Sedan tiotals år har Sverige haft behov av ekonomiska strukturreformer. Jag erinrar mig bara en, pensionsreformen, vars konsekvenser en chockad befolkning börjar förstå följderna av. Nu är det för sent att göra något mer före kommande lågkonjunktur. Sverige har i den ekonomiska politiken passerat ”point of no return”. Våra 349 riksdagsledamöter har inget med framtiden att göra.

Denna text handlar inte om politik. Den är ett försök att skissera en ekonomisk verklighet. Under rubriken ”Samhällsanalys för en ny politik” finns tio videos på min kanal på YouTube, som heter ”Hans Jensevik”. Det mesta här är därifrån. Det kan hjälpa dig, som denna artikel, i din ekonomiska positionering för framtiden.

Vi står på tröskeln att upprepa den finans- och fastighetskris som Sverige genomled under 1990-talet. I bilden nedan finns den historiska krisen från 90-talet i rött och den framför oss i blått. Hur blir det om 1990-talet upprepas?

Här redovisas långsiktig förvärvsfrekvens i stället för de traditionella förändringarna i BNP. Mönstret behöver brytas i debatten och tillväxthatarna behöver konfronteras med alternativa synsätt. Förvärvsfrekvensen är ett mått i procent på arbetsdeltagandet inom en åldersgrupp.

Låt mig före resonemangen om framtiden referera vad en majoritet av svenskar känslomässigt blockerar när det gäller ekonomisk tillväxt. Från 1990, startåret för finans- och fastighetskrisen under 1990-talet (se diagram), fram till nu är den ekonomiska tillväxten i fast pris cirka 1,9 procent i genomsnitt per år. Med en genomsnittlig ekonomisk tillväxt något över 4 procent sedan 1990 och oförändrad befolkningsvolym så hade Sverige idag haft det innehåll i samhällskontraktet som fanns 1990 och alla hade jobbat lugnt med hög effektivitet i offentlig sektor. Hur drar man den slutsatsen?

Ekonomen Baumol har gett namn åt en teori som säger att finns det två sektorer i en ekonomi med olika hög produktivitetsutveckling och om man vill att utbudet av varor och tjänster från dessa ska utvecklas i samma takt så måste hela tiden resurser överföras från den högproduktiva sektorn till den lågproduktiva. För att således hålla den lågproduktiva offentliga servicesektorn i Sverige på samma nivå som den mer högproduktiva privata sektorn så måste resurser hela tiden överföras från den privata till den offentliga. Det sker genom successivt höjda skatter. Men det finns gränser för hur mycket skatter kan höjas.

Denna relation mjukas upp vid en ekonomisk tillväxt som ligger över skillnaden i produktivitet. Säg att behovet torde ha varit en tillväxt över 4 procent per år för att över åren finansiera den offentliga välfärden för en volym av 8,4 miljoner människor, som Sverige hade i invånarantal 1990.

Alltså! Politikerna har pengar för 8,4 miljoner invånare men Sverige har mer än 10 miljoner idag. Till detta ska läggas alla papperslösa, som kan uppgå till i underkant 2 miljoner (som det verkar när vi mäter vatten- och sopvolymerna i våra utanförskapsområden). Även de har tillgång till stora delar av den offentliga välfärden.

Går detta att förklara för exempelvis personalen i vården i offentlig sektor? För mestadels kvinnor som späks genom att ständigt få möta en växande efterfrågan, från ny efterfrågan som politikerna pressar in i den befintliga verksamheten, med argumenten att det finns reformutrymmen, som inte sällan exempelvis Riksrevisionen i efterhand kan konstatera bygger på felaktiga kalkyler.

Framtiden då? Blir denna en upprepning av 90-talets finans- och fastighetskris? Låt oss börja med den rödfärgade förvärvsfrekvensen från 1985 till 1998 överst i diagrammet. Krisförloppet började 1985 med flera år av ekonomisk uppgång beroende på en tilltagande högkonjunktur, som bröts 1990 i en dramatisk nedgång i Sverige under flera år. Den blev djup av två anledningar, en hemmagjord finans- och fastighetskris utlöstes samtidigt med starten av en lång internationell lågkonjunktur.

Inför de allmänna valen 1991 spenderade de regerande Socialdemokraterna det mesta av den överhettade högkonjunkturens överskott i reformer i stället för att kyla ner ekonomin genom att spara pengar för att kunna hålla efterfrågan uppe i en kommande lågkonjunktur. Då konjunkturen vek efter valet föll landet genom botten på kommande lågkonjunktur och politikerna stod utan möjligheter att agera.

Förvärvsfrekvensen föll mer än 10 procent, från 83 procent ner under 72 procent. Då en procent motsvarade 51 000 personer så gick mer än 500 000 ut i öppen arbetslöshet på några få år. Vad värre var, det tog många år innan den internationella konjunkturen stärktes och drog igång Sverige. Det var hög arbetslöshet i många år.

Ägare till villor och lägenheter kunde inte betala sina lån då räntorna steg, vilket utlöste en kris för bankerna. Staten fick rädda dessa genom att lyfta in nödlidande lån som statsskuld. Folk fick gå från hus och hem med låga ersättningar för bostäder som inte var värda mycket och många äldre idag betalar fortfarande lån på fastigheter de lämnade för snart 30 år sedan. Det var en kris som äldre minns ännu, men som den yngre generationen inte vet mycket om idag.

Samma förvärvsfrekvens som den mellan 1985 och 1998 är inritad för de fem senaste åren i blå färg mellan 2013 till 2017. Den är också konjunkturanpassad, 1985 motsvarar 2013, 1986 motsvarar 2014 och så vidare. Läget nu motsvarar det för 28 år sedan, Sverige är i en stigande ekonomi.

Men nu är förvärvsfrekvensen 4,4 procent lägre än för 28 år sedan. Andelen skattebetalare är också 4,4 procent lägre. Med denna utveckling kan slutsatsen dras att pengarna till välfärden mycket sakta håller på att ta slut. Två effekter verkar, dels Baumols som nämnts ovan, dels att befolkningen fylls på genom invandring av personer med lägre sysselsättningsgrad och kunskapsnivå än urbefolkningen.

Sverige är som för 28 år sedan i en överhettad ekonomi. Inför valet hösten 2018 spenderade de regerande Socialdemokraterna mycket av högkonjunkturens överskott i reformer i stället för att kyla ner ekonomin genom att spara pengar för att kunna hålla efterfrågan uppe i kommande lågkonjunktur.

Sverige närmar sig just nu den vertikala linjen som motsvarar den 31 december 2018. Sedan länge finns tecken på en vikande bostadsmarknad. Priserna faller och lägenheter ställs tomma i storstäderna. De ansvariga pratar om en mjuklandning för marknaden på en lägre sundare nivå.

Det är som för 28 år sedan. Någon insikt om en möjlig lång och envis nedgång beroende på en sakta förlust av efterfrågan i ekonomin finns inte i den generation som nu har makten i Sverige.
Sverige är på väg ner. Det kan återigen bli ett fall genom botten vid kommande lågkonjunktur. Frågan är om någon eller några oväntade finansiella händelser kan utlösa ett fall till botten. Kommer det att dyka upp svarta svanar?

Nu representerar varje procent cirka 62 100 personer. Faller förvärvsfrekvensen 10 procent som för 28 år sedan så blir över 620 000 skattebetalare arbetslösa och kommer att få leva på statliga och kommunala bidrag. Under dessa 28 år har Sverige också beviljat över 2 miljoner uppehållstillstånd för emigranter. Det offentliga hushållets försörjningsbörda blir betydande. Detta är en framtid som gemene man ska ta ”höjd för” idag i sin personliga ekonomi.

Hans Jensevik är pensionär. Han har varit VD och delägare i Svensk Kommunrating, storstadsutredare, administrativ biståndsarbetare i Afrika och kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun. Lärare i Nationalekonomi, Göteborgs Universitet och forskarassistent på stadsbyggnad, CTH.