Under den amerikanska valkampanjen framträdde svarta och propagerade för att deras rasfränder inte längre skulle stödja det demokratiska partiet. Med tanke på att republikanernas andel av de svartas röster under lång tid legat runt fem procent var detta uppseendeväckande. Trump lyckades bättre än alla tidigare republikanska presidentkandidater när han 2016 fick åtta procent av de svarta rösterna. Nu har republikanerna nått 14 procent av de svarta i gruppen 18 – 29 år vilket troligen beror på de ekonomiska framgångarna sedan valet 2016 med lägre arbetslöshet än någonsin för svarta. Afroamerikanerna har nu generellt en mer positiv syn på Trump än tidigare. För några veckor sedan gillades han av nästan 40 procent av afroamerikanerna.

Men vilka generella faktorer kan driva afroamerikaner att överge det demokratiska partiet som varit deras självklara politiska representant så länge? Vilka är huvudskälen för detta, och vilka målen för de svarta som går i bräschen? Vad ger enskilda svarta amerikaner kraft stå emot reaktionerna från vänner och rasfränder, av vilka de flesta är övertygade demokrater och ibland helt intoleranta mot oliktänkande?

Det främsta målet för de svarta nytänkarna, som talar om Blexit – Black Exit – verkar vara att bryta upp från en identitetspolitik, som beskriver svarta som de ständiga offren för ett vitt förtryck. Upprorsmakarna tror inte längre på, att de verkligen är förtryckta, och de vill definitivt inte se sig som permanenta offer, avskilda från resten av Amerika.

De talar istället om patriotism och att först och främst alla är amerikaner. De hävdar, att människors ras inte ska bestämma deras politiska val, och att det är falskt att låta politik och falsk retorik – bara för att det gynnar demokraterna – åtskilja och skapa konflikter mellan befolkningsgrupper. Man ska bortse från traditionerna, vad man tidigare alltid gjort, och istället tänka fritt. Det viktiga är inte att rösta på republikanerna utan att sluta rösta på demokraterna, för de sägs ha alltför länge genom lögner och demagogi hållit nere de svarta i ett beroende, och har inte på något vis skapat förutsättningar för ett gott liv för dem. Man säger: ”The movement is about unleashing the chains, it is about walking out of line” och att inte vara ett enda partis verktyg. På rörelsens hemsida beskrivs skälen för detta.

Trumps argument: ”What do you have to lose?” uppmärksammades också i många amerikanska storstäder som behärskats sedan kanske 70 år av demokraterna där svarta bor i fattigdom och kriminalitet. De demokratiska politikerna har setts som en garant för socialunderstöd och dylikt till de svarta men har inte velat eller kunnat skapa förutsättningar för ett bättre liv. Så vad har de svarta medborgarna att förlora på en politik, som prövar nya vägar?

Kontrasten mellan Obama och Trump har varit en chock för de svarta. Obama sågs som en Messias, men inget blev bättre utan ofta tvärtom sämre under hans presidentperiod. Trump lyckades däremot på mindre än två år få ned arbetslösheten till den lägsta sedan 60-talet. Och afroamerikanerna förstår ofta vad fri invandring – en profilfråga för dagens demokrater – betyder för utbudet av arbetskraft och deras egna möjligheter att hitta jobb. Detta syns vara viktiga skäl för många svarta att börja tänka på ett nytt sätt.

Företrädarna för Blexit säger att det är fundamentalt att sluta se sig som ett offer. Istället bör man istället i allt börja se sig som kapabel – och med potential att bli duglig och framgångsrik. Det är viktigt att på varje problemområde ifrågasätta bluffen att vita är det ständiga skälet till de svartas svårigheter och misär. Istället måste man acceptera att en lösning ligger i att erkänna det egna ansvaret. Att själv ta ansvaret för sitt liv och göra allt man förmår att förbättra sin situation är grundläggande. Ibland är hindren inbillade och att övervinna dem kräver främst en ny mental ansats; i andra fall krävs hårt arbete och ett eget ansvarstagande, som kan kännas främmande, istället för att kapitulera och skylla på andra.

För Blexits förespråkare gäller självfallet att kunna presentera sakliga analyser och övertygande förklaringar av dagsproblemen för den genomsnittlige svarte amerikanen. Huruvida den nödvändiga argumentationen – en del av rörelsens intellektuella infrastruktur – finns brett idag är tvivelaktigt. En grundläggande argumentationslinje i demokraternas identitetspolitik inriktad på svarta är ju rasism. Demokratiska politiker anklagar de vita för att vara upphovsmän till i stort sett alla problem och angriper alla tänkbara institutioner för rasism, ifall detta tjänar målet att hålla kvar de svarta i det demokratiska partiet. Syftet är att underhålla ett psykologiskt beroende vid sidan av det ekonomiska, som svarta upplever genom olika typer av ekonomisk och annan hjälp.

Genom främst ökningen av utomäktenskapliga födslar har en stor majoritet av de svarta barnen växt upp utan fäder i familjer där modern ofta inte arbetar. Man befinner sig vanligen i en torftig stadsmiljö med dåliga offentliga skolor, kraftig kriminalitet samt förekomst av droger.

Levnadsförutsättningarna har varit och är dåliga för nästa generation. Forskning har visat, att skälet till enföräldershem numera inte – som tidigare – är arbetslöshet utan främst en kulturfråga. På en tidsaxel finner man gällande trettioårsperioden 1965 – 95 att medan arbetslösheten sjönk, växte successivt antalet enföräldersfamiljer starkt för att sedan stabiliseras på en hög nivå. Tidigare samvarierade alltid kurvorna. Sedan mitten av 60-talet har alltså familjestrukturen försvagats kraftigt. Med hjälp av en godhjärtad välfärdspolitik, som gjort fadern mindre viktig, har den svarta familjekulturen blivit alltmer matriarkal och därmed destruktiv för barnen. Utan närvaro av fäder påverkas dessa istället kraftigt av den negativa sociala miljön. Boendeområdena styrs år efter år av samma demokratiska politiker, korruptionen anses ofta vara hög, och trots betydande federala och delstatliga anslag räcker aldrig medlen till att – utöver socialbidrag med mera – erbjuda goda offentliga tjänster, en bra stadsmiljö och så vidare.

Polisen skylls ofta för brutalitet och förtryck. Man bryr sig inte om att statistiken och forskningen inte stöder påståendena att vit rasism förklarar att svarta dödas av polis. Faktum är att svarta poliser dödar svarta i högre utsträckning än vad vita poliser gör. Att svarta dödas av polis förklaras av de svartas höga kriminalitet. Svarta begår 70 – 75 procent av de fysiska brotten (överfall, rån osv) i USA men utgör bara 13 procent av befolkningen. Men eftersom det är politiskt viktigt för demokraterna att hålla antagonismen levande mellan befolkningsgrupperna trummar politiker och media ständigt in förekomsten av rasism i samhället. De svarta Blexit-anhängarna ser detta som ett ytterst viktigt hinder för att få sina rasfränder att tänka i nya banor. Viktiga teman i identitetspolitiken, och som ständigt underhålls, har dock stor kraft att hålla kvar människor i gamla attityder.

Detta är en förklaring till att en Blexit-ledare som Candace Owens betecknar vita liberaler som de största rasisterna. De ljuger ju om en rasgrupp – vita – för att nå sina politiska mål, och polisen är bara en av de företeelser man angriper med rasistiska argument. Påståenden om rasism är alltså viktiga för demokraterna för att kunna behålla sin ställning inom den afroamerikanska befolkningsgruppen. Inom Blexit anklagar man dagens svarta ledare, där personer från Civil Rights-eran fortfarande finns kvar, att genom sin politik sälja ut de svartas möjlighet att på normala villkor delta i Den Amerikanska Drömmen. De svarta ledarna anklagas för att i utbyte mot egna förmåner – befattningar, ställning, pengar – ha sålt ut det svarta samhället till demokraterna och tillåtit en destruktiv agenda och propaganda att dominera de svarta.

Bland demokraternas motåtgärder märks försök till brutal utstötning av de oliktänkande ur – där så är möjligt – familjer, social samvaro, organisationer och från alla offentliga sammanhang. Hot av olika slag är vanliga, hinder för att framträda och tala offentligt etableras, och till och med fysiskt våld förekommer. Dessutom förstärks på alla sätt det traditionella grupptänkandet om vita och republikaner. Media hånar Blexit-anhängare, som uttryckt sympati för republikaner. På grund av ett besök i Vita Huset kallades i CNN den berömda hiphop-artisten Kanye West (ej en Blexit-representant) för ”the token negro of the Trump administration”, och att hans uttalanden är ”what happens when negros don’t read”. Det är ordval, som passat i de segregerade sydstaterna.

Amerikansk liberalism är numera antingen dominerad eller djupt infiltrerad av kulturmarxism. Den rörelsen är inte möjlig att påverka med rationella argument, men enskilda grupper av svarta amerikaner och individer är det naturligtvis. Så om Blexit-rörelsen ska bli en folkrörelse, som verkligen påverkar afroamerikanernas kultur, liv och politiska val, är ett massivt, uppoffrande och hårt arbete av många aktivister under lång tid nödvändigt. Det liknar något den situation som den svenska nykterhetsrörelsen mötte på 1840-talet.

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.