Jordan Peterson har lämnat Sverige, efter att ha blivit hånad och spottad på av självaste utrikesministern. En av världens främsta auktoriteter på ett område som borde ligga Sverige varmt om hjärtat, nämligen jämställdhet, genus och psykologi, avfärdas som ”Kalle Anka-forskare” av företrädare för media. Visst finns exempel på Kalle Anka-forskare i Sverige (ett av dem tas upp här) men Jordan Peterson är inte en av dem.

När René Descartes kom till Sverige 1649 för att bibringa oss de senaste rönen inom vetenskap, filosofi och religion, gjorde han det på inbjudan av drottning Kristina. Även om Sverige på den tiden inte kunde erbjuda det intellektuella eller fysiska klimat han hade hoppats på (han dog i lunghinneinflammation bara några månader senare), var det i varje fall ingen som bad honom ”krypa tillbaka under sin sten”.

Kanske var Jordan Peterson ungefär lika lättad över att lämna Sverige som Tim Pool för drygt ett år sen. Nervöst bevakad av media hade han under en veckolång odyssé bland ”no-go-zoner” kommit till slutsatsen att Sverige står inför stora problem när det gäller invandring, brottslighet och demografiska förändringar – men att det verkliga problemet är ”samtalsklimatet”. Vår ovilja att föra öppna rationella samtal om den verklighet som finns rakt framför ögonen.

Pool upplevde debattklimatet i Sverige som ”creepy”. Peterson uttrycker sig lite mer belevat, men av hans kroppsspråk att döma tror jag han kom till ungefär samma slutsats.

I likhet med många andra i min generation minns jag 70-talet, då kunskap fortfarande var något fint och till och med vänstern kunde uppskatta en intellektuell diskussion. Forskare sysslade med fakta och lade i möjligaste mån sitt kön, sina känslor och politiska åsikter åt sidan. Att läsa böcker hade hög status och ville man veta något gick man till biblioteket.

I sann 70-talsanda gick jag till biblioteket i Hjällbo för att göra lite
research (för en annan krönika). Jag sökte efter Sigmund Freuds klassiker ”Vi vantrivs i kulturen”, men kunde inte hitta filosofihyllan. Bibliotekarien visade mig till en inre avdelning, där de stora världsreligionerna samsades med ett urval psykologiböcker om olika terapiformers för- och nackdelar. På en hylla nära golvet fanns 20 boktitlar, som behandlade allmän filosofi och filosofins historia – det vill säga alla de idéer, tankar och strömningar som format västerlandet. Jag behöver väl knappast nämna att boken jag sökte inte fanns.

Någon kanske invänder att sådana ämnen saknar relevans för människor födda på 2000-talet. Men då ska man komma ihåg att det är just kombinationen filosofi, psykologi och en gnutta kristendom som gjort Jordan Peterson till ett medialt ”superfenomen”. Med tanke på att hans youtubeföreläsningar samlar miljontals supportrar över hela världen, inte minst bland vilsna unga män, borde det vara ”hot stuff” just nu. Biblioteket ifråga är inrymt i ett högstadium där (enligt Skolverket) 98 procent av eleverna har utländsk bakgrund, och ligger i ett område som karaktäriseras av just en stor mängd vilsna unga män.

Nu brukar inte vilsna unga män i förorten sluka särskilt mycket böcker, så kanske spelar det ingen avgörande roll om biblioteket lägger någon hyllmeter till filosofihyllan. Men fenomenet Jordan
Peterson antyder ändå vad som kan vara identitetskulturens akilleshäl. Det största hotet mot PK-ideologin kanske inte är den nyvaknade nationalismen, högerpopulistiska partier eller ens Donald Trump, utan klassisk bildning inom filosofi, psykologi och naturvetenskap.

Det kan i så fall vara en förklaring till varför ”lärdomsförakt” blivit en så vanlig företeelse i Sverige, och letat sig ända upp i den feministiska regeringen. Ett förakt som inte bara drabbar superkändisar av Jordan Petersons kaliber, utan en lång rad meriterade forskare, som Tino Sanandaji, Germund Hesslow, Amir Sariaslan och Ann Heberlein för att nämna några.

Kanske är det heller ingen slump att det värsta exemplet på moraliskt haveri de senaste årtiondena, skett inom just den institution som haft till uppgift att värna vårt nationella arv av klassisk bildning och kultur. Nämligen Svenska Akademin.