Jag tror att politikerväldes PK-istiska ideologi är samhällsfarlig inte bara för att den försöker hjärntvätta bort våra sinnens vittnesbörd, till exempel genom att förneka att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män, utan också för att den löser upp det kitt av tillit som hållit svenskarna och det svenska samhället samman. När det exempelvis kommer PK-ister som Per Kornhall och German Bender och påstår att segregationen ökar i Sveriges skolor så är det troligen sant även om lösningen inte är, som Kornhall och Bender föreslår, att stoppa friskolor utan i stället att stoppa migrationen.

Men PK-ismens samhällsfarlighet stoppar inte där. Det stora hotet är att den underminerar landets ekonomi och därmed medborgarnas välfärd. När jag skriver detta får jag viss ångest eftersom det känns som om jag för femtioelfte gången varnar för en varg som inte dyker upp. Sverige fungerar ju trots allt, i varje fall tills vidare. Folk får månadslön, tågen går, om än med vissa förseningar, och Transportstyrelsens administrativa rutiner för körkortsutbyte vart tionde år verkar funka.

Trots detta känns landets ekonomi sårbar och skör. I flera år har finansministern självsäkert förklarat att Sveriges ekonomi går som en Tesla. Men nu har verkligheten blivit allmänt känd, nämligen att Sverige ligger i botten bland EU-länderna när det gäller BNP-tillväxt per capita. Nationalekonomer ropar sig hesa om behovet av grundläggande reformer. Professor John Hassler gjorde i början av året en lista på ämnen som han tyckte borde diskuteras i valrörelsen:

Ett utbildningssystem som fallerar i många dimensioner. En icke-fungerande hyresmarknad. Ett skattesystem som successivt lämnat de principer som låg till grund för 1990-talets reformer. En stark bostadssegregation och en bristande förmåga att integrera nya svenskar. Låg produktivitet och mycket höga kostnader i byggsektorn och de delar av tjänstesektorn som inte möter utländsk konkurrens.

Jag kan inte minnas att sådana frågor diskuterades i valet. Vad pratade man då om? Jo, sådant som PK-ister gillar att prata om, nämligen klimathotet, värdegrunden och att man under inga förhållanden ska ha något med sverigedemokraterna att göra.

Jag tror inte att dagens svenska politikervälde är förmöget att föra någon annan sorts politik än den PK-inspirerade humanitära stormaktspolitik som man tränat på så länge och kan rabbla den därmed förknippade retoriken som ett rinnande vatten. När härskare blir ett med sitt verk kan de inte ändra sig. Det är som Esaias Tegnér diktade om Karl XII: ”Han kunde icke vika, Blott falla kunde han”. Hitler och Karl XII utarmade sina länder genom att inte kunna avbryta sina förödande krig. L’ancien régime förödde Frankrike genom att hålla härskarskiktet under armarna i stället för att tvinga sig till förändring. Makthavare som oupplösligt förenar sig med sina politiska affärsidéer måste till slut gå under tillsammans med de samhällen över vilka de härskat. Jag tror att det är där Sverige befinner sig. Svenska politiker är rent personligt för svaga för att kunna bana ny väg bortom PK-ismen och leda nationen mot fungerande lösningar.

Det är inte inskrivet i tillvarons DNA att härskare inte ska kunna anpassa sig och ta ut en ny kurs när den gamla inte längre duger. Tänk på det kinesiska kommunistpartiet. För att kunna behålla makten gjorde partiet en total makeover från maoismens kommunistiska ideal till dagens nästan marknadsekonomiska system. Kommunistpartiet bytte affärsidé för att kunna behålla makten. Det är tecken på obeveklig maktlystnad i kombination med ledarskap och handlingskraft. (Jämför gärna, som studieexempel, med det sovjetiska kommunistpartiet som aldrig lyckades reformera sig. Sovjetkommunistpartiet gick under medan det kinesiska kommunistpartiet utvecklades till världens troligen mäktigaste sammanslutning.)

Mig förefaller våra svenska härskare helt och hållet sakna den beslutsamhet och hårda vilja som behövs för att kasta en alltmer oduglig politisk affärsidé – den humanitära stormaktens PK-istiska ideologi – på historiens sophög och i stället bekänna sig till en ny politisk affärsidé som kan fungera, nämligen, om du frågar mig, en som sätter sin lit till kompetensen till vanliga människor, i första hand den nettoskattebetalande medelklassen, ”verklighetens folk”.