Idag är det 23 år sedan Barcelonadeklarationen undertecknades av 28 toppolitiker från EU och delar av arabvärlden. Envisa rykten och konspirationsteorier (till exempel här) gör gällande att detta dokument drog upp riktlinjerna för den massinvandring och islamisering av Europa, som vi nu ser effekterna av.

Att något kallas konspirationsteori utesluter inte att det är sant – bara att det är svårt att bevisa och just därför benämns ”teori”. TV4:s politiske guru Marcus Oscarsson tvekar dock inte att avfärda kritiken mot Barcelonaavtalet som bluff och båg. Lena Hjelm Wallén, som var en av de 28 politiker som undertecknade avtalet, bekräftar för tidningen Metro att det var fråga om helt normalt samarbete mellan länder, rörande handel, mänskliga rättigheter och kampen mot organiserad brottslighet. Inget märkvärdigt alltså.

Så vad är då sant? Till skillnad från många andra konspirationsteorier på nätet, har vi tillgång till dokumentet (här) och kan se vad det innehåller.

Uppenbarligen har deklarationen författats av någon som velat väga sina ord på guldvåg. Det är lätt att gå vilse bland formuleringar av typen:

… develop the rule of law and democracy in their political systems, while recognizing in this framework the right of each of them to chose and freely develop its own political, socio-cultural, economic and judicial system…

Svårigheten att formulera en gemensam ståndpunkt blir begriplig om man tänker på vilka som sitter runt konferensbordet. Västmakterna, som hoppas kunna öppna ett ymnighetshorn av billig olja, muslimska ledare som kanske drömmer om ett framtida kalifat mellan Arjeplog och Gibraltar, Israels utrikesminister som vill förhindra att hans folk drivs ut i Medelhavet och Yassir Arafat (som också är med på mötet) som vill åstadkomma just det.

För att alla ska bli nöjda måste protokollet antingen innehålla ingenting, eller vara klädsamt dubbelbottnat.

Kanske är det därför Barcelonadokumentet badar i klyschor, och stundom låter snubblande likt den PK-jargong vi vant oss vid under 2000-talet. Eller vad sägs om följande stycke:

… respect and ensure respect for diversity and pluralism in their societies, promote tolerance between different groups in society and combat manifestation of intolerance, racism and xenophobia. The participants stress the importance of proper education in the matter of human rights and fundamental freedoms.

Det kan också betyda att dagens PK-idéer varit i säck innan de kom i påse, och att Barcelonadeklarationens ambition att nå ut via media inte bara var tomt prat:

In this connection they stress the importance of the role the mass media can play in the reciprocal recognition and understanding of cultures as a source of mutual enrichment.

Bortsett från alla PK-istiska fraser, finns inget i Barcelonadeklartionen som i mina öron låter särskilt anmärkningsvärt – med den reservationen att jag saknar den diplomatiska fingertoppskänsla som antagligen krävs för att kunna läsa mellan raderna. Jag vet inte hur det är med Lena Hjelm Walléns fingertoppskänsla; kanske är hon ärlig när hon säger att hon undertecknade vad som föreföll vara ett ”vanligt” avtal.

Ändå är jag beredd att ge konspirationsteoretikerna lite rätt. Inte i första hand på grund av besluten (det handlar ju ändå mest om rekommendationer) utan på ”andan” i dokumentet.

… establish a comprehensive partnership among the participants the Euro Mediterranean partnership through strengthened political dialogue on a regular basis, the development of economic and financial cooperation and greater emphasis on the social, cultural and human dimension, these being the three aspects of the Euro Mediterranean partnership.

Det känns som att deklarationen verkligen anstränger sig att etablera konceptet ”Euro Mediterranean”, det återkommer inte mindre än 39 gånger. Att länderna runt Medelhavet skulle utgöra en naturlig enhet, med i grunden likartade intressen tas liksom för givet.

Under antiken var det antagligen sant. Medelhavet band samman den grekiska kulturkretsen, och i början av vår tideräkning var det kristendomen som utgjorde den gemensamma nämnaren, från Mindre Asien till Karthago.

Men sedan drygt ett årtusende tillbaka har Medelhavet bildat gräns mellan två diametralt olika kulturer. Ungefär som Berlinmuren en gång avgränsade Västeuropa från kommunistblocket. Man kan ju föreställa sig vad som hänt om man försökt ena Europa, medan kommunisterna fortfarande satt i orubbat bo och järnridån var intakt – och därvid anklagat alla skeptiker för att vara ”kommunistofoba” eller främlingsfientliga. Antagligen hade det blivit krig, eller så hade Sovjetunionen tagit över. Precis som man tog över Östeuropa efter andra världskriget.

För att Europa skulle enas krävdes en smärtsam process av perestrojka och glasnost, som förändrade Sovjetblocket i grunden och inledde en ny epok. Det behövdes en Gorbatjov. Att försöka riva en mur, utan att till fullo erkänna murens existens och funktion är förstås vansinnigt.

Det finns inga, eller i varje fall mycket små tecken på ”perestrojka” eller ”glasnost” i den muslimska världen. Inte heller (såvitt jag kan se) någon ”Gorbatjov” i sikte. Därför är det nog bra om Medelhavet fortsätter vara en gräns, och att Barcelonadeklarationen efter 23 år slutgiltigt förpassas till papperskorgen.