För länge sedan jobbade jag i Indien med svenskt bistånd. Sverige finansierade bland annat utbildning enligt teoremet att utbildning är rätt lösning på alla problem. Men i Indien pågick då en debatt om ett dilemma som enligt teoremet inte kan finnas, nämligen förekomsten av horder av arbetslösa högutbildade, alltså att högutbildade kunde vara ett problem i stället för en lösning.

Denna ”elit” av universitetsexaminerade unga indier utan sysselsättning var ett problem för landet eftersom 1) sådana som anser sig ha rätt till anställning och lön men inte får det ibland kan få för sig att revoltera mot samhällsordningen och 2) sådana som kommer in på universitet ofta är begåvade och därför förmögna att resonera med varandra och utarbeta planer för gemensam handling till stor skada för samhället. En avsevärd del av de välutbildade blev därför revolutionärer och anslöt sig till kommunistiska rörelser som ville kasta det system över ända som hade finansierat deras fina utbildning.

Av detta drog jag en betydelsefull slutsats som har väglett mitt tänkande genom livet. Slutsatsen är att nationella satsningar på högre utbildning inte alls, som vi fortfarande tror i Sverige, behöver vara någon säker och oundgänglig lösning på nationens problem utan tvärtom ofta kan skapa oväntade konflikter.

Vi hade i Sverige en minivariant av det indiska syndromet med 1968 års studentrevolt.

Konfliktorsaken var densamma: ett överskott av adrenalinstinna – männen var som vanligt argare än kvinnorna – unga människor som läst en massa böcker och tagit examen på universitet och inte riktigt visste vad de skulle göra med sina liv. Men de svenska omständigheterna var mer lyckosamma än de indiska ty Sverige hade ett starkt näringsliv och relativt snabb tillväxt så det fanns ekonomiska resurser att hantera eventuellt obehagliga förvecklingar. Lösningen blev att anställa dessa människor i den offentliga sektorn. Antalet offentliganställda nästan tredubblades mellan 1968 och 1990.

Den normala berättelsen är att den offentliga sektorn hade objektiva problem som den behövde fler anställda för att lösa. Min berättelse är en annan, nämligen att problemet var att skapa försörjning åt akademiker som sedan fick hitta på något att göra. Det var så det välfärdsindustriella komplexet uppstod.

Vad skulle dessa akademiker ta sig för? De tillämpade helt enkelt de idéer som de inhämtat på de högre lärosätena där de tagit sina ärofulla examina. Jag brukar, kanske till leda, påstå att alla samhälleligt kraftfulla idéer kommer från USA. Så även här. Med början vid andra världskrigets slut började PK-ismen utvecklas på amerikanska universitet och spred sig därifrån som sporer med havsvindarna över hela världen. Dessa små fortplantningskroppar fick fäste och grodde på universitet i de flesta länder, men det stoppade för det mesta där ty andra länder, även USA, var opåverkade av den svenska manin att vilja trycka hela generationer genom högskolor på skattebetalarnas bekostnad. De har inte heller den svenska föreställningen att staten har ansvaret för folks försörjning – ”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete” står det i regeringsformens andra paragraf – och därför uppstod ingenstans något som kom i närheten av den svenska statens beslutsamma expansion i syfte att bereda anställning åt nykläckta PK-ister. Av samma skäl finns utomlands inga lika kraftfulla välfärdsindustriella komplex med uppgift att förverkliga PK-ismens idéer.

Du ska inte tro att det finns några ansvariga personer i Sverige som kan bromsa den här processen när den visat sig medföra avsevärda olägenheter, till exempel sådant som att kriminaliteten ökar med dagliga skjutningar och fler våldtäkter. Tvärtom lunkar processen på som vanligt. De som påstås ha ansvaret för Sverige, alltså riksdag och regering, försöker snarast öka produktionen av auktoriserade PK-ister, det vill säga studenter från i första hand de humanistiska fakulteterna vid svenska högskolor, som senare på ett eller annat sätt ska försörjas på skattebetalarnas bekostnad.

På bara tjugo år har antalet universitetsexamina ökat från 36 000 om året till 77 000 om året. Om vi särskilt undersöker de 43 000 som har ”generell examen”, alltså inte ”konstnärlig examen” eller ”yrkesexamen”, så visar det sig att hälften examinerats från särskilt PK-benägna studielinjer såsom ”pedagogik och lärarutbildning”, ”humaniora och konst” samt ”samhällsvetenskap, juridik, handel, administration”.

Man kanske borde resa till Indien för att ta reda på hur de kom till rätta med sitt akademikeröverskott.