På en av våra otaliga båtresor till Helsingfors var det mycket folk ombord. Min fru och jag hade i en av restaurangerna placerats vid ett bord för fyra. Där satt redan ett par i vår egen ålder.

Finnar. Vi hälsade på varandra men sedan fortsatte samtalen på varsitt språk. Jag började tycka det var löjligt att sitta med min visserligen begränsade men dock användbara kunskap i finska och inte försöka få i gång ett samtal.

Så jag vände mig mot dem. ”Mitä mielenkiintoista nykyään on Helsingissä?” (Vad finns det för intressant nuförtiden i Helsingfors.) Mannen svarade, överraskad och förvånad: ”Det vet inte vi. Vi reser bara via Helsingfors. Vi bor i östra Finland och har varit och hälsat på släktningar och vänner i Stockholm och runtomkring. Vi vet mer on Stockholm än om Helsingfors”.

Sedan satt det finska paret och jag och pratade under hela måltiden och jag fick veta mycket om deras liv i Sverige och Finland. (Min fru kan inte finska – jag fick ge henne lite snabba sammanfattningar då och då).

Deras historia var mycket typisk. (Kolla här! Och försök sedan få se hela filmen – med inte bara en gripande historia utan också intagande musik /Lyssna!/ Kai Latvalehto, sonen, den ena huvudpersonen, växte upp i Göteborg men fick flytta tillbaka till Finland medan han förfarande var barn. I ett program om Finland i finsk television har han på sig en tröja med texten Hemma på Hisingen!).

De hade flyttat till Sverige för att slippa arbetslösheten i Finland. De hade stannat ett drygt tiotal år men återvänt när ett av barnen, ett sladdbarn, skulle börja skolan. Deras äldre barns skolgång hade gett dem dåliga erfarenheter.

Det var vanligt att finska familjer misstrodde den svenska skolan och därför återvände. Under deras tid i Sverige hade också den finska ekonomin vuxit snabbt och kunde ge dem arbete.

Det här paret hade alltså varit en längre tid i Sverige. Jag frågade om de kunde någon svenska. Nej, den hade de glömt. Antagligen hade de inte kunnat så mycket. Ändå hade de fortfarande band till Sverige. De hade anledning att då och då resa på besök. Och de kunde alltså mer om Stockholm än om Helsingfors.

Det finns mycket skrivet och berättat om finnarnas erfarenheter av livet i Sverige. Mycket ofta kallades de för finnjävlar (Se till exempel här vid 03.00. Klicka igång ljudet i nedre högra hörnet).

De kände sig – och var – i viss mening utstötta. Men de fungerade i arbetslivet. (Algots hade fabriker både i Sverige och i Finland. Närvaron var alltid mycket högre i Finland. I Sverige var Algots tvunget att överanställa mer än 20 procent för att vara söker på att ha bemanning. Det ställde till problem när någon händelse ledde till oväntat hög närvaro). De hade samma förmåga och intresse för att grunda egna föreningar som svenska tidigare har haft. De skulle mycket gärna ha startat fler skolor, men den inskränkta svenska regeringen hindrade dem i det längsta.

Med tiden blev de – de som nu var kvar i landet – en självklar del av den svenska verkligheten. Numera är det coolt att vara ung med finsk bakgrund.

När de kom i tiotusental under några år betraktades de ofta med misstänksamhet och ovilja. Deras avvikande beteende och dåliga språkkunskaper fick dem att skämmas. De fick ofta finnjävel! efter sig. Men de redde upp situationen själva – som kollektiv och som individer. Den gemensamma kulturella bakgrunden – som både de själva och de flesta svenskar var omedvetna om, 700 års samvaro i ett gemensamt rike – gjorde anpassningen om inte lätt så dock möjlig. Och det viktigaste: de accepterade det omgivande samhällets värderingar – så som de var uttryckta i underförstådda regler för den vardagliga samvaron men också beskrivna i lagstiftningen.

Jag har aldrig hört någon säga arabjävel. Tyvärr. Det är en brist och ett svaghetstecken som uttrycker omöjligheten att på ett enkelt sätt i vardagen visa vad som gäller för alla i vårt land, oavsett varifrån vi kommer. Ingen törs fräsa arabjävel när någon arab bär sig olämpligt åt, av två skäl. Man är rädd att bli åtalad för hets mot folkgrupp, men framförallt är man rädd att bli anfallen och misshandlad.

Den aggressivitet som araber/muslimer av olika slag visar mot sin omgivning har säkert olika orsaker, men den väsentliga är: De anser sig ha rätt. Deras värderingar gäller. De anser sig inte ha skäl att lyda landets regler och lagar annat än i de fall de överensstämmer med deras intressen och uppfattningar.

De är många. De präglar i allt större utsträckning gatubilden, livet på skolgårdarna och i klassrummen och de styr våra institutioners uppträdande. De fyller fängelserna. Partierna låter sig styras i allt högre utsträckning av hänsynen till araber (muslimer). Kyrkan är extrem i sin anpassning.

I grunden beror det på att man inte ställer kravet på dem att de skall acceptera svenska värderingar. Den officiella hållningen är att de gärna får behålla sina egna. (Samtidigt ojar man sig när dessa uttrycker sig exempelvis i barnäktenskap eller kast med flicka över balkongräcke, trots att sådant just är uttryck för deras värderingar).

Arabernas/muslimernas antal ökar ständigt. De får allt mer inflytande. Inom en inte alltför avlägsen framtid kan de få ett avgörande inflytande i någon kommun – kanske i Malmö. De kommer då att införa så mycket sharialagar som deras antal kan skrämma de andra partierna att acceptera. Till slut kan de också få detta inflytande i hela landet, i rikspolitiken. Vad gör de gamla partierna då? Anpassar sig, för att åtminstone få behålla en del av makten? (Den som vill läsa en roande skildring av en möjlig utveckling kan läsa Michel Houellebecqs Underkastelsen).

Vad än de motiverar sitt handlande med – om så med religionen – så skall det bemötas direkt, i vardagen. Och de institutioner som underlåter att skydda svenska värderingar skall åtalas! Det gäller skolan och det gäller kyrkan och alla andra. Det är oförklarligt och oförlåtligt att en skolas underlåtenhet att rapportera sexuella kränkningar eller andra brott till polisen kan få fortgå utan någon som helst rättslig påföljd.

Vi måste börja skrika Arabjävel! så ofta det finns anledning.