En karavan närmar sig USA. I skrivandes stund beräknas karavanen bestå av 6 000 människor, huvudsakligen från El Salvador men även från andra länder i Centralamerika samt Mexiko. Karavanen har blivit ett allt hetare samtalsämne de senaste veckorna, både i USA samt inte minst i konservativa kretsar i Sverige, och Donald Trump har satt in militär för att vakta gränsen. Svenska konservativa stödjer i regel detta drag, något som vilket jag i denna artikel vill visa tyder på en stor okunskap gällande skillnaden mellan invandringen till USA, och invandringen till Sverige.

Först och främst: Karavanen innehåller många genuina flyktingar. De som ”flyr” till Sverige har passerat minst ett halvt dussin trygga länder på vägen till Sverige. De som flyr kartellerna i Centralamerika har inte passerat ett enda tryggt land på vägen till USA, utan USA är verkligen närmaste säkra land. Minns ni hur Sverigedemokraterna och andra invandringskritiker upprepat tusentals gånger att flyktingar ska ta sig till närmaste säkra land? Det är precis vad de som flyr från kartellerna gör när de åker till USA. Nu säger någon säger att ”man kan väl inte fly bara för att ens land är korrupt”, och det stämmer – att komma från El Salvador eller Mexiko är inte i sig självt ett asylskäl. Att däremot ha hamnat på en drogkartells ”hit list” är definitivt ett asylskäl! Och för att hamna på en sådan ”hit list” kan det räcka att man vägrat betala ”beskyddarpengar” eller uttryckt sig kritiskt mot en kartell. I Mexiko mördades fyra politiker och aktivister av kartellerna varje vecka de nio månaderna före valet i år. Om polisen inte ens kan skydda politikerna, vilken chans har då vanligt folk som råkat bli måltavla för kartellerna? Klart de flyr!

En annan viktig skillnad jämfört med Sveriges situation är att de som flyr kartellerna kommer från latinokulturen, vars värderingar är helt och hållet förenliga med de amerikanska. Invandrare från Centralamerika är kristna och skulle, till skillnad från dem från Mellanöstern, aldrig kräva medeltida särlagstiftningar. Och till skillnad från de invandrare vi fått, så är en stor del av dem som flyr från kartellerna högutbildade – idealistiska studenter som sagt fel sak till fel person, entreprenörer som vägrat betala beskyddarpengar, lärare och professorer som varit alltför frispråkiga och så vidare.

Den allra viktigaste skillnaden mellan invandringssituationen i USA och i Sverige är dock det vi brukar kalla för ”volymfrågan”: USA har de senaste 30 åren tagit emot cirka 70 000 flyktingar per år. Notera att USA:s befolkning är ungefär 33 gånger så stor som Sveriges. För att sätta saken i perspektiv så vore detta som om Sverige tagit emot 70 000/33 = 2 100 flyktingar per år. Om Sverige tagit emot 2 100 flyktingar per år de senaste 30 åren, hade någon då kunnat hävda att vi haft massinvandring? De senaste åren har USA till och med tagit emot ännu färre flyktingar. Så var det även innan Trump kom till makten. Kort sagt: USA har ingen massinvandring och har inte heller haft det historiskt sedan åtminstone 1970-talet. Därför kan man lägga ett större ansvar på USA att ta emot flyktingar än man kan på Sverige och andra europeiska länder som redan tagit emot mängder.

Nu invänder vän av ordning att många, sannolikt de allra flesta, inte utvandrar för att de när som helst riskerar att mördas av någon Pablo Escobar-wannabee utan för att de vill ha ett bättre liv i USA. Detta är helt korrekt, men just därför måste man sätta dem som kommer i karavanen i förvaring (utan att splittra familjer) och sedan pröva varje individuellt fall. ”Men det är ju omöjligt att bevisa att kartellerna är ute efter en”, säger nu någon. Men kartellerna är inte direkt blyga med vilka de vill döda: De drar sig inte ens för att gå ut på Twitter och tillkännage vem de tänker döda härnäst! Sen kommer många genuina flyktingar ändå inte att kunna bevisa att de behöver asyl, något jag återkommer till senare.

”Men USA kan väl ändå inte förväntas ta emot alla som hotas av kartellvåld? Det kan ju röra sig om miljoner människor”, kanske någon då invänder. Nej, det vore såklart inte hållbart, men här finns en praktisk lösning, en som Sverigedemokraterna redan föreslagit i Sverige: Slut ett avtal med ett tredjeland, förslagsvis Brasilien eller Argentina. Systemet skulle fungera så här: Om du kommer till USA:s gräns och kan bevisa att du riskerar att dödas om du återvänder så får du stanna i USA. Om du inte kan bevisa det, så får du ett val: Antingen utvisar vi dig till ditt hemland, eller så utvisar vi dig till Brasilien (som kompenseras av USA för besväret). Om du verkligen mordhotas av kartellerna så kommer du självklart välja Brasilien (som är geografiskt så långt bort att de inte lär nå dig), men om du är en av de lyxflyktingar som bara söker ett bättre liv, så kommer du såklart välja att åka hem till ditt hemland istället där du har familj och vänner. På så vis skyddas alla genuina flyktingar, USA lever upp till sitt ansvar som närmaste säkra land, samtidigt som lyxflyktingar får ta sitt pick och pack och återvända hem.

Om vi konservativa menar allvar med att vi vill hjälpa flyktingar i närområdet, så måste vi stå upp för centralamerikanska flyktingars rätt att söka hjälp i USA. För att vi ska kunna behålla och stärka vår trovärdighet så är det av yttersta vikt att vi i denna fråga står upp mot Trump, och för asylrätten.

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ gärna John på Facebook. Du kan stödja John Gustavsson genom att swisha till 00353 87 102 63 68.