryter ledet.

Läs mer

Den marxistiska analysens olika skepnader

Patrik Engellau

Den brasilianske filosofen Olavo de Carvalho – ”Olof Ek” -, en sur gubbe som tycker att alla är idioter och som oftast kedjeröker på sina YouTube-föreläsningar, påpekar en sak som jag inte formulerat för mig själv, nämligen att proletariatet har en nation medan kapitalet saknar nationell tillhörighet.

Vid tiden för första världskriget, när den marxistiska ideologin stod som starkast, trodde marxistiska teoretiker att de proletära soldaterna från olika länder skulle vägra att skjuta på varandra och i stället skjuta sina klassfiender kapitalisterna eftersom proletärerna var internationellt förenade och kände ett brödraskap över gränserna.

Det gjorde de förstås inte. Proletärerna var soldater som solidariserade sig med sina nationer. Deras nationstillhörighet var stark. Lenin fick en chock när han begrep att de tyska socialdemokraterna avsåg att kriga mot andra länders proletärer.

Det där med att kapitalet inte skulle ha någon nation stämmer inte med Lenins uppfattning. I skriften Imperialismen som Kapitalismens Högsta Stadium, 1917, förklarade han att första världskriget var resultatet av att olika nationella kapitalistiska makter kom i konflikt med varandra om herraväldet på jorden.

Läs mer

Gästskribent Johan Ahlienus: Har Liberalerna förvandlats till politiskt korrekta?

Den svenska liberalismen försökte tidigare skydda individens intressen – personlig frihet, ekonomisk frihet, åsikts- och yttrandefrihet. Den nya svenska PK-liberalismen är något annat och nu på väg att i väsentliga stycken stå för det motsatta.

Att varna för att populismen, eller egentligen SD, skulle vara ett hot mot demokratin, har blivit ett återkommande inslag i den pajkastning som ersatt en mer nyanserad och saklig politisk debatt. I själva verket är kanske det främsta hotet mot den liberala demokratin istället den nya PK-liberalismen. Liberala positioner har gradvis glidit över i de politiska korrekta och man verkar ha tappat kompassriktningen.

Här är två exempel: Liberalernas syn på 1) folkomröstningar och 2) åsikts- och yttrandefriheten. Det finns fler, men utrymmet begränsar.

1) Liberalernas inställning till den allmänna rösträtten har i perioder varit ljummen. Odilon Barrot, en ledande fransk liberal 1800-talspolitiker, hävdade till exempel att ett demokratiskt folkstyre ”som ger majoriteten Guds ofelbarhet… (är) den mest despotiska absurditet som någonsin framsprungit ur den mänskliga hjärnan. Om man vill en stats undergång så inför allmän rösträtt”.

Efter hand avklingade motståndet och liberalerna kom spela en viktig roll för den allmänna rösträttens genomförande.

Men på senare år verkar synen ha förändrats. Kanske påverkade av Brexit och Trump har skribenter i liberala media börjat uppfatta väljarkåren som undermålig. Man börjar åter betona att demokratin ska vara representativ och inte direkt.

Läs mer

En principiellt viktig fråga om demokratin

Patrik Engellau

Nyligen skrev jag en text om den numera nästan världsberömda medborgerliga samtalsgruppen Ekerö/Hållbart Sverige. Gruppen består av ett antal i huvudsak, verkar det, södermalmsbaserade individer som oroar sig för brottslighet och allmän samhällelig oordning och därför gör – rätt svårgenomförda om du frågar mig – planer om att mobilisera några tusen människor för att flytta till en liten kommun där de i kraft av sitt antal ska skaffa sig politisk kontroll och sedan förvandla kommunen till ett mini-Ungern. (Häng inte upp dig på orden; jag avser inte att värdera, bara att beskriva så enkelt jag kan.)

Blotta faktum att gruppen har pratat om ett sådant projekt har förfärat människor. Journalisten Andreas Henriksson, som avslöjat tilltaget på ledarsidorna.se, har anlitat en advokat för att undersöka om detta möjliga ”brottmål” eventuellt kan vara ett högmålsbrott. Högmålsbrott är inget att leka med. Så här står det i brottsbalkens artonde kapitel, första paragrafen:

Den som, med uppsåt att statsskicket ska med vapenmakt eller annars med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten på så sätt ska framtvingas eller hindras, företar en handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, döms, om det inte är högförräderi, för uppror till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid eller, om faran var ringa, till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Journalisten Henriksson, en känd, respekterad och erfaren medlem av journalistkåren, finner det befogat att med hjälpa av advokat undersöka om södermalsgruppens resonemang kan vara ett sådant ”brott”. Grundfrågan är om det är tillåtet för medborgare att utan att begära tillstånd från någon myndighet diskutera fritt om angelägenheter som de anser berör dem.

Läs mer

Gästskribent Hans Jensevik: Om Tino Sanandajis bok ”Tio tusen miljader. Skuldkalaset och den förträngda baksmällan”

Boken Tio tusen miljader. Skuldkalaset och den förträngda baksmällan kom ut i augusti 2018, den borde ha anmälts då. Men det blir nu, jag släpper den inte för den är värd att läsa (boken kan beställas här). Den rekommenderas varmt. Det är inte en klassisk debattbok. Den är inte till för politikerna. Den är till för dig. Den ger råd hur privatpersoner kan positionera sig ekonomiskt i en politisk galen tid.

Om Sanandajis tidigare bok Massutmaning handlade om invandringens olika konsekvenser så handlar denna bok om Sveriges förmåga att i en kommande lågkonjunktur med krympande resurser finansiera innehållet i samhällskontraktet och dessutom försörja många av de två miljoner som har fått uppehållstillstånd sedan 1990-talets början och ännu inte assimilerats i vårt samhälle. Det kommer att få konsekvenser för den enskilda medborgaren i urbefolkningen.

Alltså heter näst sista kapitlet ”Hur du skyddar dig mot baksmällan”. Där finns 27 späckade sidor innehållande 25 råd. Först en kurs i fem avsnitt om fastighetshantering, allt ifrån villor till bostadsrätter – som att du är ledamot i en bostadsrättförenings styrelse. Sedan sju avsnitt hur du förvaltar ditt sparande, vilket kräver en typ av kunskap som få privatpersoner har. Resterande 13 avsnitt kan karaktäriseras som olika smarta tips.

Men före åtgärderna i kapitel tio kommer diagnosen. Det är hela nio kapitel, som ändå inte är mastiga ty Sanandaji är en bra skribent och duktig på att förklara och han har samma inställning till ekonomiska nyckeltal som läkare till medicinska. De är fakta. För patienten Sverige är det två, hushållens skuldkvot och de reala fastighetspriserna. Du möter dem i två diagram redan i inledningskapitlet, både skuldkvoten och fastighetspriserna från 1875 till 2015.

Läs mer

Tucker Carlson

Patrik Engellau

Ibland träffar jag människor som har fantastiska idéer och föreslår att jag ska titta på någon särskild YouTube-guru för att riktigt förstå hur fantastiska dessa idéer är. Då sparar jag en lapp med guruns namn i fickan för senare bruk men det brukar inte bli något. Annat kommer emellan.

Därför ska jag inte rekommendera dig att se en föreläsning av FOX-reportern, eller kanske snarare TV-showvärden, Tucker Carlson, utan bara ange honom som källa till en del synpunkter som jag själv får masa mig till att försöka artikulera på ett tillräckligt intressant sätt för att du ska orka läsa vidare.

En av Carlsons poänger i föredraget är att amerikaner röstade på Trump inte för att de gillade Trump utan för att de ville skicka ett budskap om missnöje till de traditionella eliterna. Det underliga är, säger Carlson, att de traditionella eliterna, de framgångsrika och mäktiga, trots denna smäll i ansiktet, fortfarande inte förstår att det är deras regemente som den amerikanska medelklassen protesterar mot när den stödjer Trump. I stället fortsätter eliterna (vad det nu ska betyda, men det är någon sorts etablerad benämning på dem som har inflytande över politiken) att hata Trump och förakta hans väljare. (Tänk om de hade varit ett företag som förlorade kunder och reagerade genom att hata konkurrenten och hålla kunderna för fascister, min kommentar.)

Läs mer

Självdestruktiva rörelser och deras medberoende

Anders Leion

Det har varit jul. Då hyllas minnet av föreställningar som bleknat, men som fortfarande är en del av vår kultur, av vårt gemensamma minne.

Dessa gamla religiösa föreställningar har ersatts av nya, som är lika omöjliga att ifrågasätta som kristendomens var för några hundra år sedan. Jag skall här beskriva tre sådana.

Den första idén påstår att inhämtandet av kunskaper om nya, okända företeelser bäst sker på plats. Det är en popularisering av adelns ”Grand Tour”, det vill säga årslånga eller längre resor mellan Europas huvudstäder och hov under tidigare århundraden. Numera fraktar en stor transportapparat därför människor från jordens mer välbeställda delar till dess fattigare.

Resenärernas vilja är kanske mer att få bada och sola till lågt pris, men verksamheten säljs ofta som om det vore fråga om ett slags lärande. En viss sådan verksamhet försiggår också inom och mellan välbeställda länder, men den möter allt större motstånd. De människor som bor i fattiga länder kan däremot inte göra motstånd. De behöver de ditfraktade människornas pengar.

Massturismen framställs fortfarande som något gott, som en verksamhet som sprider kunskaper och förståelse mellan människor. Kunskapen som förmedlas är priser på mat, dryck, logi och mänsklig betjäning av olika slag. Upplevelserna som skall locka är vackra scenerier och njutandet av något unikt, oförstört. Detta förstörs snabbt av turismens bieffekter, men maten och drickandet finns ju kvar.

Läs mer

Gästskribent Anne-Marie Pålsson: När man inte vet vad man beslutar om

I den svenska modellen för folkstyret är regeringen den proaktiva parten – lägger förslag – och riksdagen den reaktiva – säger ja eller nej till förslagen. För att modellen ska fungera måste de underlag som regeringen lämnar till riksdagen innehålla all den information som behövs för välgrundade beslut. Men här slarvas det vilket jag noterade många gånger under mina år i riksdagen. Det ärende som stack ut mest var när regeringen ville att Sverige skulle låna ut sju miljarder kronor till Island. Propositionen var tre sidor lång och bestod enbart av formalia – om själva krediten sades inget.

Det må så vara att nödlån till ett grannland inte är så mycket att tjafsa om men det är illa när regeringen håller inne information också i politiskt känsliga frågor. I en rapport från 2017 slår Riksrevisionen fast att de underlag som riksdagen fick inför de migrationspolitiska besluten under åren 2004 – 2015 endast undantagsvis uppfyllde kraven på heltäckande, långsiktig och dynamisk analys av de ekonomiska effekterna. ”I fler än hälften av underlagen saknas beskrivning av möjliga kommunala konsekvenser helt. I de fall ekonomiska effekter på statlig och kommunal verksamhet redovisas, saknas ofta förklaring till hur dessa har räknats fram och vilka antaganden som ligger bakom resultaten.” För att avsluta med konstaterandet att andra konsekvenser än ekonomiska generellt sett är mycket kortfattade eller saknas helt. (RiR 2017:27).

Detta att regeringen inte fullt ut informerar riksdagen i en fråga som skapat politiska konvulsioner i hela västvärlden är anmärkningsvärd. Vill regeringen inte göra det eller kan den de inte? Oavsett vilket är konsekvensen densamma – besvärande kunskapsluckor. Hur stora dessa är blev jag varse i valrörelsens slutskede. Då frågade helt slumpmässigt – så många jag hann med – om de visste hur många som fått uppehållstillstånd i Sverige sedan 2006. Jag fick jag inget rätt svar. Den sämsta bedömningen gjordes av de politiskt aktiva.

Läs mer

Upprepning

Patrik Engellau

Nu ska jag framföra ett resonemang som jag dragit uppemot hundra gånger vilket kanske verkar fantasilöst. Å andra sidan har kristna kyrkor läst Fader vår över hela världen i över tvåtusen år utan att någon verkar ha tagit illa vid sig av omtagningarna. Dessutom kan mitt tjat kännas vederkvickande för dem som redan tycker likadant och kanske till slut ha något slags påverkan på dem som ännu inte sett ljuset.

Det handlar om vilka aktörer i det svenska politiska landskapet som är dina vänner och vilka som är dina fiender. Frågan är långt ifrån banal. Tänk dig ett slagfält med ett antal arméer, var och en under sitt banér. Nu anländer du med ditt regemente och ska börja fajtas. Vem ska du slåss emot?

I primitiva sammanhang, till exempel killar som slåss på en skolgård, tror jag att man kan slåss mot vem som helst eftersom det handlar om att till slut bli ensam kvar enligt principen ”herre på täppan”. I ett sådant spel är alla de övriga dina fiender så du behöver inte filosofera så mycket.

Men i mer avancerade situationer bör du noggrant i förväg analysera kombattanterna för att avgöra vilka som är dina fiender och vilka som är dina vänner. I vissa spel av mer bysantisk karaktär, som exempelvis i Sveriges riksdag sedan valet, är detta inte alltid möjligt eftersom en del arméer är helt principlösa och kan hitta på vad som helst för varje slags obetydlig och kortsiktig egen fördel. Men även i sådana situationer bör du försöka identifiera din huvudsakliga fiende, din huvudfiende, bakom alla taktiska och tillfälliga skärmytslingar.

Läs mer

Staffan var en stalledräng – och martyr

Mohamed Omar

Idag annandag jul kallas i Sverige också Staffansmäss. Då ska man minnas Sankt Stefan eller Staffan, den förste kristne martyren. Berättelsen om honom finns i Apostlagärningarna, det sjunde kapitlet, där man får veta att han stenades. Det skall ha hänt i Jerusalem år 35 e. Kr. Stefan var en av ledarna för de grekisktalande kristna.

Visan som vi sjunger under juletiden, framför allt i Lucia (en annan martyr), om Staffan stalledräng som vattnar sina fålar fem, handlar om denne Sankt Staffan. Enligt legenden var han ju kung Herodes stalledräng. På den heliga natten såg han den strålande stjärnan över Betlehem och gick till Herodes och meddelade att judarnas konung skulle födas. Det gjorde Herodes rasande.

Sankt Staffan är skyddshelgon för kuskar och stalledrängar. Men också för stenhuggare, skräddare och vävare. Hans reliker finns bevarade i kyrkan San Lorenzo fuori Le Mura i nordöstra Rom. Flera kyrkor i Sverige är tillägnade Staffan.

Idag på Sankt Staffans dag tänker jag på en kristen präst blev martyr för sin tro den 26 juli 2016. Jag tänker alltså på Jacques Hamel som halshöggs av jihadister i sin kyrka. Innan de dödade honom läste jihadisterna ur Koranen. Fader Jacques var helt lugn när han slaktades. Med bestämd röst sade han till jihadisterna: ”Försvinn, Satan!” Detta är egentligen ingen ovanlig händelse. Kristna dödas hela tiden i islamiska länder. I de flesta islamiska länder är kristna förtryckta och otrygga. Det som var ovanligt med Hamels martyrskap var att det skedde i det civiliserade Frankrike.

Läs mer

Örat mot rälsen

Patrik Engellau

Det händer rätt ofta att läsare hör av sig till mig och tackar för texterna. Det smickrar mig, man är väl inte mer än människa, men mer än detta ger kommentarerna mig en känsla av ansvar. Läsarna väntar sig att jag ska leverera intressanta krönikor och då måste jag, för att inte svika läsarnas förtroende, försöka göra det.

Intressanta krönikor kommer inte av sig själva. Det kanske finns gudabenådade genier som kan åstadkomma bra text på ren inspiration, men så är det inte för mig. Jag måste jobba vilket betyder att söka, leta efter tecken i skyn, lyssna efter nya stämningar, läsa en massa trista undersökningar som kanske innehåller något som verkar värt att uppmärksamma. Jobb är definitionsmässigt jobbigt och helst något man vill slippa och så är det även i detta fall. Om jag inte hade känt det ansvar som läsekretsen, eller rättare sagt du, lägger på mina axlar så hade jag aldrig ägnat mig åt dessa ansträngningar. Och för detta är jag tacksam mot dig.

Poängen för mig är att jag tvingas göra ett kul jobb som jag aldrig skulle ha gjort utan belöningen eftersom jobb, trots allt, är jobb. Då hade jag inte brytt mig om att försöka hänga med i vad folk säger och tycker om samtiden. Jag hade inte orkat besvära mig med att delta i dess självförståelse. Jag hade förnämt dragit mig tillbaka och suckat över alla dumskallar som fyller samhällspratet med sitt ogenomtänkta pladder. Men det hade inte gjort mig glad utan tvärtom mer benägen att supa mig full. Därför är jag tacksam för din uppskattning.

Läs mer

Skratta inte åt arga vita män

Jan-Olof Sandgren

Män står för det grövsta våldet i samhället, inklusive våldet mot kvinnor. Där måste man ge feministerna rätt. Om det beror på biologisk status eller patriarkal uppfostran kan ju diskuteras, men att män gärna använder fysisk styrka för att dominera – och att kvinnor i många fall blir offren – torde vara odiskutabelt. Den som tvivlar kan ju läsa Magda Gads rapportering från Afghanistan.

Vad feminister ibland missar är att det också är män som beskyddar kvinnor. Inte bara mot andra män utan mot faror överhuvud taget. Det finns en beskyddarinstinkt djupt inbäddad i y-kromosomen som kan ta sig olika uttryck. I extremt patriarkala kulturer (som den afghanska) låser man helt enkelt in kvinnorna och förbjuder dem att gå ut. Det kanske inte låter som ”beskydd” i vanlig mening, men faktum är att vissa samhällen är extremt farliga för kvinnor, något som de här flickorna fick erfara.

I Sverige har vi valt en annan väg. Istället för att låsa in kvinnorna har vi sedan Birger Jarls dagar försökt göra samhället tryggare. Så tryggt att även kvinnor kan röra sig fritt och utan manlig ”livvakt” ta ansvar för släktets fortbestånd. Vi bär på samma y-kromosom som de afghanska männen, men har valt en annan strategi.

Tusen år av civilisation får en del personlighetsdrag att förstärkas och andra att tillbakabildas. När samhället blev tryggare för kvinnor blev det också tryggare för män. Männen fick mindre anledning att försvara sig. Det är svårt att veta vad som är hönan eller ägget, men av någon anledning blev de svenska männen mindre aggressiva till sin läggning än sina könsfränder i Afghanistan. Snällare män låter förstås som en bra utveckling, men frågan är om aggressivitet alltid av ondo?

Läs mer

Det här kan nog bara gå åt ett håll, nämligen utför

Patrik Engellau

Jag har många gånger framhållit att Sveriges grundproblem inte är invandringen. Grundproblemet är det PK-istiska politikerväldet som inte bryr sig om medelklassen annat än som plånböcker att hämta skatt från. Pengarna använder politikerväldet för underhåll av det välfärdsindustriella komplexet inklusive dettas miljonhövdade klientkår.

Sjukdomar manifesterar sig som symtom och det är likadant med farliga statsbärande ideologier. PK-ismen visar sig i det lilla och det stora, från en överbefälhavare som dansar och sjunger Elvislåtar i Prideparaden via den svenska skolan till invandringen som rimligen måste betraktas som det för närvarande mest hotfulla symtomet.

Politikerväldet låtsas att den så kallade flyktingkrisen är över för att det 2015 kom 163 000 asylsökande medan det år 2018 troligen inte blir mer än strax över 20 000. Men att bara räkna asylsökande leder tankarna fel, för invandringen består inte bara av asylsökande utan också anhöriga, som är något fler än de asylsökande, och av arbetskraft (varav naturligtvis åtskilliga är till nytta för Sverige) plus en del mindre poster. För att få en bild av verkligheten bör man studera antalet årligen beviljade uppehållstillstånd. Så här ser det ut:

Läs mer

Gästskribent Lennart Waara: Orwells 1984 och Sverige 2018

År 1949 utkom boken Nineteen Eighty-Four som den engelska originaltiteln lyder. Boken skrevs av den vänsterradikale författaren George Orwell som dog året därpå. Boken är en dystopi med bakgrund i erfarenheterna från de kommunistiska och nazistiska regimerna.

Dystopier är inte min favoritlitteratur även om jag läst dem som ingår i allmänbildningen: 1984 av George Orwell, Du sköna nya värld av Aldous Huxley, Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, Kallocain av Karin Boye. Till dem kan också nämnas A Clockwork Orange av Anthony Burgess och Apornas planet av Pierre Boulle som båda filmats.

1984 läste jag nyligen på nytt eftersom jag haft en gnagande känsla av att det vi dagligen upplever i Sverige och Europa liknar Oceanien i boken.

”Nyspråksreformen” genomförs 1984 i Oceanien under härskaren Storebrors överinseende. Att ”Storebror ser dig” intrumfas i befolkningen. Storebror och hans parti styr med valspråken ”Krig är fred – Frihet är slaveri – Okunnighet är styrka”. Nyspråksreformen utgår från Sanningsministeriet och syftar till att utplåna vissa ord vilket gör att det blir omöjligt att uttrycka kritik eller att tänka i andra banor än makten vill. Tre viktiga begrepp i reformen är dubbeltänk, krimtänk och nyspråk.

Läs mer

Min barndoms julfilmer: National Lampoon’s Christmas Vacation (1989)

Mohamed Omar

På svenska heter den här filmen Ett päron till farsa firar jul och ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden. Serien gavs ut under National Lampoons varumärke, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad. I tidskriften skrev bland andra filmskaparen John Hughes, känd för sina high school-filmer som The Breakfast Club (1985) och Pretty in Pink (1986). Han skrev även manus till den populära julfilmen Home Alone (1990). Ett päron till farsa firar jul, som är skriven och producerad av Hughes, bygger på en av hans noveller, ”Christmas ’59”, som publicerades i National Lampoon i december 1980, där han berättar om sin barndoms erfarenheter av julen.

I filmens början möter vi Clark Griswold (Chevy Chase) och hans familj i en bil. De är ute på landet för att hitta den perfekta julgranen. Det går inte som Clark tänkt. Han har glömt att ta med en såg och får rycka upp det gigantiska trädet med rötterna. Och så här fortsätter det, Clarks ansträngningar att skapa den perfekta, gammaldags julen för sin familj, kraschar gång på gång. Trots motgångarna behåller han sitt lugn och sin glädje, men till slut brister det – han får ett nervöst sammanbrott.

För bara trettio år sedan var det okej att göra en julfilm med så kallade stereotypa könsroller. Det är Clark som har hand om de traditionellt manliga sysslorna medan hans fru tar hand om köket och barnen. Ja, jag tror till och med att hon är hemmafru. Det är därifrån mycket av humorn kommer, nämligen att Clark försöker leva upp till sin papparoll, men misslyckas. Om det inte fanns en föreställning om hur pappor ska vara, skulle denna humor vara obegriplig. När familjen samlas vid avlånga julbordet sätter sig patriarken på honnören på kortsidan och tar på sig uppdraget att tranchera den helstekta kalkonen. Fågeln visar sig dock bara innehålla luft och inget kött. Den kvinnliga släktingen som lagat kalkonen börjar gråta av skam.

Läs mer

Hur kristendomen förtrycker kvinnor

Patrik Engellau

Det höves mig att till julaftonen skriva något religiöst och vad kan då kännas mer hugsvalande än att sätta tänderna i en feministisk konspirationsteori om en månghundraårig kristen sammansvärjning mot kvinnan?

Mats Malm, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet tillika nyvald ledamot av Svenska Akademien, höll vid Akademiens högtidssammankomst den 20 december ett tal på temat ”Så tappade vi bort den enda kvinnliga aposteln”. Talet återgavs Under strecket i Svenska Dagbladet dagen efter.

Utgångspunkten är vers 7 av kapitel 16 i Pauli Romarbrev som lyder så här i den senaste Bibelöversättningen:

Hälsa Andronikos och Junias, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig. Läs mer

Halshuggningen i Marocko har något med islam att göra

Mohamed Omar

Två skandinaviska tjejer har blivit mördade av jihadister i Marocko. Danska Louisa Vesterager Jespersen, 24 år, och norska Maren Ueland, 28 år. Liken hittades i mitten av december ungefär tio mil utanför bergsbyn Imlil.

På nätet cirkulerar ett videoklipp som visar hur en av de unga kvinnorna blir halshuggen. Jag har inte, och tänker inte, se klippet. Men Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi har sett det och reagerat mycket starkt. Så här skrev han på Facebook:

”Råkade se filmklippet som cirkulerar. Där en av dem får huvudet avskuret. Önskar jag hade det osett. Jag har sett många hemska saker. Ett tag kände jag ett ansvar som journalist att se filmklippen som IS (och AQ) släppte. Men detta filmklipp jag såg, det var värre. Det är det värsta jag någonsin har sett. Det kommer hemsöka mig.”

Arpi skriver att han känner hat inför dessa ”monster”. Jag känner likadant.

Vad kan göra människor till monster? Göra så att de inte känner något medlidande? Kanske tron att man gör Guds arbete, att man är ett redskap i Hans händer. I Koranen finns en vers, 24:2 i Zetterstéens svenska översättning från 1917, som uppmanar pryglaren att inte känna medlidande. Prygeln bör även ske inför åskådare:

”Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion, om I tron på Gud och den yttersta dagen! Ett antal av de rättrogna skall ock bevittna deras bestraffning.”

Läs mer

En svensk agitator

Jan-Olof Sandgren

Romansen mellan Katerina Janouch och partiet Medborgerlig Samling är över. Jag har inte full insyn i hur samarbetet etablerades och hur det utvecklades för att sedan upphöra, men jag gissar att det har ganska mycket att göra med hennes engagemang i demonstrationerna på Mynttorget. Inte för att jag tror Katerina är någon oumbärlig galjonsfigur för Medborgerlig Samling, men jag befarar att skilsmässan grundas mer på ängslighet än reella ideologiska motsättningar. En taktik som gång efter annan visat sig vara kontraproduktiv.

Granskar man Katerina i sömmarna tycker jag inte hennes åsikter är särskilt extrema, snarare snusförnuftiga. Däremot är hon en lysande agitator, har kort stubin och inte alltid så petnoga med nyanserna. Lite av en kvinnlig Joakim Lamotte och såna personer har förstås svårt att passa in i etablerade partier.

Av samma anledning var SD tvungna att sparka Kent Ekroth. Inte för att han var extrem, i första hand – många av hans förslag omfattas idag av rumsrena politiker inom både S och M – utan för att den guldvåg han vägde sina ord på, inte var kalibrerad enligt samma standard som den rådande partikulturen. Hanif Bali hade tveklöst gått samma väg om det inte varit för det generande faktum att han genererar minst en fjärdedel av moderaternas röster.

Läs mer

Flash-Ball – räddningen i laglöst land?

Anders Leion

Under de gula västarnas demonstrationer uppstod, framförallt i Paris, en rad våldsamma situationer. Aggressiva grupperingar tog, i skydd av den stora mängden demonstranter, tillfället att plundra och förstöra. Här återges ett klipp i vilket en juvelerare trycker inne i sin butik, i hopp om att hans rutor av säkerhetsglas skall hålla. Det gör de inte. Han ropar då upprepade gånger ”Jag är beväpnad!” men våldsverkarna fortsätter att försöka krossa rutorna. Till slut avlossar innehavaren två skott med sin Flash-Ball. Angriparna ger sig av.

Vapnet används av polisen men också av privatpersoner. Det är avsett att vara icke-dödligt men användningen har åstadkommit skador i ögon och andra kroppsdelar och åtminstone ett dödsfall som följd av en framprovocerad hjärtattack.

Här säljs det, och på många andra ställen.

I Sverige kulle det antagligen vara förbjudet. Alternativet är tydligen i praktiken att skaffa sig ett dödligt jaktvapen. En Flash-Ball skulle ha hjälpt den far som med ett hagelgevär försökte skydda sin familj.

Det bästa vore förstås om statens våldsmonopol fungerade. Det gör det inte. Sverige är numera ett laglöst land. En Flash Ball skulle hjälpa många.

Om man nu skulle vilja bo kvar i Sverige.

Var god välj.

Staten och kapitalet

Patrik Engellau

I sin bok om svenska entreprenörer under 400 år (som jag med beundran omnämnde här) beskriver Anders Johnson händelser och personer som normalbildade svenskar kanske hört talas om – eller till och med känner hyggligt till – och fyller därefter på med belysande detaljer och sammanhang. Till exempel lyfter Johnson fram ett vad jag tror är ett typiskt svenskt fenomen i den ekonomiska utvecklingen, nämligen, med Johnsons ord, följande särdrag:

Flera av 1900-talets stora svenska industriföretag blev framgångsrika tack vare ett nära samarbete med statliga myndigheter. Detta gäller inte bara för krigsmaterielindustrier som Bofors och Saab, utan även för civilt inriktade företag… Det var överdirektören vid Lotsverket, John Höjer, som 1904 fick Gustaf Dalén och Aga att intressera sig för fyrtekniken… Höjer var en skicklig fyrtekniker och han bistod Aga med en rad praktiska råd… Lotsstyrelsen var även behjälplig med kontakter och rekommendationer till sina utländska kollegor.

På samma vis samarbetade Asea med Statens Järnvägar. Asea samarbetade även med Vattenfall (som då var en myndighet, inte ett statligt bolag). Vattenfalls generaldirektör Waldemar Borgquist deltog personligen ”i de regelbundna projektledningsmötena”.

Läs mer

Allt du behöver veta om Sokrates och Karl XII

Patrik Engellau

Oraklet i Delfi sa, ungefär, att Sokrates var den visaste mannen i Grekland eftersom han visste att han inte visste någonting. Jag tänker på det och frågar mig om jag själv vet något.

Med att ”veta” menar jag inte kunskap om fakta, till exempel Karl XII:s dödsår, utan om hur fakta lämpligen bör sättas ihop till begripliga tolkningar av världen. Fakta som Karl XII:s dödsår har jag aldrig besvärat mig med att ifrågasätta. Jag tror inte ens Sokrates var tillräckligt vis för att betvivla sådant.

Helt säker kan man förstås inte vara ens när det gäller Karl XII. I själva verket var det så här. Kungen dog inte av skottet i Halden, utan var bara skendöd. När karolinerna övernattade vid Duved på likfärden mot Stockholm vaknade kungen till liv. Han förbannade sig själv för detta eftersom han visste att han inte kunde låta bli att kriga om han återuppstod och att svenska folket hatade kriget. Han älskade svenska folket och bestämde sig därför för att fly. Han lade en ihjälfrusen soldat på sin kungliga likbår och flyttade in hos en lappkvinna som vårdade honom så ömt, medan han tillfrisknade, att hon inom kort fick en son som visade sig heta Karl, alltså egentligen Karl XIII. Kungen gav sonen en ring med inskriptionen In hoc signo vinces, I detta tecken skall du segra. Den nyfödde sonen förstod att det betydde att Sverige skulle hylla honom som sin konung om han visade ringen. Men Karl XIII kände inte för att bli svearnas konung utan ägnade sig åt att sköta renar och att få en son som döptes till Karl, således Karl XIV. Sådär höll det på i generation efter generation tills jag föddes. Jag är egentligen Karl XXI. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska visa ringen för talmannen och återta min rättmätiga position. Nationen skulle må väl av det, men det kan hända att jag skiter i nationen.

Läs mer

Att offra demokratin på klimataltaret

Lennart Bengtsson

För att finna en motsvarighet till dagens klimathysteri får man söka sig långt tillbaka i tiden. I ett tidigare inlägg har Patrik Engellau jämfört med de medeltida flagellanterna. I äldre och ännu mer primitiva samhällen brukade man traditionsenligt offra människor för att blidka gudarna för lämpligt väder. I torra klimat som i de andiska kulturerna hörde människooffer till vanligheterna. I Skandinavien offrade man snarare för att undslippa kyla och frost eller för gott fiske och jaktbyte.

När kristendomen fick makt över sinnena använde sig prästerskapet av helvetets fasor för att skrämma menigheten till lydnad. Inte sällan hamnade man på bålet om man tvivlade på bibelns skapelseberättelse. I Sverige höll kyrka och stat landet i fasta tyglar ända till mot slutet av 1800-talet. Därefter kunde man inte bekämpa upplysningstiden längre. En bidragande faktor var att folk fick allt lättare att utvandra till USA och det var fallet åtminstone för de svenskar som vågade ha en egen uppfattning och stå för den.

Sedan följde en tid av exceptionella framsteg med demokrati och allmän samhällsutveckling som nådde sin höjdpunkt under senare hälften av 1900-talet. Under tiden har dock en ny överhet vuxit fram och blivit allt mäktigare. Samtidigt har den fått en övernationell karaktär. Den nya överheten har globaliserats. Gradvis har den lagt samma tunga hand över folket som gamla tiders makthavare. Olika former av skrämselpropaganda är ett viktigt instrument. En anteciperad klimatändring passar perfekt för att reglera beteende och befordra extra skatteintäkter. Svenskarna är väluppfostrade och tar inte på sig några gula västar och ställer till oreda som i Frankrike. Huruvida landets nykomlingar kommer att visa sig lika fogliga återstår att se. Risken är att överheten får räkna med överraskningar.

Läs mer

Finländsk fascism – och svensk?

Anders Leion

Visst kände jag till Lapporörelsen och dess våld gentemot dem som de uppfattade som kommunister eller kommunistiska medlöpare. De skjutsade bland annat misshagliga personer till gränsen mot Sovjet, förnedrade och misshandlade dem och tvang dem över gränsen. Ett av offren var en tidigare president. Rörelsen behandlas i Svart Gryning, Fascismen i Finland, 1918–44. (Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka, Lind & Co, 2018). Men det mesta i boken är nytt för mig.

Det visar sig att fascismen i Finland inte bara var ett marginellt fenomen, som i Sverige. (Bortsett nu från de försiktiga, tysta medlöparna som fanns också här). Den hade i Finland, liksom i Italien och Tyskland, en bättre jordmån: de veteraners bitterhet som ansåg att frontmännens insatser – i Finland efter inbördeskriget – hade förminskats och förskingrats. (Samtidigt var det en skillnad.

De vita, från vilka den finska fascismen fick sina anhängare, hade segrat). Ändå hade rörelsen inte kunnat få sin styrka – vid två tillfällen var man ytterst nära att utlösa en statskupp – om inte de tyska och italienska förebilderna funnits. På trettiotalet var Mussolini den främsta inspirationskällan, i slutet på andra världskriget var det Hitlertyskland, som ekonomiskt och praktiskt understödde den då aktiva fascismen.

Läs mer

Ny podd! Den heliga natten

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19/12) pratar jag med teologen och läraren Mikael Karlendal. Han var tidigare pastor i Pingstkyrkan, men är numera katolik. På sin blogg ”Till försvar för den kristna tron” skriver han om dels om den kristna tron, men ibland också om motsättningarna mellan islam och väst.

I detta avsnitt pratar vi om julens betydelse. Det är den största festen i västvärlden. På engelska säger man christmas, och förr kunde man på svenska säga kristhögtid eller kristmäss, vilket säger ganska mycket om hur man betraktat julen som en kristen fest för att fira Jesu födelse. Natten mellan julafton den 24 december och juldagen den 25 markerar man födelsen, ”då gudamänniskan till jorden steg ner”, som det heter i julsången O, helga natt.

Men när man säger att julen är en kristen fest, riskerar man att bli motsagd av människor som påpekar att vi firade jul innan vi blev kristna. Det är sant, men det vet vi inte så mycket om förutom att man drack öl. Den jul som vi känner genom tusen års historia, och som finns beskriven i vår litteratur, är kristen. Men det finns så klart inslag som är äldre. Ordet jul är ett gammalt ord.

Inslag i den hedniska julen i Norden beskrivs på ett roligt sätt i Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. I kapitlet ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand” samlas både hedniska och kristna vikingar hos den nyligen döpte kung Harald i Jellinge.

Läs mer

Vår hyllning till efterblivenheten

Patrik Engellau

Att säga efterbliven om en människa är ungefär lika politiskt inkorrekt som att kalla ett land för underutvecklat. Det utmanar den värdegrund som förklarar att allting är lika mycket värt och att det är oartigt att peka på skillnader.

Ändå använder vi hela tiden tankefiguren att en del saker är bättre än andra för annars kan vi inte begripa oss på tillvaron. Jag hörde en psykolog säga om en viss tolvåring att hon befann sig på en femårings förståndsnivå. Det finns troligen något svårförståeligt politiskt korrekt sätt att uttrycka detta men det är enklare att säga att flickan var efterbliven. Mitt syfte är emellertid inte att hänga upp mig på ord, utan bara att det finns kvalitetsskillnader mellan människor vilket i det här fallet betyder att en tolvåring förväntas vara mer kapabel än en femåring. Ingen tycker att det är det minsta konstigt. Det är klart att de där sju åren bör göra skillnad.

Frågan är varför de där sju åren gör skillnad. Det är väl självklart, säger du troligen, en femåring har ännu inte hunnit utveckla sitt fulla förstånd precis som en rosenknopp ännu inte är en färdig blomma. Det ligger förstås mycket i det svaret och på motsvarande sätt skulle man nog med trovärdighet kunna argumentera att detta gäller även normala tolvåringar. De är inte färdigutvecklade.

Men när blir man färdigutvecklad? Det är kanske när man är arton år och får ta körkort och rösta. Eller uppnår människan den fulla mognaden först när hon vid tjugo får handla på Systemet? I vilket fall måste en femtonåring anses efterbliven i jämförelse med sådana som får köpa egen sprit.

Läs mer

Varför läsa latin?

Anders Leion

Jag har läst latin i drygt tio år. Min dotter talade om för mig att man kunde läsa språket via nätet på Stockholms Universitet. På natten därefter började jag läsa Prima Latina. Jag tog så småningom nästan 120 poäng (4 betyg). Jag kunde aldrig få rätsida på mitt uppsatsämne: Renässansens mottagande av Catullus dikter.

Så såg jag en lapp på universitetets anslagstavla: Vill du kunna snacka som man gjorde på Roms gator för 2 000 år sedan? Det ville jag ju och det håller jag på med. Det kan låta så här. Det är min lärare Daniel Pettersson som talar språket så ledigt och väl.

Varför läser man latin? Ett dött språk som få känner till – annat i form av några inlärda ordspråk, kanske – och som nästan ingen kan tala. Vi har ju tillräckligt med moderna, levande språk. Det mest spridda och därmed mest praktiska språket är förstås engelska. Det är dessutom lätt att lära. Det finns överallt. Pojkarna som spelar dataspel blir mycket duktiga. De lär sig använda språket för att kunna klara av spelets uppgifter.

I Sverige är också många andra duktiga engelskanvändare. Och många tror sig vara så duktiga, att de till sin egen belåtenhet tryfferar sitt språk med amerikanska floskler och inte märker att de därmed tappar fotfästet, och använder sig av ett platt och oböjligt svenskt språk – eller vad deras rotvälska nu skall kallas.

Läs mer

Masskjutningarna beror på massinvandringen

Mohamed Omar

Nästan 300 skjutningar har inträffat i Sverige hittills i år, enligt polisen. 44 av dessa har haft dödlig utgång, rapporterar SVT Nyheter. Man måste vara blind för att inte se åt vilket håll det går. I min hemstad Uppsala har vi haft femton skjutningar i år.

Vilka är det som skjuter? Det är unga män som skjuter och blir skjutna. De allra flesta har invandrarbakgrund. Jag behöver ingen statistik eftersom jag bodde i utanförskapsområdet Gottsunda i tretton år. Så jag vad gängen består av för folk. Det är unga män som antingen har invandrat själva, eller är barn till invandrare, från Afrika och Mellanöstern. Låt mig säga så här: värstingarna heter inte Kalle och Johan, snarare Ali och Muhammed.

Till och med ängsliga Dagens Nyheter, den politiska korrekthetens väktare, vågade i en artikel den 20 maj 2017, ”Vanligt med utländsk bakgrund bland unga män som skjuter”, berätta att unga män från Mellanöstern och Nordafrika ligger bakom nästan alla mord och mordförsök med skjutvapen.

I nationalekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaning (2017) hittar man viktiga siffror. Utrikes födda står för ungefär 17 procent av befolkningen och andra generationens invandrare för ytterligare 5 procent. Trots detta utgör utrikes födda 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. Och 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Läs mer

Samma gamla nödvändiga analys igen

Patrik Engellau

Lars Anders Johansson, bland annat chefredaktör på Smedjan, skriver ofta artiklar som förtjänar en större läsekrets – jag vet inte hur många som läser dem, men de förtjänar i alla fall en större läsekrets – till exempel den här som ställer en relevant fråga:

På vems sida står egentligen staten: de laglydiga medborgarnas eller de kriminellas? Frågeställningen aktualiseras gång på gång när man följer de rättsvårdande myndigheternas göranden och prioriteringar. Som vi har skrivit tidigare här i Smedjan tenderar myndigheterna vid oroväckande många tillfällen i första hand prioritera brottslingars väl och ve medan brottsoffren faller mellan stolarna.

Johansson kommer fram till 1) att staten står på de kriminella sida eller i varje fall anser dem likaberättigade med de laglydiga medborgarna – ”Den som försvarar sig själv och sin familj i sitt eget hem behandlas av myndigheterna likadant som inkräktaren” – samt 2) att den svenska lagstiftning som tillåter detta är ”principiellt och moraliskt felaktig”.

Läs mer

Så här går snacket inom polisen

Patrik Engellau

Detta är inte en vetenskaplig redogörelse, utan en anekdot. Men en del anekdoter fångar viktiga stämningar. Jag fick, helt apropå, en hälsning från en källa inom polisen som jag, efter ett antal möten, finner trovärdig. Så här skrev han:

Hej Patrik

Kan inte låta bli att tala om för dig vad jag hörde berättas av min jobbarkompis Fredrik i morse. 

Fredrik har en poliskompis i Malmö. Kompisen jämte en kollega gjorde för en tid sedan ett ingripande mot två personer. Det blev kaos. Ingripandet skedde i närheten av en moské. Poliserna blev attackerade av 30 – 40 personer som kom från moskén. Även imamen var visst på plats. Poliserna fick sedan mottaga hot.

Fredriks poliskompis bor nu i norra Skåne i en lägenhet. Avdelningen för personskydd uppgav att avdelningen inte kan skydda Fredriks kompis eftersom familjen som stod bakom hoten har alltför stort våldskapital. Fredriks kompis hade ändå tänkt lämna Malmö, men nu blev det lite snabbare än planerat.

Läs mer