Eftersom jag har varit framtidsforskare – statligt anställd, lönegradsinplacerad, med tjänstetitel försedd och fackligt ansluten (bara så att du förstår hur seriöst det var) – så vet jag att man inte kan lita på dem som säger något om framtiden. Jag har själv gjort en del riktigt dåliga profetior. En gång för länge sedan förkunnade jag att emejlet var en dödfödd idé eftersom det inte fanns någon motsvarighet till den tidens telefonkataloger som var tryckta på papper, så hur skulle man kunna emejla till folk när man inte kunde slå upp deras adresser?

En annan gång, när HIV-sjukdomen var ny, räknade jag ut att folk skulle dö i Aids i samma proportioner, alltså en tredjedel av befolkningen, som digerdöden skördat under 1400-talet. Det var mycket vetenskapligt förutsagt men turligt nog fel eftersom det skulle uppfinnas bromsmediciner och andra verkningsfulla läkemedel mot sjukdomen.

Ändå kan en del prognoser kännas rimligt säkra. När barometern faller, himlen mörknar och regnstänk känns på huden kan man ana att ett oväder närmar sig. På mig känns det med ungefär den graden av förvissning att Sverige framöver kommer att få ekonomiska problem av en art som vårt folk, våra ledare och våra institutioner aldrig kunnat föreställa sig.

Utgångspunkten är förstås att vi inte kan göra oss begrepp om något annat än den trygga och bekväma seglats som vi fått uppleva sedan andra världskriget. Enstaka olyckor typ Estonias förlisning år 1994 och tsunamin år 2004 har direkt eller indirekt drabbat oss, men på det hela taget har ödet hela tiden kärleksfullt gullat med svenska folket.

Sådant sätter sina spår. För det första tror vi inte att något motvalls kan hända och för det andra blir vi helt tagna på sängen om minsta lilla oförmodade missräkning faktiskt inträffar. Sistlidna Black Friday, som inträffade en sista fredag i månaden, när lönerna skulle betalas ut, blev det något fel med löneutbetalningen i ett småföretag som jag råkar känna till. Panikstämning bröt ut, inte bara för att löningen inte kom in på kontot med den precision som svenskarna anser att tillvaron är skyldig dem, utan också för att det var just köpfestdagen Black Friday och det stod shopping i envar anställds planeringskalender. Hela världen var alltså uppochner. Verkställande direktören såg ingen annan råd än att låna ihop privata pengar av styrelsen för att förse de hårdast utsatta anställda med medel så de klarade sig till efterföljande måndag när banken beräknade att reguljär utbetalning skulle ske.

Hur ska ett sådant folk klara den globala normalisering av förhållandena i Sverige som jag inbillar mig står på historiens dagordning? Normalisering betyder inte nödvändigtvis att staten, som i Brasilien och Grekland, tidvis betalar löner med flera månaders försening och ibland inte alls, utan bara att vi närmar oss en sådan situation där staten kanske inte sviker sina prioriterade fordringsägare, alltså sina egna anställda, utan alla de andra som också är beroende av offentliga pengar, till exempel fattigpensionärer, äldreomsorgsboende, bidragstagare och entreprenörer som bygger sjukhus och asfalterar vägar.

I globalt normaliserade länder, alltså inte länder som Norge, sparar man när det kniper ofta på underhåll och infrastruktur vilket gör att broar ibland lite oväntat kollapsar eller att avloppen inte fungerar så att det blir översvämningar i stadskärnorna. Sådant kan man alltid skylla på klimatförändringar, en ursäkt så god som någon för en stat som inte har råd och kraft att tänka framåt och förbereda sig.

Jag ser en framtid som i ett fundamentalt avseende skiljer sig från den moderna historia vi fått uppleva. Vi har bara erfarit tillväxt. Varje år har vi stadigt fått det bättre. Lönerna har ökat. Staten har hela tiden fått ökande intäkter och kunnat hitta på nya reformer. På något sätt har det alltid funnits resurser.

Men så kommer det inte att bli framöver. Den välorganiserade staten håller på att bryta samman. Personnummersystemet knakar i fogarna när folk kan söka asyl flera gånger och få ett antal olika identiteter. Brotten mot välfärdssystemet kan inte kontrolleras. Så här skrev en statlig utredning i våras:

Utredningen anser att det idag finns otillräckliga förutsättningar för myndigheter att bekämpa välfärdsbrottsligheten och att det förekommer felaktiga uppgifter i register som ligger till grund för utbetalningar. Utredningen har även kommit fram till att myndigheter inte har tillräckliga möjligheter att kontrollera om inrapporterade uppgifter är korrekta.

Jag kan bara våndas över den verkligheten som ligger bakom denna återhållsamma prosa. Staten erkänner aldrig att den har förlorat kontrollen, men jag tror att den har det, vilket bland annat illustreras av att, som jag nyligen skrev, att antalet av polisen uppklarade skjutningar i Stockholm varit oförändrat under de senaste sex åren medan antalet skjutningar ökat med 400 procent. Det syns inga tecken på någon tillbakarullning av brottsligheten. Vi pratar om det, men gör inget.

Om man till detta lägger hushållens skyhöga skuldsättning, det faktum att politikerna inte ens kan bilda regering, den troligen snara ankomsten av en lågkonjunktur (eftersom det nu är högkonjunktur och högkonjunkturer alltid följs av lågkonjunkturer) så inser man att Sverige står synnerligen illa förberett inför framtiden. Vår beredskap är inte god.

Men min kristallkula är kanske grumlig. Jag har som sagt haft fel förr. Det sannolika är kanske att Sverige fortsätter utförslöpan och att folk anpassar sig. Det går bevisligen att leva även under besvärliga förhållanden. Folk i Grekland gör faktiskt det. Även i Brasilien lever folk.