Richard Sörman: Den rena godhetens princip är inte alltid det högsta goda

Svensk debatt har på senare år handlat en hel del om godhetens väsen och värde. Vi har levt under något som nästan kan beskrivas som det ”godas regim” där vi förväntats tänka och verka i enlighet med värdegrunder och vackra ideal om allas lika värde. Den som i offentliga sammanhang vågat opponera sig mot rådande ordning har kunnat räkna med repressalier i form av skambeläggningar och hot om förlorade karriärer och inkomstmöjligheter.

I sin bok Den banala godheten försökte Ann Heberlein fördjupa förståelsen av godhetsbegreppet genom att påvisa att förment goda handlingar kan få negativa och i någon mening ”onda” konsekvenser. En vuxen och tänkande människa bör inte bara ge efter för impulsen att vara snäll utan behöver också kunna sätta gränser och säga nej. Man ska helt enkelt inte vara dumsnäll utan ibland bemöda sig om att tänka lite längre än vad näsan räcker. Av någon anledning blev många människor högst provocerade av detta resonemang trots att det egentligen bygger på ett sunt förnuft som vi alla praktiserar i vårt handhavande med barn. Vi ger knappast ger våra barn allt de pekar på då vi instinktivt känner att detta skulle göra dem mer skada än nytta.

Själv kan jag tycka att debatten om det goda skulle ha mycket att vinna på om vi kunde påminna oss om att etiken inte bara intresserar sig för det ”goda” i betydelsen det välvilliga, det godhjärtade utan också, och kanske framför allt, i betydelsen det rätta, det vederbörliga, det förträffliga.

Den första grundbetydelse som ordet ”god” tillskrivs i Svenska Akademiens Ordbok är just denna innebörd av tillfredsställande, bra, förträfflig. Och den underbetydelse som är mest relevant här lyder ”om sak, djur, förhållanden: så som något bör vara, som väl fyller de krav som ställs på densamma med avseende på egenskaper, förmåga, prestationer”. Betydligt längre ned i artikeln beskrivs hur ordet också kan beteckna snäll och välvillig: ”om person eller om sinnelag och dylikt: välvillig, vänlig, snäll, älskvärd; som älskar sina medmänniskor och vill dem väl.”

Naturligtvis går ordets olika betydelser ofta in i varandra och det finns dessutom ett resonemang i SAOB om hur olika etiska traditioner uppfattat det ”goda”. Men låt oss här bara ta med oss detta för oss så betydelsefulla faktum att det ”goda” faktiskt inte bara är det godhjärtade utan också det rätta, det tillbörliga, det lämpliga och oberoende av då om vi använder ordet i vardagliga sammanhang eller om vi tänker på det goda som etiken försöker förstå och beskriva.

Så vad betyder det här? Ja för oss i Sverige idag betyder det kanske framför allt att det välvilliga, det omtänksamma, den ofta kanske lite väl banala godheten bör uppfattas som bara en enda komponent av en mer omfattande etisk hållning som i sin helhet försöker hitta ett någorlunda konsekvent sätt bemästra den komplexa verklighet vi lever i. Och kanske är det till och med så att vi kan lära oss att det välvilliga i realiteten behöver uppvägas av dess motsats för att vi ska kunna förverkliga något av det goda i en värld där det onda verkligen inte tycks kunna tänkas bort bara för att vi skriver ihop ett värdegrundsdokument. För kanske är det just denna gamla, och enligt många så goda moraliska princip om kompromissen, den gyllene medelvägen mellan två oförenliga ytterligheter som vi dag borde ta till oss istället för den så simpla tanken att snällheten alltid är det högsta goda.

Ett av de klassiska verk som vid sidan av kristendomen starkt påverkat västerländsk moralfilosofi är ”Den Nikomachiska etiken” av Aristoteles. För dem som studerat etik eller statskunskap är det kanske en uttjatad referens, men för den breda publiken är texten idag i princip helt okänd. En av de tankar som Aristoteles argumenterar för är att dygden, det rätta handlandet, den goda och hållbara karaktärsinställningen alltid ligger i en medelväg mellan två motsatta principer och att det proportionerliga, det rimliga, det rätta, det tillbörliga och så vidare (det finns en hel vokabulär här som vi tappat bort i den moderna svenskan) står att finna i ett intermediärt tillstånd mellan överskott och underskott.

Med enklare ord kan vi säga att en människa sällan behöver välja mellan att vara till exempel konsekvent snål eller konsekvent slösaktig med sina pengar. I realiteten handlar det om att hitta en balans däremellan som tillåter henne att handskas med sina resurser på ett hållbart och ärbart sätt. Om man bara skulle vara givmild skulle man enligt Aristoteles vara ytterlighetsmänniska, en ”extremist” kan vi säga idag, som håller sig längst ute på ena sidan av ett helt spektrum av möjliga och moraliskt försvarbara attityder. Den som är konsekvent snål skulle alltså befinna sig längst ut på motsatta sidan. Och om vi med Aristoteles hjälp går igenom en hel rad av olika karaktärsattityder som vi tycker har med etik och moral att göra visar det sig ofta att vi människor är fullt medvetna om att inga principer ska drivas för långt och att det alltid är rimligt att kompromissa. Vi beundrar modiga människor och vi hyllar samstämmigt modet som en lovvärd karaktärshållning, men modet kan i realiteten ses som en något modererad variant av vansinnig dumdristighet där även det vi kallar feghet, eller försiktighet får spela en viss roll. Är man ”för modig” blir man våghalsig och riskerar därmed att förlora allt det som modet skulle hjälpt oss att vinna. Besinning i njutning och konsumerandet av njutningsmedel kan på samma sätt ses som en medelväg mellan steril känslolöshet och destruktiv tygellöshet. Väl anpassad vänlighet kan ses som en fungerande medelväg mellan fientlighet och inställsamhet.

Om vi idag kunde knyta an till detta klassiska tänkande där verklighetens komplexitet hanteras genom en acceptans av att inget är enkelt och att ingen princip bör drivas för långt skulle vi kanske kunna tala om godhet med betydligt mer nykterhet och realism. Naturligtvis har omsorgen om vår nästa ett egenvärde och naturligtvis är det så att altruismen och toleransen mot andra gör oss till ädla människor som Aristoteles skulle ha sagt, men precis som alla andra karaktärshållningar kan även godheten drivas för långt och bli ohållbar och kontraproduktiv. När politiker i Sverige säger att de har varit naiva säger de just precis att de inte har kunnat eller velat hantera den komplexitet som finns i den mänskliga verkligheten i vilken destruktiva krafter, illvillighet, egenintresse eller kanske bara svaghet och oförstånd också upptar en betydande plats och inte alltid kan eller bör bemötas med bara välvilja och snällhet.

En annan viktig poäng med att knyta an till detta klassiska tänkande vore att komma ifrån den trista ensidighet som länge styrt den immigrationspolitiska debatten enligt vilken alla former av omsorg om det egna, alla former av gränsdragning mot andra, mot det som inte är jag eller vi har bannlysts i termer av etnocentrism, rasism och fascism. Sverige var en gång ett land där lagom var bäst och Aristoteles hade förstått precis vad vi menade. Det är inte tanken att vi också måste ta hand om oss själva, eller ens att vi i första hand måste ta hand om oss själva som är en ytterlighetstanke, en extrem tanke, utan snarare den i realiteten högst uppseendeväckande idén om att vi inte ens existerar som folk, nation, kultur och så vidare och att vårt primära uppdrag är att öppna våra gränser och ta hand om allt och alla som kommer till vårt land. En rimlig tanke, en etiskt och moraliskt hållbar position behöver alltså inte bestå i att förringa existensen av det egna utan i att hitta en medelväg mellan omsorg om oss själva och omsorg om andra.

”Ingen har väl sagt något annat” kanske någon tänker, men det är just det vi har gjort. Vi har gjort verkligheten enkel. Vi har trott att det etiskt försvarbara enkom bestod i att omfatta alla i vår omsorg, att aldrig säga nej till några utmaningar, att inte tänka på de långsiktiga konsekvenserna av våra beslut, att ensidigt leva efter godhetens princip. Men det goda – det rätta, det lämpliga, det tillbörliga – ligger kanske inte i det konsekvent snälla och välvilliga men i en hållbar kompromiss mellan altruism och egoism, mellan kärlek till vår nästa och kärlek till oss själva. Endast där blir det möjligt att inta en etisk hållning som står i samklang med den verklighet vi lever i och med de högt ställda krav vi normalt sett har på oss själva att i möjligaste mån göra det rätta och det goda.

Richard Sörman är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska. Han ser sig gärna som sprungen ur en konservativt sinnad arbetarklass där man tror på sunt förnuft och tänker själv. Han är född och uppvuxen i Östergötland men bor sedan många år i Uppsala. Det akademiska arbetet har framför allt behandlat det franska 1600-talet och vad han själv anser att han lärt sig är framför allt att hysa respekt för de värden och mekanismer som höll ihop det förmoderna samhället.