I snart fyra år har jag tjatat om att en ny skärningslinje etableras i svensk politik (och kanske i resten av världen också). Huvudmotsättningen går allt mindre mellan höger och vänster, borgerliga och socialister, arbetsgivare och arbetare. I stället går den mellan å ena sidan politikerna och välfärdsapparaten, alltså vår tids PK-istiska härskare, och å den andra nettoskattebetalande medelklassare med ett helt annat synsätt på världen och människan än PK-isterna.

Det som kommer från riksdagen är bara brus. Man tror att man hör och ser men man fattar inte. Det beror på att det man hör och ser inte är det som händer. Det är något annat som händer.

Den 28 augusti jämförde jag med Platons grotta. Vi sitter med ryggen mot öppningen och försöker tolka världens händelser efter deras skuggor på grottväggen framför oss. Jag sa att jag olovandes hade vänt mig om för att studera verklighetens skeenden och talade om vad jag såg. Nu ska jag säga samma sak igen med andra begrepp. Samma sak plåtad i svartvitt i stället för med värmekamera.

Ursäkta om jag tar i så att livstycket nästan brister men jag tror att vi lever i en historisk omvälvningsperiod. Tillvarons tektoniska plattor rör sig och det blir jordbävningsliknande sammanbrott i riksdagen. Ja, jag vet alla historiska perioder anser motsvarande om sig själva, men ibland är det mer befogat än annars.

Vi går från en politisk värld där den viktigaste skiljelinjen gick mellan ideologier till en politisk värld där den viktigaste skiljelinjen handlar om värderingar. Detta är så stort att man bävar (eller också har jag fel).

Vi är vana att tala om politik i termer av höger, liberaler, vänster, socialister, marknadsanhängare, konservativa och andra begrepp som har med teoretiska tänkesätt att göra. I den världen är skillnaderna mellan olika politiska krafter ideologiskt betingade. Borgare var borgare och socialister var socialister.

Men den tankemodellen får inget grepp varken på dagens politiska övertygelser. Liberalerna och centerpartisterna, till ganska nyligen tryggt infogade i borgerligheten, finns inte längre där. Sverigedemokraterna passar inte in i den ideologiska höger-vänsterskalan. Till exempel vet man inte om Jimmie Åkesson står på arbetarnas sida eller arbetsgivarnas. Troligen anser han frågan irrelevant.

Vi måste leta efter en annan tankemodell. Lite ledning får man genom att studera ett parti som inte inordnar sig i det gängse ideologiska mönstret, nämligen miljöpartiet, som inte vet om det är höger eller vänster utan bara att om människorna får bestämma över sina egna liv så kommer världen att gå under och att de därför måste styras av en liten grupp som begriper bättre och därför behöver ta kontroll över människorna så att de inte äter för mycket kött. Feministiskt initiativ är ett annat belysande exempel. Även det partiet anser att det går åt pipan om inte korrekt tänkande människor i staten får bestämma över folks liv, till exempel om hur de ska fördela föräldraledigheten eller, om de är företagare, vem de ska välja in i sin styrelse.

Den nya skiljelinjen går inte längre efter de traditionella ideologiska mönstren utan efter människosyn och värderingar. På ena sidan står folk med medelklassens värderingar och människosyn. Det är en övertygelse att samhället blir bäst när folk får använda sitt sunda förnuft och bestämma själva över sina liv. På den andra står de politiskt korrekta människorna som menar att folk inte begriper så bra av sig själva och därför måste uppfostras och styras av en tyckarelit som fattat bättre, till exempel att tusentals års erfarenhet av hur utbildning ska bedrivas inte längre gäller, att människornas tveksamhet inför kulturblandning bara är uttryck för rasism, att respekt för den egna nationen är ett slags hat mot andra folkgrupper, att män, särskilt vita män, är födda kvinnoförtryckare.

Den nya politiska axeln går således mellan å ena sidan medelklassare och å den andra PK-ister. Men partierna är inte organiserade efter detta mönster och därför kan de existerande partierna innehålla både medelklassare och PK-ister.  Till exempel kan en liberal lika gärna vara medelklasstänkare som PK-ist. Inom socialdemokratin finns representanter för båda sorterna, till exempel PK-ister inom Tro och solidaritet och medelklasstänkare bland LO-anslutna.

Min tes är alltså att alla etablerade partier, utom möjligen miljöpartiet, vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, som alla tre är solitt PK-istiska, har inslag av både PK-ister och medelklassare. Och vad händer då?

En första observation är att apspelet i riksdagen inte har något med dessa underliggande krafter att göra. Därför spelar det ingen roll vad som sker på kort sikt. Det blir fel vad som än händer. Samtidigt graviterar hela politiken mot den nya uppdelningen. Troligen kommer ett nytt medelklassblock, som många kommer att kalla konservativt, bestående av moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater att utkristalliseras. Dessa består redan idag till övervägande del av medelklassare.

Ett annat PK-istiskt block håller samtidigt på att formera sig. Detta block är mer heterogent eftersom liberalerna, socialdemokraterna och centerpartisterna innehåller stora kontingenter som inte alls är PK-istiskt inspirerade och därför inte hör dit.

Halleluja för demokratin. Detta dilemma hade inte gått att lösa annat än med våld om vårt land inte hade kunnat utnyttja det underbara system för konfliktlösning som ligger i att folk får välja själva och genom sina röster avgöra konflikten. Till slut blir det ett nytt val, i bästa fall ett extraval som lämpligen bör inträffa när väljarna tröttnat på apspelet och i sämsta fall, om apspelet och oredan får fortsätta, det ordinarie valet år 2022.

Om medelklassarna eller PK-isterna då kommer att vinna vet jag inte. Men jag är hoppfull. Antag att moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna innehåller tio procent PK-ister som de kommer att förlora vid nästa val. Det skulle betyda att bara 40 procent av de 44 procent väljare som de fick i det senaste valet skulle kvarstå.

Antag vidare att 20 procent av liberalerna, socialdemokraterna och centerpartisterna i själen är medelklassare och skulle rösta på medelklassarkoalitionen (såklart en större procentsats för liberalerna och kanske mindre centerväljarna). Det skulle betyda att elva procentenheter lämnade PK-istpartierna och röstade på medelklasspartierna.

Medelklasspartierna – de ”konservativa” – skulle därigenom vid nästa val få 51 procent av rösterna. Men det kommer inte att bli så om inte moderaterna och kristdemokraterna bejakar en sådan ny ordning. Alternativet är att de fortsätter att köra med samtidigt tryck gasen och bromsen. Det krävs statsmannaskap vilket i det här fallet betyder ett historiskt risktagande. (Ordet ”statsmannaskap” är så okänt att mitt Wordprogram rödmarkerar och föreslår alternativet ”stadsmänniska”. Det känns signifikativt på något sätt.)