Så här skrev sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes i sitt kända verk Leviathan (sjuttonde kapitlet):

Överallt där människor existerat i släktsamhällen har det varit normalt att råna och stjäla, och tvärtemot att betraktas som något naturvidrigt har deras ära ökat i takt med vad de lyckats komma över; och människorna har aldrig brytt sig om annat än äran… Och på samma vis som de mindre samhällena tidigare gjort gör städerna och kungadömena eftersom de egentligen fungerar som större släktsamhällen som försöker utöka sina domäner… och försöker slå ned eller förtrycka sina grannar med öppet våld… och blir hågkomna i evärdeliga tider för sin ära.

Vi kan utgå från att alla samhällen – från de ursprungliga jägar-, samlar- och plockarsamhällena via herdesamhällena, de tidiga jordbrukssamhällena, feodalismen fram till dagens marknadsekonomi – har varit girighetsdrivna i bemärkelsen att människor har haft ambitionen att skaffa sig rikedomar: boskap, guld, pengar, livsmedel och annat. Till nöds har människor förvärvat sådant genom eget arbete, men krig, rov och stöld har av tradition varit de naturliga metoderna att tillgodogöra sig andras egendom och därmed skaffa sig mer resurser än den enskilde kan åstadkomma på egen hand.

Men när marknadsekonomin, som Hobbes inte hört talas om, slog igenom inträffade en metamorfos ty marknadsekonomin är den första ordningen där den dominerande metoden att tillgodogöra sig nästans resurser inte är något slags våld, utan i stället produktion av varor och tjänster som andra människor finner så attraktiva att de frivilligt lämnar sina pengar i utbyte. Kapitalismen har låtit det fredliga utbytet och fjäsket för kunderna ersätta rofferiet som huvudprincip för den som vill tillägna sig andras resurser (naturligtvis utan att vara mindre girighetsdriven än andra ordningar).

Såklart att folk från roffarkulturer tänker annorlunda än folk från fjäskarkulturer. Vilka associationer man än kan göra med förhållandena i dagens Sverige tror jag att det kan vara nyttigt med ett historiskt perspektiv på frågan vad som händer när så olika människor konfronteras med varandra. I sin bok Världen av i går, som publicerades 1942, beskriver den österrikiske författaren Stefan Zweig förspelet till det andra världskriget i termer av konflikten mellan två olika mentaliteter. Engelsmännen var tillitsfulla på det sätt som skapar tillväxt, utveckling och goda samhällen: ”… just engelsmännens högsta dygd, deras lojalitet, deras ärliga vilja att utan motbevis tro alla om gott…”. (Napoleon påstås ha förstått det där med fjäskarkulturer och sagt att England var en nation av butiksinnehavare.) Zweig kontrasterar de civiliserade brittiska värderingarna mot den hitleristiska attityden:

[Engelsmännen] försökte trots allt att leva kvar i illusionen att ett löfte var ett löfte, ett fördrag ett fördrag, att man kunde förhandla med Tyskland om man bara talade förnuftigt och mänskligt med det. De ledande engelska kretsarna, som genom demokratisk tradition var försvurna åt lagen sedan århundraden, kunde eller ville inte inse att den medvetet cyniska amoralitetens nya teknik utformades inte långt från dem och att det nya Tyskland inte skulle tveka att kullkasta alla dittills gällande spelregler… så snart dessa kom i vägen.

Även svenskar, särskilt svenska politiker, har en ärlig vilja att utan motbevis tro alla om gott (såframt dessa inte är sverigedemokrater). Det är sådana människor som utan att blinka tar sig före sådant som att stifta lag i enlighet med proposition 1975:26 där ”invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller behålla och utveckla den ursprungliga identiteten”.

Vargar skola gå i bet med lammen och lejon skola beta halm sa profeten Jesaja hoppfullt om det framtida lyckorike han förebådade. Jesaja hade nog röstat för proposition 1975:26 liksom en enig svensk riksdag.