Olle Wästberg, f d statssekreterare (fp), chefredaktör för Expressen, generalkonsul i New York och flitig debattör, har i sitt nyhetsbrev september 27, 2018, och i tidskriften Kvartal skrivit att en av de viktigaste böcker han nyligen läst är en av de viktigaste böcker som nyligen utkommit. Det är Yascha Mounks The People vs. Democracy. Mounks – född och uppvuxen i Tyskland och nu verksam på Harvard – väsentligaste budskap, enligt Wästberg, är att ”populismen är både demokratisk och illiberal.”

Mounks tema är att visa hur de två grundläggande delarna av ”den liberala demokratin” – individuella rättigheter och folkvilja – ställs mot varandra. Populister säger att varken oberoende institutioner eller individens rättigheter ska ta över folkviljan. I den liberala demokratin är mediernas frihet, liksom obundna institutioner, domstolar och grundlagsfästa mänskliga rättigheter centrala. Mounk pekar på hur populisterna vill genomföra demokrati utan rättigheter.

I de länder där populister regerar i Visegradgruppen; det vill säga Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern (och kanske även Österrike och Italien), har, enligt Mounk, de demokratiskt valda ledningarna försökt krossa fria medier, försvaga de oavhängiga institutionerna – domstolarna, utbildningsväsendet och muséer – och tysta ner oppositionen. Som regel har populistpartier fått makten genom att driva en invandringsfientlig politik, men när de tagit över vänder de sig mot institutioner som begränsar den politiska makten.

Den som läser Mounks viktiga bok drar, som Wästberg påpekar, lätt paralleller med Sverige. Wästberg hävdar, helt riktigt, att vi måste garantera oberoendet för de viktiga demokratiska institutionerna. Domstolar, public service, utbildning och kultur ligger, enligt honom, vidöppna för politisk kontroll.

Man kan inte annat än att hålla med Wästberg i hans analys, alla svenskar vill säkerligen garantera oberoendet för våra demokratiska institutioner. Men, många anser att oberoendet redan förlorats. Public service, där en stor majoritet av de anställda röstar på vänsterblocket under ledning av vd Hanna Stjärne, är det tydligaste exemplet. Universiteten till exempel Uppsala universitet med islamkramaren Mattias Gardell, Södertörns vänstervridna högskola med sina genusvetenskaper och Lunds universitets trakasserier av författaren Ann Heberlein, är ett annat. Muséerna, under miljöpartisten och aktivisten Alice Bah Kuhnke, skall inte längre koncentrera sig på det historiska utan på ”moderna” värdegrunder. Skolan är ett ytterligare exempel där politiskt tillsatta byråkrater har nedvärderat kunskap och lärarnas auktoritet.

Och domstolarna? De politiskt korrekta i Sverige kritiserar Polen och Ungern för att regeringarna vill ta kontroll över utnämningar av domare, vilket är precis vad regeringen i Sverige också gör, det vill säga utnämner domare. Domarkåren, när man analyserar de domslut som utdöms i brottmål med beklämmande låga straff för våldsförbrytare, visar att de politiskt korrekta i många fall redan intagit tings- och hovrätter.

Vad beträffar Mounks påstående att de populistiska regeringarna i Visegradgruppen, efter att de kommit till makten, försöker krossa fria medier och tyska ner oppositionen, kan man jämföra med Sverige där samma tillvägagångssätt kan skönjas. På det sätt som SD mobbas, hur man försöker brunsmeta alternativa medier och dömer vanliga medborgare för hatbrott för att de uttryckt en, i och för sig obehaglig, åsikt är beklämmande.

Vad gäller tesen att ”populisterna” har vunnit mark på grund av att de drivit en invandringsfientlig politik, är den helt riktig. Och det är här skon klämmer. Det är detta faktum som de politiskt korrekta och 7-klövern inte förmår ta in. Det är därför som både socialdemokratiska och liberala partier i Sverige och Västeuropa förlorat makt, till och med nästan förintats. Att låta flyktingar enligt FN:s definition komma in i EU utgör inte något större problem. Men att låta hundratusentals migranter släppas in, dessutom från en helt annan kultur, och utan uppenbara asylskäl, har inte uppskattats av befolkningen, ej heller de enorma kostnaderna som detta medföljt. Hade det inte varit för flyktingpolitiken hade de traditionella partierna kunnat fortsätta med sin höger-vänster kamp och suttit kvar vid maktens köttgrytor.

Wästberg och Mounk lyfter intressanta frågeställningar om vår västerländska demokrati som noggrant bör undersökas. Men man kan dock, som framgår ovan, se frågeställningen från ett diametralt motsatt håll.