Sverigebilden och dess vårdande har blivit allt viktigare för våra makthavare. Allteftersom alltfler sprickor i den glatta ytan har avslöjats har man blivit tvungen att ta till rena lögner för att försvara den bild man anser vara önskvärd.

Och det önskvärda är att bilden är vacker därför att man känner sig ansvarig för tillståndet i landet. Det är man också. Ylva Johansson försökte följaktligen lögnaktigt påstå att antalet våldtäkter sjunker och sjunker, år efter år. Hon blev förstås tvungen att backa.

Andra förhållanden är svårare att ta avstånd från. Antisemitismen har blivit alltmer påtaglig. Mest öppet skyltar nynazisterna med denna vanföreställning. Det är inte bara en avskyvärd hållning. Den grundar sig också på en mycket snedvriden verklighetsuppfattning. Denna snedvridna verklighetsbild omfattar i vissa kretsar inte bara judar, utan också alla som tillhör majoriteten av vita män:

Vad gäller universitetsvärlden tror jag emellertid att man är alldeles fel ute. Det är inte ”vithet” som inom akademin har gett mest utdelning när det gäller ”makt och privilegier”. Istället är det judiskhet. Som många studier visat är, inte minst vid spetsuniversiteten i USA, judar statistiskt sett väldigt överrepresenterade. Eftersom jag själv tillhör denna minoritet kan jag gå i god för hur ofta det är man stöter på personer från denna lilla minoritet på olika maktpositioner inom akademin. För att ta några siffror från USA: Medan den judiska befolkningsgruppen enbart utgör knappt 3 procent av befolkningen, så står man för 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 37 procent av de som erhållit USA:s ”National medal for science”, 25 procent av landets nobelpristagare i litteratur och häpnadsväckande 40 procent av nobelpristagarna i de vetenskapliga disciplinerna. (Bo Rothstein GP 26/18 2018.)

Det är då inte underligt att den avoghet som möter alla vita män på olika håll i ännu högre grad möter judar. Den yttrar sig då som antisemitism. Denna antisemitism har sakta vuxit också inom de politiska partierna. Tidigt syntes den i Malmö och i Ilmar Reepalus uttalanden. När de fälldes var det enkelt att bortförklara dem och låtsas att det inte var antisemitiska yttringar. Nu ser nog de flesta dem i annat ljus.

Den senaste tiden har de förhållanden som avslöjats i Skånes SSU-distrikt visat hur utbredd antisemitismen är. Också Tro och solidaritets – tidigare Broderskapsrörelsen – samröre med olika muslimska, salafistiskt präglade organisationer visar att förhållandena i SSU inte är någon tillfällighet. Partiledningens ovilja att se förhållandena sådana som de är, att avfärda dem som just tillfälligheter är ytterligare ett belägg för hur djupt antisemitismen präglar socialdemokratin.

Förklaringen är enkel. Man har i flera decennier försökt binda muslimer och deras organisationer till sig för att få deras röster. Denna cynism kan man också se som ett slags pragmatism. Det är väl bara ett slags jämkning av propagandan för att passa de nya, muslimska väljargrupperna? Det är det förstås. Men som det verkar är det inte muslimerna som anpassar sig till den gamla socialdemokratiska hållningen – utan tvärtom.

Socialdemokratin har varit mest framgångsrik i försöken att knyta nya, främst muslimska, grupper till sig – och har därför de mest uppenbara problemen. Men välviljan, för att inte säga undfallenheten gentemot muslimska grupper och därmed beredvilligheten att överse med deras antisemitism präglar stora delar av samhället.

Erica Treijs och Harry Amster skrev två stora artiklar om antisemitism i SvD 28/10 2018 utan att nämna ordet muslim. Enligt deras framställning var problemet NMR och liknande grupper. (I Amsters artikel finns dock en länk till en text där visserligen inte ordet muslim nämns, men där det ändå framgår att det är muslimer det rör sig om).

Men de grupper som gör vardagen hopplös för judar i Sverige är inte NMR – de är några töntar som med sina demonstrationer lyckats dra till sig uppmärksamhet ett tag, men som med all sannolikhet kommer att förtvina, så som nazistiska rörelser alltid gjort i Sverige. Inte ens före och under andra världskriget fick nazistiska partier mer än några tusen röster i valen.

De grupper som tvingar judar att flytta från Malmö, som angriper sina lärare om dessa förklarar sig vara judar, som vägrar lyssna på undervisning om förintelsen och som skrämmer andra till tystnad är muslimer. Treijs och Amster nämnde dem inte med ett ord. Deras och andras tigande gör antisemitismen en tjänst.

Man kan fråga sig varför de inte vill se det stora hotet mot judarna i Sverige. Jag kan inte se annat än att det är feghet som hindrar dem, det vill säga rädsla för att säga något som de tror är socialt oacceptabelt och, kanske, ren fysisk rädsla för muslimska grupper.

Varifrån kommer oviljan och hatet mot judarna? Det flyter fram ur många källor, också religiösa och historiska. I nutiden tror jag att ett förhållande, det som Bo Rothstein påtalade, är avgörande. Judarna lyckas med så mycket. De finns på så höga positioner. Det måste deras avundsmän på något sätt förklara. Så uppfinner man den stora konspirationen: judarnas med olika maktmedel upprätthållna orättmätiga herravälde.

Man vill inte acceptera den uppenbara förklaringen. Judarna som grupp är mycket intelligentare än andra folkgrupper: En grupp intelligentare än många andra beskriver här Jordan B. Peterson.

Särskilt svårt att acceptera denna enkla förklaring är det naturligtvis för individer tillhörande folkgrupper som utmärker sig genom att ha lägre intelligens än andra.