Ett sjökort är en förenklad men synnerligen praktisk bild av verkligheten som är anpassad efter skepparens behov. Den försiktige skepparen kontrollerar städse sin position genom att jämföra sina observationer av verkligheten med information från kortet. Nu för tiden är sjökorten så välgjorda att om något inte verkar stämma kan skepparen utgå från att det är han själv och inte kartan som är på fel spår.

Jag har en motsvarande karta som beskriver vårt samhälles viktigaste komponenter och hur de förhåller sig till varandra. Jag använder kartan för att navigera i den tillvaro som presenterar sig för mig i tidningar, teve, radio, på nätet och i vardagens oräkneliga konfrontationer med medmänniskorna. Kartan ska hjälpa mig att förstå vad som händer.

Skillnaden mellan mig och skepparen är att jag inte kan vara alldeles säker på att min karta är riktig inte minst eftersom den representerar en ständigt föränderlig verklighet – samhället – och inte, som sjökortet, ett sedan geologiska tider stabilt system av öar, skär och andra landformationer plus ett antal hjälpmedel för styrmanskonsten som Sjöfartsverket utplacerat efter en sinnrik plan.

På min samhällskarta finns följande fem figurer:

1. Politikerväldet som är systemets härskare
2. Det välfärdsindustriella komplexet som objektet för politikerväldets omsorger och samtidigt dess styrkebas
3. Den nettoskattebetalande medelklassen som mer eller mindre motvilligt betalar för verksamheten enligt punkterna 1 och 2
4. Det välfärdsindustriella komplexets klienter som det definitionsmässigt är synd om och vars omsorg genom det välfärdsindustriella komplexet framhäver systemets humanitära överlägsenhet
5. Media, systemets prästerskap, med uppgift att a) hylla systemet vilket bland annat innebär att racka ner på medelklassare som inte vill betala, b) upptäcka vita fläckar i välfärdslandskapet , till exempel att det saknas en myndighet för att hantera kvinnors mensproblematik, som därefter kan koloniseras av det expansionslystna komplexet samt c) att ständigt påminna politikerväldet om dess skyldighet att värna om den etablerade ordningen

Den 22 november tar Dagens Nyheter – ledande aktör av typ 5 – politikerna i upptuktelse i enlighet med punkten c). ”Flyktingkrisens verkliga misslyckande”, säger tidningen i en ledare, är inte att det kommer en massa migranter, utan att politikerna inte är resoluta nog att tvinga medelklassen – aktör 2 – att göra avkall på sina förmåner så att systemets klienter – aktör 4 – i det här fallet migranterna, kan erhålla de nödvändiga förutsättningarna för att inte ”vara helt beroende av staten och utan makt att påverka sin egen tillvaro” och att inte ”vara ofria”.

Det handlar om att migranterna ska ha bostäder och jobb och i båda fallen måste medelklassen maka åt sig. Politikerna måste lägga ned en samhällsmodell ”som i praktiken är ett försvar av medelklassens arbeten och bostäder”. Medelklassens ”krav på höga löner och subventionerade hyror hindrar en alltmer etnifierad underklass från att etablera sig i samhället”.

Dagens Nyheter anser att politikerna slarvat bort tiden och andrummet de fick vid den stora asylkrisen hösten 2015. ”De senaste tre åren har politiker tävlat om att be mest innerligt, närmast underdånigt, om ursäkt för att de inte stoppade invandringen tidigare, mer, hårdare.” I stället för att oja sig borde politikerna ha höjt hyrorna och sänkt lönerna.

Dagens Nyheter har förståelse för att det nödvändiga budskapet från politikerna till väljarna kan kännas tungt:

Att säga till väljarna att subventionerade lån inte kan fortsätta i all oändlighet är förstås inte roligt. I synnerhet inte för partier som upplever att väljare redan lämnar dem i vredesmod. Likaså kan det framstå som obehagligt att meddela att lägre löner måste tillåtas för att fler ska kunna få ett jobb. 

Men politikerna måste ta sig i kragen. De har en större uppgift nu än de är vana vid:

Regeringsfrågan i all ära. Den är okomplicerad i jämförelse med uppgiften att rucka på gamla vanor i sakpolitiken. För de mer omfattande reformerna krävs nämligen något annat än det vi sett prov på den senaste tiden: Politiker som inte är rädda för väljarna. 

Det är skräp till politiker som inte törs sätta sig över medelklassens intressen när det handlar om att skydda ett hotat politiskt system.

Jag vet inte vad som berör mig starkast, om det är min bedrövelse över Dagens Nyheters förfall eller om det är min tillfredsställelse över att kartan verkar fungera.