”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke himlen aldrig når”. När man begrundar den svenska feminismens utveckling ligger det nära till hands att minnas dessa odödliga ord, från Shakespeares Hamlet. Svenska radikalfeminister besitter en häpnadsväckande förmåga till intellektuell förnyelse. Just som man trodde att dumhetens yttre gräns var nådd, är det något ljushuvud som presterar nya intellektuella stordåd.

Det senaste är krav på att kvinnans menstruation måste placeras i fokus för det offentliga samtalet. Att normalt funtade kvinnor, och icke-feministiska män, torde uppleva detta som både olustigt och oaptitligt tjänar säkert som en extra drivkraft, som en förment bekräftelse för aktivisterna av att den egna aktivismen är samhällsnyttig. Inom den offentliga sektorn finns också många radikalfeministiskt sinnade byråkrater som gärna spenderar våra gemensamma skattemedel på att befrämja feministiska dumheter – ju dummare desto bättre.

Således har resenärer i Stockholms tunnelbana blivit ofrivilligt utsatta för offentligt finansierad ”menskonst”, varmed förstås att även små barn tvingats beskåda ”installationer” av blodfläckade trosor. Samma skattemedel ställs också till förfogande för ”menscertifiering” av arbetsplatser, varmed förstås att menstruationen skall placeras i fokus för social samvaro på arbetsplatsen. Allt sker givetvis i syfte att ”tänja gränser”, varmed förstås att aktivisternas lyckorus tilltar med kvadraten på anständiga betraktares upprördhet.

De som minns hur det gick till för ett halvt sekel sedan, när 68-vänsterns aktivister blev höga av blotta taken på att kunna utdela en spark i skrevet på borgaklassen, kan knappast undgå att känna igen tongångarna. Dagens radikalfeminister är gårdagens marxister, med samma outsläckliga behov av att bekräfta sig själva genom att provocera.

Den stora skillnaden ligger i att det den gången rörde klasskamp och ekonomiska relationer av överhet och underkastelse. Nu gäller det könskamp och sexuella relationer, med fokus på bisarra begrepp som ”könsmaktsordning” och krav på acceptans för att kön är en social konstruktion.

Där den tidigare marxismen lyckades klä sina krav på klasskamp och ett krossande av kapitalet i en skrud av någorlunda vetenskaplig sociologisk teoribildning, har den moderna radikalfeminismens krav på könskamp och ett krossande av patriarkatet totalt förkastat en mycket lång vetenskaplig tradition av forskning kring relativa influenser av arv och miljö, och därmed också tagit stora kliv bort från alla de principer som definierar seriös vetenskap.

Den frenesi med vilken företrädare för ”genuspedagogik” upprepar ordet ”vetenskap”, då de söker etablera begreppet ”genus” som överordnad princip, kan svårligen uppfattas som annat än en måhända undermedveten insikt om att det man sysslar med inte hör hemma i seriös vetenskaplig diskussion och teoribildning. Det radikalfeministerna har lyckats etablera som ”genusvetenskap” vilar på två grundläggande premisser, som står i direkt motsättning.

Det ena och mest fundamentala är just att kön endast är en social konstruktion. Detta är ett icke falsifierbart påstående, som inte bara står i direkt strid med existerande vetenskap, inom biologi och psykiatri, om exempelvis barns beteende. Krav på etablerande av ett juridiskt tredje kön är också belysande – om nu kön faktiskt är en social konstruktion så kan det väl inte finnas gränser för antalet konstruktioner? Varför inte erkänna tolv eller trettiotre?

Den andra, än mer bisarra premissen är att det finns en ”könsmaktsordning”, där ett kön utövar makt över att annat kön. Men om det nu varken finns män eller kvinnor, om allt bara är sociala konstruktioner, och om gränserna mellan dessa konstruktioner är flytande och måste dekonstrueras, hur kan man då hävda att en av ett rimligen oändligt antal könskonstruktioner lyckas utöva makt över en annan, i ett expanderande universum av alltmer fantasifulla könskonstruktioner?

Det är symptomatiskt att varje form av seriös kritik mot dessa dumheter ofelbart bemöts av extremt aggressiva påhopp, från personer som ofta kan tyckas lida av en morbid förstoring av det egna jaget. Det kan förvisso finnas en psykologisk förklaring till detta. Personer med starkt reducerad kognitiv och analytisk förmåga tenderar att överkompensera dessa brister via förhöjt tonläge och reducerade krav på anständig umgängeston.

En av dem som fått smaka på sådan behandling är David Eberhard, överläkare i psykiatri i Stockholm. I boken ”Det stora könsexperimentet” avfärdar han genustramset som ”vanföreställningar”, vilket kommer suggestivt nära en psykiatrisk diagnos på utövarna.

Att det finns tokerier inom vetenskaper är förvisso inget nytt, och genustramset är med all säkerhet inte den sista manifestationen av hur snett det kan gå. Det som är störande är att genusmatadorerna har lyckats etablera sina vanföreställningar som just seriös vetenskap, med åtföljande miljonrullning både från statliga forskningsstiftelser och från statliga myndigheter.

Särskilt upprörande är att viktiga myndigheter som Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har visat så stor lyhördhet för frågor om genus, medan det som borde vara kärnverksamheter negligeras. Minns blott sommarens Pridefestival, där överbefälhavare Micael Bydén dansade och sjöng, medan svenska skogar stod i brand och Försvarsmaktens helikoptrar stod på backen. När samhället befann sig i verklig kris, var Försvarsmaktens famösa ”genushandbok” inte till stor nytta.