Den är ingen tvekan att politiska ledare och ledande opinionsmakare har lyckats att medialt föra fram sin syn på jordens klimat. Den synen är genomgående ytterst bekymrad. Man till och med utmålar möjligheten till mänsklighetens totala undergång.

Samtidigt förekommer direkta eller indirekta moraliska fördömande av dem som inte delar en sådan extrem uppfattning. Här följer några exempel på politiska yttranden om klimatet under åren 2005-2018:

Munich Re (2005): Weather catastrophes and climate change, is there still hope for us?

Al Gore (2006): Each passing day brings yet more evidence that we are now facing a planetary emergency.

Obama (2006): All across the world, in every kind of environment and region known to man, increasingly dangerous weather patterns and devastating storms are abruptly putting an end to the long-running debate over whether or not climate change is real.

Angela Merkel (2007): It is not five minutes to midnight. It’s five minutes after midnight.

Gro Harlem Brundtland (2007): It is irresponsible, reckless and deeply immoral to question the seriousness of the situation.

James Hansen (2009): Only in the last few years did the science crystallize, revealing the urgency – our planet really is in peril. If we do not change course soon, we will hand our children a situation that is out of their control.

Thomas Goreau (2009): The long-term sea level that corresponds to current CO2 concentration is about 23 meters above today’s levels, and the temperatures will be 6 degrees C or more higher. These estimates are based on real long term climate records, not on models.

Prince Charles (2009): The best projections tell us that we have less than 100 months to alter our behaviour before we risk catastrophic climate change.

Christine Lagarde (2013): Unless we take action on climate change, future generations will be roasted, toasted, fried and grilled.

Paul Krugman (2016): The truth is that climate change just keeps getting scarier; it is, by far, the most important policy issue facing America and the world.

Emmanuel Macron (2016): Without a reduction of carbon dioxide emissions and pollution, there will be no more Earth. We are killing our planet.

James Hansen (2017): Imagine a giant asteroid on a direct collision course with Earth. That is the equivalent of what we face now, yet we dither taking no action to divert the asteroid.

António Guterres (2018): The world has reached a “pivotal moment” and must change course in the next two years or risk runaway climate change.

Stephen Hawking (2018): We are close to the tipping point where global warming becomes irreversible. Trump’s action could push the Earth over the brink, to become like Venus, with a temperature of two hundred and fifty degrees, and raining sulphuric acid.

Den vetenskapliga utvärdering som gjorts av atmosfärfysiker och professionella klimatforskare och som sammanfattats i IPCC huvudrapporter, senast i rapporten från 2013 har tydligt angett sannolika ändringar av jordens klimat under antagande av olika utsläppsscenarier. Dessa anger genomgående en trolig global uppvärmning och andra ändringar i jordens klimat. Flera av sådana ändringar kommer att kräva åtgärder för att eliminera eller reducera konsekvenserna av ett stigande hav, mer extrema värmeböljor och sannolikt förhöjd nederbördsintensitet. Osäkerheten i de olika beräkningarna är stor men inga klimatsimuleringar visar några som helst undergångscenarier av det slag som förekommer i de politiska yttrandena. De problem som kan inträffa är fullt möjliga att avhjälpa med tekniska och andra insatser. Dessutom pågår faktiskt en omfattande omläggning av världens energisystem. Varför då inte i stället se positivt på sådana ansträngningar och uppmuntra dessa.

Med andra ord har en vetenskaplig osäkerhet ersatts med en politisk övertygelse. Man kan därför inte undgå att ställa sig frågan vad orsaken är att framställa ett framtida klimat på ett sådant extremt och vilseledande sätt. Är det helt enkelt så att det är banala berättelser om verkligheten som har blivit det som engagerar världens politiker och inte att konkret, realistiskt och ansvarsfullt ta itu med de verkliga problemen?