De flesta av oss lovordar styrelseformen demokrati med ett rungande Ja. Men för att det ska vara riktigt äkta förutsätter det att man även accepterar demokratiska beslut man finner totalt oacceptabla. Helt ovetenskapligt har jag hypotesprövat mitt eget och andras rungande Ja och då framträder en annan bild. Frågorna jag ställde var följande: Skulle du acceptera införandet av sharialagar och lag om att kvinnor måste bära hijab om dessa beslutet fattades under helt legitima demokratiska former.

Om svaret är Ja så är man i mitt tycke en fullfjädrad demokrat. Själv svarar jag, och alla jag frågat, Nej. Följdfrågan var: Skulle du, om du hade tillräcklig makt, förhindra att sådana demokratiska förankrade beslut blev verklighet? Alla svarade Ja, om även några var tvungna att fundera en stund över saken.

Som jag ser det tolererar vi bara beslut som överensstämmer med våra grundläggande värderingar – det vi håller heligt och vägrar att rubba på. Att skatten kanske höjs, eller att mitt företag ska redovisa ännu fler siffror till myndigheterna, gör mig ilsket muttrande, men är inte så utmanande att jag är villig att göra en statskupp eller starta ett inbördeskrig.

Själva demokratin vilar på ett antal grundläggande värderingar om vad som ska gälla. Hitintills har dessa värderingar varit en ickefråga ty alla har varit överens. Det enda som ansetts utgöra ett hot är kanske nazister och vänsterpartiet men vi har låtit dem hållas för de är så få i antal att inte förmår påverka i nämnvärd utsträckning. Vi har accepterat att lämna makt till politiska motståndare och fogat oss även i ogillade beslut i trygg förvisning om att våra grundläggande uppfattningar ändå upprätthålls.

Plötsligt kommer vi till insikt att Sverige inte längre är ett värderingsmässigt homogent land och att vårt västerländskt kristna humana jämlika synsättet utmanas. Inte så att sharialager precis står för dörren, men så sakteliga ser vi hur artfrämmande totalt oacceptabla synsätt kryper in på område efter område. Det visar inte minst händelserna inom SSU i Skåne och i svenska domstolar. Hur ska vi västerländskt kristet orienterade människor förhålla oss till sådant? För egen del kommer jag till slutsatsen att demokratiska överväganden i sådana situationer kan läggas åt sidan. Min frågeomgång har gett sitt svar.

Det handlar inte om demokrati utan istället om ren och skär maktkamp avseende vilka oförenliga värderingar som ska vara styrande. Då finns inget utrymme för demokratiskt tänkande, eller för sådan tolerans som normalt förknippas med ett demokratiskt sinnelag. Kvinnors jämställdhet med män, till exempel, är inte en fråga att rösta om. Lika lite kan vi acceptera att yttrandefriheten inskränks även om sådana inskränkningar röstats fram i demokratisk ordning.

Den egna klarsynen gör det också enklare att ta ställning i en mängd andra frågor som kanske inte direkt avser demokratiska beslut, men handlar om värderingar. Det kan till exempel gälla frågan om moskéer ska byggas och om någon som vägrar ta i hand ska accepteras. Det kan till och med avse något så trivialt som om skolelever ska tillåtas bära mössa inomhus.

Insikten om att det enkom handlar om maktkamp klarnar än mer om man försöker föreställa sig hur de grupper tänker som vill anpassa Sverige till islam och utomeuropeisk kultur. (Med kultur menar jag inte sådana ovidkommande saker som hudfärg, etnicitet, klädsel och kryddor.) De tänker naturligtvis som vi själva. De har alltså ett antal grundläggande värderingar de aldrig avser att rucka på. Gällande vårt demokratiska system behöver de inte göra någon hypotestest för att testa sin grad av acceptans ty dagens demokratiska beslut följer ofta inte deras grundläggande värderingar. Vårt demokratiska system blir därför för dem ett främmande system som antingen ska avvecklas eller infiltreras och påverkas så att besluten går i önskad riktning.

Bemöter vi demokratins motståndare med eftergivenhet så tror jag vi bara fördröjer kampen. Vi undkommer den inte. Den blir förmodligen bara värre och svårare.

Rutger Engellau är 64-årig akademiker, trebarnsfar och farfar. Han är företagare och humanist som inte bara egoistiskt har den egna familjens väl för ögonen och därför våndas över Sveriges utveckling.