Det är enkelt att förstå att två stora förödande europeiska krig inom femtio år varit ett gott skäl för fransmän, tyskar och italienare att 1957 sluta sig samman för fredlig samverkan rörande handel, samfärdsel, kultur med mera. Bildandet av föregångaren till dagens EU är alltså något som har en rimlig historisk och ekonomisk förklaring. Skapelsen fick som bekant dessutom till resultat att en rad nationer, bland andra England, Sverige, Danmark och Norge, några år senare gick samman i frihandelsorganisationen EFTA.

Handel utan tullar anser jag som något gott, närmast en nödvändighet för storbolag i den värld som efter det senaste stora kriget sett många gränser öppnas och flera nya industrinationer stiga fram. För en liten exportberoende stat som Sverige är internationellt samarbete rörande handelsfrågor alltså något gott. Även samverkan i juridiska frågor med anknytning till en sådan gemenskap bör godtas, anser jag. Men enbart i direktivform, det vill säga genom europaregler som den svenska lagstiftaren själv implementerar och omvandlar till lagtext på vårt språk. Däremot inte direktverkande lagkrav, såsom dagens EU-förordningar, varom mera snart.

Å andra sidan är jag mot dagens EU, där en bred krets av andra politiska frågor än handel lämnats i utländska händer. Varför min negativa inställning till dagens EU? Jag har flera skäl. Ett är att organisationen vuxit österut med rekordfart och att den på så vis inlemmat en rad nationer med svaga demokratier, tydliga skikt av kleptokrater samt utvecklad korruption. Alltså nationer som genom medlemskapet i EU och skänkts stora penningbidrag från folken i länder som är nettobetalare såsom exempelvis Sverige. För mig är det motbjudande att betala forna sovjetstater som trixar med demokratin och jobbar mot europeiska rättsstatsideal i stil med självständiga domstolar (därmed inte sagt att Sveriges juridiska system är perfekt).

I hopp om att snabbt bygga ett enat och starkt Europa har EU därför blivit ett slarvbygge. Ett bättre alternativ hade varit att stegvis – och efter mycket noggrannare och längre medlemsprövning än som skett – bygga en gemenskap. Man anar en naiv napoleonsk storslagenhet bakom denna EU- politik. Den har framför allt backats upp av vänsterideologer, som drömmer om att ”alla ska vara med i båten”. Närapå hade Turkiet slunkit med i unionen.

Ett annat skäl till motstånd, mitt främsta, är den tilltagande federalismen inom EU. Federalismen, eller överstatligheten, syns i en tilltagande ström från Bryssel av såväl direktverkande förordningar som lagdirektiv om både stort och smått (till skillnad från förordningarna måste direktiven alltså implementeras av Sveriges riksdag). Faktum är att EU – trots alla löften om nationell maktförankring (subsidaritetsprincipen) – skapat mängder av detaljerade rättsregler. Således överstatliga normer som endast borde formas på en nationell nivå, i stil med föreskrifter om vilda djur, utseendet på grönsaker, bruket av snus, olika miljökrav och mycket annat. Enligt min åsikt ska nationella frågor av detta slag inte hanteras av EU. Däremot är det bra att regler exempelvis om företag, samfärdsel samt omsättningen av varor eller tjänster formas med ett rejält mått av enhetlighet inom gemenskapen.

Ett annat faktum är att EU i onödan använder sig av direktverkande förordningar (som inte ens på minsta punkt tillåts formas om till svensk lag). Skräckexemplet är den dataskyddsförordning (GDPR) som nyss satts i spel. En hundrasidig mardröm på oläsbar brysseljuridik, som kostar företag, organisationer och privatpersoner massor av besvär och miljardtals kronor. Till ingen större nytta enligt flera experter. GDPR illustrerar hur federalismen, och medföljande byråkrati, håller på att kväva den gemenskap som bildats för att främst främja handel. Alltså tendenser till en planekonomi styrd från Bryssel.

Överstatligheten syns också i det låtsasparlament som EU skapat och skänkt två påkostade palats (de fransktalande kan nämligen inte enas om en plats!). Att det är på låtsas syns minsann inte i de kaskader av ord som parlamentarikerna släpper loss eller i de arvoden som utbetalas till dem. Men att ordandet inte är på allvar syns i att parlamentet (lyckligtvis) inte fattar några bindande beslut. Det sker ännu så länge på nationsnivå, via förhandlingar i ministerrådet som i allmänhet slutar i majoritetsbeslut.

Överstatligheten kräver givetvis stora pengar. För 2018 spenderar EU cirka 1 700 miljarder kronor. Nästan 40 procent går till jordbruket i framför allt Frankrike, Italien och Spanien. Byråkratin noteras officiellt för sex procent, men här är bokföringen osäker. Minst lika mycket försvinner ut från unionens kassa via korruption. Och Sveriges årliga nettobetalning till EU är 27 miljarder kronor.

En viktig del av det federala tänkandet är euron. Det räcker alltså inte med ett parlament, en EU-flagga och en EU-hymn. En egen valuta har blivit ett måste för den nya stormakten in spe. Även om tanken kan tyckas god säger teoriboken att de nationer som väljer en gemensam valuta måste utvecklas på någotsånär liknande vis ekonomiskt och produktionsmässigt. Annars funkar inte en monetär gemenskap.

Men sunt förnuft råder inte inom EU. Där härskar vidlyftiga drömmar. Införandet av euron har gjort att den tyska exporten gått som tåget, medan mindre produktiva länder (till och med Frankrike!) tvingats låna för att få finanserna att gå ihop. Plötsligt krisar Grekland – varefter även Spanien och Portugal darrar. Vidare lånar Italien i nutid jättebelopp i hopp om att kunna finansiera storstilade planer om exempelvis medborgarlön till fyra miljoner invånare. Då börjar tunga euroländer bråka med Italien. Hela EU skälver. Fredsprojektet hotas alltså av ett systematiskt oförnuft som – i kombination med napoleonskt övermod – tillåts styra EU.

Byråkratiska planer, klåfingrig lagstiftning och en samverkan byggd i stor stil och all hast är unionen i ett nötskal. I stället för att långsamt, steg för steg, utveckla gemenskapen i den takt som även svagare nya medlemslänkar håller för, så har okloka politiker alltför snabbt byggt på höjden och forcerat en federal struktur. Den dagsaktuella oenigheten om invandringspolitiken och Italiens hot mot euron gör att framtiden för EU ser dyster ut. Frågan är om inte en kollaps måste ske innan reformer kan inledas. Hursomhelst, som idealist och vän av europeisk samverkan kring företagande och handel – samt sammanhängande juridisk harmonisering – anser jag att färdriktningen måste ändras till ett ”EU light”. Målet bör således vara en mindre omfattande och ingripande europeisk gemenskap i stil med det som förr kallades EEG.

Torsten Sandström är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet, med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. Han driver http://www.anti-pk-bloggen.se.