I lördags (17/11) lät tre hundra tusen fransmän sina bilar blockera all trafik i flera timmar. Varför? Och vilka stod bakom denna manifestation?

Det fanns ingen ledning, ingen organisation och därför inte heller någon motpart som regeringen skulle kunna ha förhandlat med. Rörelsen, kallad de gula västarna (deltagarna hade på sig gula reflexvästar), hade uppstått på och med hjälp av sociala medier. Regeringen stod handfallen.

Varför? Den utlösande händelsen var regeringens beslut att höja skatten på drivmedel med motsvarande ca 30 öre. Det är ju inte en obetydlighet, men ändå inte särskilt mycket. Men det var droppen. Många upprepade: ”Vi har fått nog. Vi kan köpa allt mindre för våra pengar, men staten fortsätter att höja skatterna.”

Tidigare hade också hastigheten på 90-vägarna sänkts till 80. Också det uppfattar de bilberoende fransmännen, främst de som bor i mindre städer och på landsbygden, som riktat mot dem.

Kommer detta att upprepas i Sverige? Vi har sett – hittills svaga – tecken på det. Också här har det protesterats mot höjda skatter på transportmedel, men tämligen hovsamt. Någon reaktion, dvs. någon oro för protester, har inte märkts från politikerhåll.

Jag tror det kommer att ändras. Detta av två skäl. Det ena är ett utsuddande av skillnaderna i politisk miljö mellan länderna. Det andra är det förväntade ekonomiska förlopp som Hans Jensvik nyligen beskrev på DGS.

Mellan statens högst placerade makt, regeringen och den centrala administrationen, finns det i båda länderna lager av stötdämpare, dvs. organisationer som har egna kontakter med sina medlemmar och också kontakter uppåt, till den centrala makten.

Nu senast, under de gula västarnas manifestation, beklagade kommentatorer regeringens hopplösa läge: det fanns ingen organisation, ingen ledning att samtala och förhandla med. Inför fackliga väntade demonstrationer kan regeringen ta kontakt med ledningarna till de organisationer som planerar demonstrationen för att med mer eller mindre konkreta utfästelser försöka påverka förloppet. Detta sker regelmässigt i Frankrike, trots att de fackliga organisationerna där är mycket svagare än här: De har färre medlemmar och är
därför tvungna att motivera sin existens just med mobiliseringar som syns på gatan. I Sverige är organisationerna mer utbyggda, mer permanenta och de har ständiga kontakter – i utredningar och på andra sätt – med den politiska makten. Finns det något missnöje i en viss fråga får regeringen veta det i så god tid, att man oftast hinner anpassa sig innan det blir läge för öppna missnöjesyttringar, till exempel demonstrationer.

De gula västarnas lyckade manifestation är något nytt för Frankrike. Det kommer fler sådana demonstrationer där – men också i Sverige. Lagret av stötdämpare, fackliga och andra organisationer mellan befolkning och regering, kommer att försvagas alltmer.

Uppenbart är det för LO. SD får allt fler anhängare inom LO-kollektivet. Det är LO:s ledning ytterst medveten om. För en obunden organisation vore det inget problem. Man skulle anpassa sig till medlemmarnas ändrade inställning. Det kan inte LO, eftersom man är så tätt sammanlänkad med socialdemokratin och genom denna oftast med sittande regering. Detta förhållande är ett problem för LO och socialdemokratin. För SD är det en möjlighet.

Antingen kommer en majoritet av LO-medlemmarna att bli SD-sympatisörer och SD kommer då att få en allierad i LO, eller förblir SD en betydande minoritet inom LO. I detta fall kan SD utnyttja symbiosen mellan facket och ett stort parti – kanske också i framtiden ett regeringsparti – till att vända fackets problem mot regeringen och regeringens problem mot facket. Det som länge varit en styrka för den samlade arbetarrörelsen kommer att bidra till dess förtvinande.

Också i Sverige kommer det att bli allt svårare att styra missnöjesyttringar uppifrån. Folkrörelsernas – inte bara LO:s – bortvittrande kommer att lämna den politiska spelplanen alltmer öppen för nya rörelser och opinionsyttringar. Visst har nya rörelser länge dykt upp – till exempel miljörörelsen och feminismen – men de har alla behändigt kunnat tas om hand och inlemmas i den befintliga politiska strukturen. Så kommer inte längre att ske.

Ilskan i Frankrike och den hittills förvånande liknöjdheten i Sverige har en gemensam förklaring: ekonomin. Tillväxten i den franska ekonomin har varit mycket blygsam. (Med hjälp av Ekonomifakta är det lätt att se att Sverige har haft en tydligt bättre tillväxt än Frankrike sedan 1997). De flesta har varit medvetna om att det är ett resultat av den överreglering som skett av den franska ekonomin. Att komma tillrätta med ekonomins förstelning var ett av Macrons främsta vallöften. Hans regering har också lyckats luckra upp
arbetsmarknadslagarna i syfte att få större rörlighet på arbetsmarknaden. Regeringen har i samma syfte sänkt kapital- och andra skatter riktade mot de välbeställda. Men ännu så länge har det inte burit frukt – annat än sur sådan. Macron ses alltmer som de rikas president.

I detta läge kom beslutet om ökad skatt på drivmedel. Folk blev förbannade – ja förtvivlade. Det har varit många intervjuer med landsbygdsbor och hantverkare som förklarat hur de upplever sin situation som omöjlig.

Också i Sverige kommer hushållens situation att bli allt mer pressad. Tillväxten kommer att avta, dels kortsiktigt som en följd av vikande konjunktur, dels långsiktigt därför att arbetskraften kommer att bestå av alltmer lågproduktiva individer från samhällen med helt andra, lägre krav på prestationsförmåga. Samtidigt kommer kraven på den offentliga sektorn av samma anledning – ny sammansättning av befolkningen – att bli allt större. Detta kommer att framtvinga skattehöjningar, främst kommunalt, vilket i sin tur kommer att få befolkningen att se lika mörkt på sin egen och landets framtid som den franska befolkningen redan gör.

Allt större ilska kommer att riktas mot dem som ses som ansvariga: Främst regeringspartierna men också mot de med regeringen allierade. Till dessa kommer inte bara fackliga organisationer och liknande att räknas utan också den centrala maktens härolder, dvs. de flesta större tidningar och statens radio och TV. Alla är de medskyldiga i propagerandet för och försvarandet av den invandring som kommer att pressa landet alltmer – inte bara ekonomiskt.
Macron, högutbildad, mycket vältalig och med två stora valsegrar bakom sig i president- och parlamentsval är alltmer pressad och illa omtyckt. Han har rekordlåga förtroendesiffror. De har gått från 60 ner mot 20 procent. Ibland försöker man förklara det med hans benägenhet att vara mästrande, ja ibland hånfull mot dem som, enligt hans mening, inte förstår problemen lika bra som han. Det är kanske en liten del av förklaringen, men det väsentligaste är att hushållen har fått nog.

Sverige har ingen Macron i sikte. Lika bra det. Det försök att efterlikna honom som Annie Lööf gjorde var bara skrattretande. Hon har inte tiondelen av den verbala briljans som Macron kan uppvisa. Kanske är hon bättre på att spela maktspel- det hon försöker nu. Men, inte heller det kommer att hjälpa i längden.

”Det är ekonomin!”, klantskalle.