I början av december håller det tyska kristdemokratiska partiet partidagar i Hamburg. Huvudfrågan kommer att bli att finna en efterträdare till förbundskansler Angela Merkel, som i slutet av oktober förklarade att hon inte avser att ställa upp till omval som partiordförande. Även om hon ännu avser att sitta kvar som förbundskansler, kommer detta att markera slutet för eran Merkel i tysk – och europeisk – politik.

Hennes beslut präglades med all säkerhet av en insikt om att risken att förlora en omröstning var alltför stor. Den regering hon leder är nu så illa sargad av inre konflikter att den sedan länge har passerat sitt bäst före datum. Lantdagsvalen i Bayern och Hessen visade tydligt att väljarna på bred front vill ha förnyelse, vilket manifesterades i kraftigt ökat stöd för partier till höger och vänster. Sannolikheten för att Merkel skall lyckas sitta kvar som förbundskansler till mandatperiodens slut får nog betraktas som på gränsen till obefintlig.

Även för svensk del finns här viktiga slutsatser att dra. Svenska politiker och proffstyckare har sedan länge omhuldat en hjältebild av Merkel. Hon har hyllats inte bara för sitt moraliska ställningstagande i att öppna Europa för en massiv våg av migranter, varav mycket få, liksom i Sverige, har visat sig vara flyktingar med godtagbara asylskäl. Hon har också presenterats som den ledande kraften i europeisk politik, och som den enda garanten för att kriget i Ukraina skall kunna bringas till ett slut.

Verkligheten har nu hunnit ikapp denna mytbildning. Merkels eftermäle kommer att präglas inte bara av tung kritik mot hur lättfärdigt och oansvarigt hon öppnade Europas yttre gränser för en okontrollerad massinvandring. Hon kommer också att framställas som extremt naiv i sitt sätt att via ”Minsk-processen” söka få Ryssland att frivilligt upphöra med sin aggression mot Ukraina.

Det för svensk del i särklass viktigaste inslaget i Merkels haveri ligger dock i tilltron till hennes förmåga att blåsa nytt liv i ett EU-samarbete som nu även det är på väg mot vägs ände. Hur många artiklar har inte skrivits i svenska medier om hur Merkel – tillsammans med den lika hyllade franske presidenten Emmanuel Macron – skulle lyckas skapa ny tilltro till att Bryssel faktiskt inte är problemet utan snarare dess lösning.

Verkligheten bakom önsketänkandet har redan länge visat att inte bara Merkel varit på väg in i väggen. Även Macrons tidigare hjältestatus har havererat. Han har förlorat ett antal viktiga ministrar, och hans popularitetssiffror pekar rakt nedåt.

Om man betraktar hur djupt både Merkel och Macron har fallit, kan man knappast undgå att slås av vilket förödande inflytande politiskt önsketänkande kan få. Medan svenska opinionsbildare har talat sig varma för det tysk-franska radarparets förmenta politiska skicklighet, och därmed för tilltron till en politik av ”mer Europa”, har det blivit allt tydligare att breda befolkningslager inom EU vill se en radikal kursändring – mot mindre snarare än mer inflytande för Bryssels icke demokratiskt valda politiker och byråkrater.

En färsk opinionsmätning, genomförd på uppdrag av organisationen ”Friends of Europe”, visar att hela 49 procent av tillfrågade EU-medborgare anser att EU är irrelevant, och att hela 64 procent inte känner sig övertygade om att livet skulle bli sämre utan EU. Endast 22 procent av tillfrågade franska medborgare tror att livet skulle bli sämre utan EU. Mitt i det kaos som kringgärdar Storbritanniens utträde ur EU finns här god anledning att inse att många britter kan ha upplevt att de hade mycket goda skäl att vilja utträda, skäl som inte bara kan avfärdas som främlingsfientlighet.

Efter Marine Le Pens misslyckade försök att bli vald till president i Frankrike har makthavarna i Bryssel lyckats invagga sig själva i en föreställning om att det inte kommer att bli fler krav på utträde – i synnerhet inte en Frexit, som Le Pen tidigare hotat med. Det må så vara, men det skall ingalunda tolkas som att de partier – och stater – som ställt sig kritiska till hur makten utövas i Bryssel har ändrat uppfattning.

Missnöjet fördjupas – horisontellt i form av att allt fler regeringar uttalar skarp kritik, och vertikalt i form av att allt fler medborgare vill ha en rejäl kursändring. Valen till EU-parlamentet i maj kommer sannolikt att leda till betydande förskjutningar av makten inom europeisk politik, till fördel för den kurs som förespråkas inte bara av Polen och Ungern utan även av Österrike och Italien.

Den helt avgörande frågan är nu om företrädare för de gamla, etablerade partierna tänker fortsätta att söka försvara sina positioner via kategoriska moraliska fördömanden av politiska utmanare som ”populistiska”, främlingsfientliga, auktoritära och värre. Det kan inte leda till annat än ytterligare fördjupade sprickor inom europasamarbetet, och till ytterligare erosion av allmänhetens tilltro till det demokratiska politiska systemet.

Här finns betydande lärdomar att dra även för svensk politik. Det är hög tid att inse att verkligheten kräver större lyhördhet för vad breda befolkningslager upplever som verkliga problem – i Europa såväl som i regeringskrisen Sverige. Det borde inte längre finnas plats för politiker som ägnar all sin tid åt långa utläggningar om det egna själslivet, om de egna barnen, och om hemska värderingar hos politiska motståndare.