I den svenska debatten i samband med regeringsbildningen gör olika partiföreträdare anspråk på att ha en högre moral än andra. Tendensen att tillskriva sig själv och de sina en högre moral finns också i Spanien, och det kanske kan vara en omväxling att höra hur det låter där.

Den spanske författaren Antonio Muñoz Molina var nyligen i Stockholm för att lansera översättningen av sin roman Sefarad. Lika intressant och uppmärksammad är en essäbok som han skrev 2013 om den spanska ekonomiska krisen, Todo lo que era sólido (ung. Allt som var fast). Muñoz Molina beskriver där ett Spanien som i rekordfart gått från att vara styrt av sjuttio- och åttioåringar till ett land med ungdomskult. Ett land som över en natt gick från att följa traditionen till att hylla den senaste nyheten. Tyvärr, menar han, gick moderniseringen inte sällan för fort.

Muñoz Molina skjuter in sig på två fenomen. Det första är att allt blivit kommunikation. Som skönlitterär författare tycker han sig se att fiktionen, hans specialitet, har börjat dominera offentligheten. Det är stor skillnad mellan vad som sägs och vad som görs. Han menar att politiker och journalister skapat en skenvärld som tagit över det offentliga livet. Det andra är att offentlig administration i allt större utsträckning förbehålls partisympatisörer. Han hävdar att offentlig administration ska vara kompetent och oberoende. Detta kan tyckas vara okontroversiellt, men Muñoz Molina har ändå fått negativa kommentarer därför att han påpekar att de här tendenserna finns också hos vänsterregeringar.

Här kommer kampen om vem som är mest moralisk in, och en representant för den radikala vänstern, universitetsläraren i statsvetenskap Ignacio Sánchez-Cuenca, vill inte acceptera kritik från skönlitterära författare mot vänsterregeringar. Han har till och med skrivit en bok där han ropar ut att vänstern är moraliskt överlägsen högern: La superioridad moral de la izquierda (2018). Eftersom detta är hans uppfattning ser han det som ”intellektuell fräckhet” att skönlitterära författare och andra intellektuella kritiserar vänstern, vilket han påstår i La desfachatez intelectual (2016).

Att just Muñoz Molina väljs ut som måltavla för ilskan torde bero på att denne är respekterad och omtyckt som skönlitterär författare och att hans bok om den ekonomiska krisen togs emot välvilligt i pressen. Ett annat skäl torde vara att Muñoz Molina, som liksom en rad andra spanska intellektuella i sin ungdom stod nära kommunistpartiet men stegvis har ändrat uppfattning. Han kan alltså av de radikala uppfattas som svikare. Nu vågar Muñoz Molina till och med säga att den spanska vänstern när Franco dog inte var demokratisk och tolerant och att den har svårt att acceptera kritik, vilket förstås är just det som Sánchez-Cuenca bevisar med sitt påhopp.

För en svensk är Muñoz Molinas analys intressant. Också i Sverige försvåras lösningen av samhällsproblem av att den politiska debatten inte talar om de verkliga problemen och av att tjänstemän inte alltid är kompetenta och oberoende. Mot den bakgrunden verkar debatten om vem som är mer moralisk än andra vara en manöver för att inte behöva tala om de verkliga problemen.

Kort sagt går det att se vissa likheter mellan den spanska och den svenska situationen. För att just summera den slutsatsen kan man ta till ett spanskt ordspråk: Por todas partes cuecen habas, vilket betyder att överallt kokas det bönor.