Ursäkta om jag avviker från min princip att inte kommentera dagsaktuella frågor för att inte riskera att texten, liksom de flesta texter i våra vanligaste tidningar, blir överspelad och irrelevant efter någon dag. Men när man försöker förstå turerna i den dagspolitiska sörjan kommer man ändå inte undan att behöva utsätta sig för en del frågor av mer fundamental karaktär.

Även om man inte sympatiserar med de svenska politiska partierna och deras ledningar går det att förstå deras agerande i de aktuella turerna om regeringsfrågan. Utom när det gäller två av dem: Annie Lööf och Jan Björklund. Under viss tid kunde man tro att Lööf hade en hemlig och djävulskt skickligt uttänkt plan som gick ut på att hon själv, när dimmorna skingrats, skulle utses till statsminister. Jan Björklund har, åtminstone inte för mig, någonsin framstått som en man med en trovärdig plan. Det började med att han var utbildningsminister utan trovärdig plan. Nu är han regeringsförhandlare utan trovärdig plan – om inte planen är att han som en kamikazebombare ska spränga sitt eget parti i bitar. I så fall är planen trovärdig.

För mig ser det ut som om paret Lööf och Björklund av någon tills vidare obegriplig anledning har utmanat Stefan Löfven på ett chicken game. Ett chicken game är en duell där två bilar kör mot varandra. Den som först svänger undan har förlorat. Varför detta av många anses vara ett intressant spel vet man inte och på samma sätt undrar man över Lööfs och Björklunds motiv, men nu är det som det är.

Först överlämnar Lööf en ”icke förhandlingsbar” lista över krav som hon ställer på socialdemokraterna för att de ska få centerpartiets stöd om en omröstning om regeringsmakten. Strax efter kommer Björklund med en egen motsvarande lista som inte verkar vara förankrad i hans parti. Sammantagna framstår de två kravlistorna som ett oförskämt slag i ansiktet på de rödgröna eftersom de innehåller reformer som C och L inte lyckades genomdriva ens när de själva satt i regeringen, exempelvis borttagen värnskatt, ”liberalare arbetsrätt” och ”friare hyressättning”.

Vad Lööf och Björklund har för syfte med det här spelet vet man inte. Tror de att socialdemokraterna är så vanvettigt sugna på att regera att de accepterar vilka ultimativa krav som helst? Är de ultimativa kraven inte ultimativa krav utan första bud i en förhandlingsomgång som till slut ska resultera i något helt annat på vilket Löfven kan bilda regering? Eller har Lööf och Björklund fått kalla fötter efter sin tidigare resultatlösa pardans och nu vill hitta en ursäkt – alltså ett förutsett misslyckande i förhandlingar med Löfven – för att kunna krypa tillbaka i alliansboet?

Det är ovärdigt en demokrati att medborgarna ska behöva spekulera i sina ledares bevekelsegrunder när det gäller nationens framtid.

Under alltihop ligger Lööfs och Björklunds fasa för sverigedemokraterna. Denna är den grundfråga på vilket det dagsaktuella spelet vilar. Vari består denna fasa? Jag har ägnat avsevärd tid åt att be folk som upplever fasan att förklara sin oro för mig. Vad oroar de sig för? Jag säger inte att oron skulle vara obefogad, jag vill bara veta vari den består. Är de rädda för att naziströrelsen ska få statsbidrag om sverigedemokraterna kommer till? Kommer ljudet av klackjärnsstövlar att höras på stadsgatorna? Skulle en sverigedemokratisk regering bilda allians med judehatande muslimer?

Jag får inget svar. Det känns ungefär som om jag med hjälp av en tidsmaskin blivit transporterad till 1500-talet och började intervjua folk om varför de oroar sig för djävulen. Jag tror inte att jag hade fått några begripliga svar utan snarare en smäll på käften eller ännu värre.

Men något är det uppenbarligen hos sverigedemokraterna som skrämmer Lööf, Björklund och likasinnade. Deras avståndstagande kan inte vara annat än äkta. Jag tror att de ser på Ungern och Polen och anar att den humanitära stormaktens PK-istiska brigader i statstelevisionen och på jämställdhetsmyndigheten skulle få det mindre beviljat om sverigedemokraterna kom till. Det är åtminstone en orosanledning som kan gå att begripa.