Den österrikiska yttrandefrihetsaktivisten Elisabeth Sabaditsch-Wolff anordnade år 2009 ett antal seminarier om islam i Wien. Seminarierna bandades, åtminstone delvis, av österrikiska journalister. Banden överlämnades till åklagare som bedömde att Sabaditsch-Wolff hade gjort brottsliga yttranden.

Sabaditsch-Wolff resonerade kring det faktum att profeten Muhammed hade gift sig med flickan Aisha när flickan var sex år och sedan fullbordat äktenskapet – det betyder haft sex med hustrun – när Aisha blivit nio år. Sabaditsch-Wolff sa att Muhammed ”hade en dragning till småflickor” vilket hon menade gjorde profeten till pedofil.

Hon blev i två österrikiska domstolsinstanser dömd för att uttryckt sig ”nedvärderande och hånfullt på ett sätt som är ägnat att väcka rättmätig vrede” enligt paragraf 188 i den österrikiska brottsbalken och fick betala 480 euro i böter plus rättegångskostnader. Hon överklagade till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna som nyligen beslutat att gå på de österrikiska domstolarnas linje. Sabaditsch-Wolff förlorade alltså.

Europadomstolens resonemang framgår av ett rätt fylligt pressmeddelande:

En stat kan rimligtvis anse vissa uttalanden ligga bortom yttrandefrihetsskyddet när de sannolikt kan orsaka religiös intolerans… [oklart vem som skulle bli religiöst intolerant av att profeten kallades pedofil; PE:s anmärkning]

Rätten framhöll särskilt att den skiljer på fakta och värderingar. Rätten underströk att sanningshalten i värderingar inte kan bevisas. Emellertid kan värderingar utan stödjande fakta gå för långt [för att åtnjuta yttrandefrihetsbeskydd antar jag; dito].

Rätten instämde med de nationella domstolarna att fru S måste ha varit medveten om att hennes uttalanden delvis baserades på osanna fakta och ägnade att väcka andras upprördhet. De nationella domstolarna menade att fru S hade hävdat att pedofilin var Muhammeds allmänna sexuella preferens och att hon underlåtit att informera sin publik om den historiska bakgrunden…

Nu är alltså frågan om Muhammed hade en särskild dragning till småflickor och därför var pedofil. Jag är benägen att hålla med dem som tar avstånd från sådana påståenden. Att profeten lägrade en nioåring är inget bevis för att han rent allmänt föredrog småflickor. Han dog när Aisha var arton år vilket kan vara ett säkert tecken på att han kunde tåla mognare kvinnor (alltså en artonåring). Han hade flera älskarinnor som veterligen inte alla var underåriga.

Det här är grannlaga. Yttrandefrihet får inte urarta till förtal. Pedofili är en psykiatrisk diagnos som uppfattas som skamlig. Om Sabaditsch-Wolff hade sagt att hon tyckte att profeten i största allmänhet var en snuskgubbe så vore det, enligt min uppfattning, helt i sin ordning. Men att genom tal om profetens böjelser för småflickor tillvita honom en distinkt psykiatrisk diagnos är tveksamt. Diagnos eller inte diagnos så var det i alla fall tidens sed att göra som profeten gjorde. Så ursäkta, hur mycket jag än värnar yttrandefriheten så kan jag ha förståelse för domstolarnas uppfattning.

Eftersom jag vet att folk som i allmänhet tycker som jag inte tycker som jag på den här punkten så ska jag ta det en gång till. Det är, enligt min mening, inte acceptabelt att i seriösa sammanhang tillskriva folk psykiatriska diagnoser som de troligen inte har.

Ja, myndigheterna i Europa, även domstolarna, är rent allmänt eftergivna för muslimers krav, men just detta fall är inte nödvändigtvis ett exempel.

Samtidigt verkar muslimer barnsligt känsliga för relativt obetydliga påhopp som det Sabaditsch-Wolff gjorde. Hela historien tyder på att muslimer inte är mogna att leva i öppenhjärtiga västerländska samhällen – eller att domstolarna i dessa öppenhjärtiga samhällen bedömer muslimerna som farligt omogna i sådana sammanhang. Kanske borde man göra förmågan att utstå religiösa förolämpningar till ett villkor för uppehållstillstånd.

Sedan tänkte jag så här. Vad händer om man låter bli att anklaga Muhammed för pedofili, som för övrigt är en rätt diffus diagnos, och bara håller sig till fakta, till exempel genom att påstå att om Muhammeds gärningar med Aisha i Sverige idag hade straffats enligt Brottsbalkens sjätte kapitel, troligen femte paragrafen som stadgar fängelse i högst fyra år för sexuellt utnyttjande av barn? Svensk lag anser alltså profetens handlande så avskyvärt att det måste sonas med uppemot fyra år i fängelse, troligen inklusive terapi för att få honom på andra tankar. Kan även ett sådant faktabaserat påpekande av domstol anses utgöra en överträdelse av yttrandefriheten?

Självklart inte, säger du troligen och även jag. Men vi ska inte vara för säkra. Domstolar kan vara fega. Enligt en möjligtvis otillförlitlig källa blev den likaledes österrikiska parlamentsledamoten Susanne Winter år 2009 dömd till 24 000 euro i böter för att ha varnat för en ”islamisk immigrationstsunami” och hävdat att Muhammed idag, med tanke på Aisha-affären, skulle ansetts en skändare av barn, ”Im heutigen System ist dieser Mohammed ein Kinderschänder”. Winter verkar för övrigt känd för att göra uttalanden som av många uppfattas som stötande. (Jag nämner detta bara som kompletterande upplysning.)