Man har väl under många år haft på känn att överheten småljuger för medborgarna i syfte att slippa vidkännas sina misstag. Men på senare tid, vilket kanske betyder sedan migrationsfiaskot blivit uppenbart, har undanflykterna och valserna blivit fräckare. Låt mig ge tre exempel från Agenda den 11 november.
Jan Björklund säger att ”Sverige har ju redan EU:s miniminivå på flyktingpolitik. Ska man gå lägre så måste man lämna EU:s regelverk”. Det är vad jag kan förstå ett ohederligt påstående.
Vad som menas med flyktingpolitik är inte riktigt klart. Avser det bara personer som söker asyl enligt FN:s flyktingkonvention? Räknas även ekonomiska flyktingar som tar sig in i landet för att arbeta? Handlar det om samtliga de situationer där en utländsk person med eller utan uppehållstillstånd kommer i kontakt med politiken i form av den offentliga sektorn och dess anställda? Räknas bostadsbidraget och försörjningsstödet som en migrant erhåller till flyktingpolitiken? Räknas Arbetsförmedlingens stödåtgärder för migranter dit? Ingår den kostnadsfria tandvården i flyktingpolitiken?
Det enda avsnitt på den breda paletten av flyktingpolitik där Sverige troligen ligger på EU:s miniminivå – eller ”miniminivån enligt EU-rätten och internationella konventioner” med den officiella formuleringen – är det som står i den tillfälliga Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (som jag skrev om här). Den handlar om uppehållstillstånd och anknytningsinvandring. Där kan det förekomma regler som närmar sig formuleringarna i EU:s regelverk. Men på alla andra punkter, påstår jag tills någon visar att jag har fel, så är Sverige mer generöst, för det mesta betydligt mer generöst, än EU-reglerna kräver och dessutom mer generöst än andra EU-länder. Visserligen framgår här och där i reglerna att migranter ska ha samma sociala förmåner som den inhemska befolkningen men det står till exempel inte att kommunerna ska anstränga sig mer för att ordna bostäder till migranter än till ursprungsbefolkningen.
Sedan skulle Ebba Busch Thor förklara hur en regering av moderater och kristdemokrater skulle klara sverigedemokraternas krav på ”skärpt migrationspolitik” för att stödja regeringens budget. Busch Thor gjorde om sverigedemokraternas krav till ”minskade kostnader om jag uppfattar rätt”. Och det, menade hon, var inget problem, för ”tittar man till exempel på Migrationsverkets prognos för de kommande åren så räknar man också med att kostnaderna kommer att kunna minska drastiskt från dagens över 50 miljarder till närmare 20 miljarder 2020, 2021. Så jag räknar med att det kommer att ligga lägre kostnader för migrationen i budgeten framöver.”
Det är ett resonemang på Björklunds nivå: man väljer ut en detalj som man är nöjd med och låtsas att den representerar helheten. Migrationsverkets utgifter står för en mycket liten del av migrationens totala kostnader för den offentliga sektorn. Migrationsverket sysslar i huvudsak med mottagandet av asylsökande och byråkratin kring uppehållstillstånd med mera. Sedan, när en migrant ska etablera sig i Sverige kommer de stora kostnaderna som ligger utanför Migrationsverkets budget: skola, vård, omsorg, arbetsmarknad, rättsväsende, bidrag och så vidare. Hur mycket allt detta kostar sammantaget vet man inte även om det finns ett antal försöksvisa bedömningar. En rimlig gissning kan vara fem procent av BNP, vilket betyder uppemot 250 miljarder kronor. Att i det perspektivet tala om förändringar i den lilla del av hanteringen som sköts av Migrationsverket är missvisande. (Enligt den norska sajten Human Rights Service , som jag inte kan gå i god för, kostar den icke-västliga migrationen till Norge just 250 miljarder norska kronor om året.)
Ännu mer missvisande blir det om man tar hänsyn till att de offentliga kostnaderna för migrationen bara är en del av samhällets sammantagna kostnader. Det som tillkommer och inte syns i de offentliga budgetarna är sådant som att folk oroar sig för att gå ut på gatorna, att barnen lär sig mindre i skolorna på grund av störningar, att villaägare uppgraderar sina inbrottslarm och hundratals andra sådana besvär.
För övrigt kan man notera att Busch Thor inte svarade på frågan om vad hon som framtida regeringsmedlem ville göra för att skärpa migrationspolitiken. Det behövdes tydligen inte eftersom Migrationsverket alldeles av sig själv sänkt prognoserna.
Sedan intervjuades Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg. Det var som en grundkurs i det välfärdsindustriella komplexets tänkesätt och arbetsmetoder. Dessa är följande:
- Klienter är bra för komplexet för de ger sysselsättning, jobb och tillväxt för komplexets organisationer. Har man fått in en klient så vill man suga på karamellen så länge det går. Omöjliga uppdrag – till exempel att skapa jobb för en analfabet på den reguljära svenska arbetsmarknaden – är därför särskilt önskvärda för komplexet.
- För att kunna motivera fortsatta budgetanslag för verksamheten måste komplexet låtsas att dess verksamhet fungerar.
- När verksamheten inte fungerar, vilket är normaltillståndet, utvecklar komplexet marginellt annorlunda arbetsmetoder för att kunna låtsas en tid till att det finns gott hopp för framtiden.
I det här fallet hade Agenda-journalisterna gjort sina hemläxor och kunde ställa besvärande frågor. Arbetsförmedlingen har nyligen rapporterat stora framgångar. Av dem som ingick i åtgärden ”Etableringsprogrammet” hade i år 44 procent mot 32 procent förra året fått ett arbete. Generaldirektören tyckte det var stort. Men hela ökningen bero ju på att de ytterligare personerna som fått arbete får lönen helt betald av staten, sa journalisten lite undrande. Tydligen hade detta skett med hjälp av en nyutvecklad stödåtgärd för att få folk i arbete som heter ”Extratjänster”. Generaldirektören vidhöll att detta var en stor framgång. Tittarna förstod att den stora framgången var att Arbetsförmedlingen med hjälp av åtgärden Extratjänster, som höjt subventionsgraden, förmått fler människor att gå till ett jobb om det var gratis för arbetsgivaren.
Journalisten frågade om verksamheten var effektiv i bemärkelsen att den sedermera ledde till riktiga jobb. Generaldirektören försäkrade att så var fallet: ”subventionerade anställningar är kanske vår effektivaste åtgärd”. Man fick dock inte sticka under stol med att det finns utmaningar.
Men SKL har ju kommit fram till att bara fem procent går vidare till reguljära jobb, sa journalisten. Den studien hade generaldirektören inte sett men Arbetsförmedlingen hade gjort egna studier som de inte publicerat. Resultatet var inte riktigt tillförlitligt eftersom åtgärden var så ny att det inte fanns mycket att mäta. Men resultatet visar att den här åtgärder ”inte skiljer sig från andra subventionerade anställningar”.
Vid det laget ligger tittaren på golvet och kippar efter andan. Den framgångsrika åtgärden Extratjänster, som Arbetsförmedlingen så triumferande rapporterat om, få alltså, som ”det preliminärt ser ut”, precis lika dåliga effekter som alla de andra tidigare prövade åtgärderna.
Sedan förklarar generaldirektören med tillfredsställelse hur otillräckligt rustad den offentliga sektorn, särskilt Arbetsförmedlingen kanske, är för att hantera den stora utmaningen. Till exempel måste hela utbildningsapparaten byggas ut så att fler kan gå på SFI. ”Vi är bara i början av en utveckling!” säger generaldirektören med förväntansfull entusiasm.
Den flämtande skattebetalande tittaren som ligger på golvet framför teven inser en sak mycket tydligt, nämligen att det här kommer att bli dyrt för honom.
DET GODA SAMHÄLLET 