Ett faktum som jag har svårt att fatta är att så många människor, till exempel liberalpartisten Jan Björklund och centerpartisten Annie Lööf, tycker så illa om sverigedemokraterna. Partiets motståndare brukar säga att det beror på att sverigedemokraterna har ”bruna rötter” vilket betyder att sverigedemokraterna har nazistiska anfäder.

Jag tror att det är sant att säkerställda nazister medverkade när partiet bildades den sjätte februari 1988. Jag tror också att det är sant att ungdomar med swastikaprydda armband sedermera förekommit inom partiet. Den sista heilande Hitleranhängaren är troligen ännu inte utrökt trots partiledningens, som jag uppfattar det, seriösa försök att göra sig av med resterna av det arvet.

Men jag har så svårt att förstå att Björklund och Lööf och deras meningsfränder på allvar oroar sig för att ett samarbete med sverigedemokraterna skulle öppna Sverige för nazismen. Menar de att om nära tjugo procent av den svenska väljarkåren fick ett inflytande över politiken så skulle man riskera att judehat, rasism, mordlust och krigshets bröt ut? Misstänker de seriöst att Sveriges folk bubblar av hat och bara väntar på att Kristersson ska prata med Åkesson föra att onda lustar ska slippa ur flaskan?

Hundratals gånger om dagen frågar sig folk i samhällsdebatten varför Björklund och Lööf och så många andra, om de nu är så besvärade av statliga illdåd i nära historisk tid, inte bekymrar sig över att vänsterpartiet haft så tydliga kopplingar till massmördaren Stalin och folkförtryckaren Honecker. Skulle Hitler vara så mycket värre än Stalin? Det går inte ihop.

Nej, ängslan för hitlerismen eller dess återkomst kan inte vara skälet till det vildsinta avståndstagandet från sverigedemokraterna. Men avståndstagandet existerar och om avståndstagarnas egna förklaringar inte accepteras, vilket jag alltså har svårt för, så måste det finnas någon annan förklaring.

Jag säger inte att det inte vore legitimt att ogilla sverigedemokraterna på samma vis som man kan ogilla moderater eller socialdemokrater. Men den virulenta hätskhet som råder mot sverigedemokraterna är något annat, något som måste växa ur hjärteroten hos partiets fiender. Vad är det som griper dem så starkt?

Enligt min tolkning av samhället och historien blir folk inte sådär upprörda om det inte handlar om deras liv, deras familj, deras försörjning eller deras position i samhället, kort sagt de centrala livsomständigheterna. De blir inte alls så provocerade om någon ifrågasätter något perifert som deras religion (annat än när det gäller vissa muslimer) eller det faktum att de råkar vara medlemmar hos liberalerna eller centerpartiet. Normalt kan folk umgås någorlunda civiliserat över partigränserna och de religiösa sekttillhörigheterna.

Hotet från sverigedemokraterna handlar, tror jag därför, om livet självt. Många är rädda för att sverigedemokraterna skulle utgöra en fara för deras försörjning och livsstil om partiet fick inflytande.

Det är ingen långsökt tanke. Man vet förstås inte vad sverigedemokraterna har för avsikter men det är lätt att fantisera. Tänk om de skulle påverka Sverige i samma riktning som deras meningsfränder påverkar situationen i länder som Polen och Ungern eller bara Danmark.

Om jag vore journalist skulle jag oroa mig. Betydelsefulla arbetsgivare som de statliga mediaföretagen skulle kunna få kraftigt nedskurna budgetar och hårdare tyglar. Det skulle påverka hela arbetsmarknaden och försörjningsmöjligheterna för mig som journalist.

Om jag vore aktivist skulle jag också oroa mig. Bidragen från tusentals offentliga fonder skulle hamna i farozonen om sinnesfränder till Viktor Orbán fick härja fritt. Levnadsmöjligheterna för NGO:er som idag lever nästan helt och hållet på statliga pengar skulle allvarligt inskränkas. Organisationer som HBTQ-rörelsen och EXPO skulle kanske förlora inkomsterna. I alla fall skulle de naggas i kanten. Den statsfinansierade kvinnorörelsen skulle ha anledning till oro, kanske till och med, på sikt, genusinstitutionerna på universiteten. Och då har jag inte ens nämnt alla etniska rörelser som hålls under armarna exempelvis av kulturdepartementet och Allmänna arvsfonden.

Nu vet jag inte om sverigedemokraterna verkligen har så här mycket ont i sinnet, men om jag vore en av dem vars uppehälle eventuellt skulle vara i farozonen så skulle jag ta det säkra före det osäkra och i alla tonarter förbanna sverigedemokraterna. Att peka på de bruna rötterna kommer då väl till pass.

Eller tänk om jag vore en potentat i Svenska kyrkan. Då vore jag livrädd. Även om kyrkan och staten i någon bemärkelse är skilda så är det staten som hämtar kyrkans intäkter hos medlemmarna med hjälp av den statliga indrivningsapparaten. Jag tror inte sverigedemokraterna har så mycket till övers för kyrkans flirt med islam. Vad händer om en stat där sverigedemokraterna har inflytande på olika listiga sätt sätter tryck på kyrkan? Tänk om en sverigedemokratisk minister säger till ärkebiskopen att staten inte längre tänker driva in pengarna till ärkebiskopens lön utan det får kyrkan göra själv bäst den kan. Sverigedemokraten kan skenheligt hävda att det bara handlar om att på riktigt skilja kyrkan från staten. Vad gör kyrkan då? Säljer kyrkobyggnader till Saudiarabien för att de ska omvandlas till moskéer? Där är det bäddat för krig.

Man vet alltså inte om sverigedemokraterna skulle kunna hitta på den sortens hotfulla ingrepp, men blotta misstanken borde sätta skräck i uppemot en tredjedel – en siffra gripen ur luften – av Sveriges befolkning. Om de som skulle befinna sig i farozonen har något slags inflytande över stämningarna i landet, vilket de har, så kan man förstå att det vilar ett dovt mullrande och förebyggande hat mot sverigedemokraterna över andan i nationen.

Sedan finns förstås alla de som av konvenans sjunger med änglarna eller ylar med vargarna, välj själv lämpligt uttryck, och hatar sverigedemokraterna för att det är god ton att hata sverigedemokraterna.