En vanlig fråga i de här spalterna är: ”Hur kan alla de som röstar på de gamla partierna undgå att se alla problem som invandringen fört med sig? De måste väl vara mer eller mindre blinda när de nu fortsätter att rösta på de partier som har och har haft ansvaret för utvecklingen?” Det är en berättigad fråga. Jag skall försöka beskriva vad som gör denna brist på synförmåga förklarlig.
Strax före lunch den 14:e augusti i år kollapsade en stor sektion av en motorvägsbro i  Genua, Italien. Det var känt för experter på brounderhåll att bron inte var i bästa skick, men för alla andra, för den stora allmänheten, var raset en fullständigt oväntad katastrof. (Korrosionsangrepp på armeringen föreslogs tidigt kunna vara en orsak).

I Sverige liksom i andra västeuropeiska länder, där allmänhetens majoritet inte kan se några större problem för samhällenas funktionssätt, kommer förändringen, när den väl kommer, med samma häftighet och vara lika oförutsedd som broraset i Neapel. Förändringen, i form olika slags oönskade politiska och andra misslyckanden kommer, antingen vi vill eller inte.

Det som nu händer i Frankrike kan förklara vilka spänningar som håller på att byggas upp och därmed vilka sprickor som sakta kryper ut i de bärande strukturerna.

I ett överreglerat land med en trött ekonomi och ett – trots alla partibyten och alla andra manövrer- förlegat partisystem, var Macrons framgång ett tecken på att den gamla strukturen höll på att brista. Korrosionsangreppen hade gått långt.

Macron vann på utfästelser om förändring, om att kunna renovera den gamla politiska strukturen. För att göra detta genomförde hans regering, med sin egen majoritet i parlamentet, en förändring av arbetsmarknadslagarna och förändringar av skattelagstiftningen. Snabbt dalade förtroendet för Macron.

När man skall kunna förstå de reaktioner som kommit – till exempel de gula västarnas revolt – kan man inte bara se på förhållandena under Macrons tid vid makten. Orsakerna till dagens missnöje ligger mycket längre bak.

Frankrike har ett något högre skattetryck än Sverige – 45,3 mot 44,1 procent 2016 och en lägre BNP per invånare 42 850 mot 50 179 dollar 2017 (Ekonomifakta). Under lång tid har landets tillväxt också varit långsammare. Detta har resulterat i en arbetslöshet på 9,3 procent mot Sveriges 6,5 (september 2018).

Sveriges mediokra utveckling är ändå betydligt bättre än Frankrikes, som resulterat i en ekonomi av nära nog stillastående där varje förändring till det sämre, hur begränsad den än kan tyckas, retar upp fransmännen, särskilt de mindre bemedlade. Summan av skatteförändringarna under Macron har resulterat i en liten försämring av köpkraften för de fattigaste, men en betydlig förbättring för de rikaste. Priset på diesel har under Macrons tid ökat med 25 procent. Det var droppen. Så kom upproret från de gula västarna.

Under lång tid har ekonomins undermåliga prestationer och politikens oförmåga att åtgärda problemen korroderat förtroendet för politikerna i Frankrike. Till slut nås en punkt när strukturen kollapsar utan att något avgörande våld har utövats mot systemet. Då börjar man ställa frågan ”varför”. Då, när det är för sent, vill man börja utkräva ansvar.

I Sverige har ännu inte någon bro rasat. Inte ens tafattheten att bekämpa skogsbränderna har lett till någon reaktion. Men redan nu vet vi att mycket stora förändringar kommer att ske. Tillväxten avtar. Kostnaderna för invandringen kommer att övervältras på kommunerna och bli synliga för medborgarna i form av både försämringar av befintlig service och höjda skatter.
De redan nu undermåliga tjänsterna inom sjukvården, inom polisen och inom utbildningsväsendet kommer att bli allt sämre. Vägar, järnvägar, avloppssystem och annan infrastruktur är eftersatt. Politikerna i de gamla sju partierna är fastlåsta vid sitt ansvar för denna utveckling. De kommer naturligtvis försöka ducka, men de kommer inte undan.

Situationen inom politiken liknar den på fastighetsmarknaden – och denna påverkar samtidigt politiken. Det kommer inte bara en nedgång, utan med största sannolikhet en krasch liknande den på nittiotalet. Detta kommer att påverka hela ekonomin. Samtidigt som kraven på insatser från det offentliga ökar, främst som en följd av den accelererade invandringen, kommer det att bli allt omöjligare att tillgodose dessa krav.

Och politikerna har låst fast sig vid regler som gynnar de nyanlända. Svenska skattebetalare kommer alltså att med säkerhet se sin ekonomi försämras, i större utsträckning bli arbetslösa, få se sina barn ha allt svårare att komma in på bostadsmarknaden, få se vården bli allt otillgängligare och i allt mindre utsträckning bli skyddade av polisen. Detta tvångsvisa ”erbjudande” kommer att få betalas med högre skatter.

Bron kommer att kollapsa. Då kommer alla att bli seende.