Ett objektivt faktum är att levnadsstandarden för vanligt folk i västerlandet ökat dramatiskt under de senaste hundra, kanske tvåhundra åren. Det underliga, tycker jag, är att vi inte i självbevarelsesyfte har en mer livaktig diskussion om hur sådant egentligen går till. Risken är ju att mänskligheten av obetänksamhet gör något dumt som slår allt över ända och återför den västerländska civilisationen till tidigare förhållanden, då livet, enligt Thomas Hobbes, var ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort.

Jo, i någon mån funderar vi på hur vår lyckosamma ställning ska bevaras. Det görs faktiskt statliga utredningar i ärendet. Dessa brukar komma fram till sådant som att Sverige ska vara en ”kunskapsnation”, vilket normalt anses betyda att folk ska gå fler år i skola. Dessutom avsätts statliga pengar till forsknings- och utvecklingsändamål eftersom en annan intellektuell grundbult hos oss är att det krävs allt vassare teknik för att BNP och därmed välståndet ska växa. När det handlar om utveckling i u-länder talas det också mycket om behovet av pålitliga institutioner, till exempel ett hederligt och välfungerande rättsväsende och omutliga myndigheter.

Jag ska inte påstå att sådana resonemang är meningslösa, men jag tycker de missar själva kärnan i de nationella framgångsprocesser västerlandet fått uppleva. Kärnan är att folk beslutsamt sätter igång att lösa sina problem med de i allmänhet bristfälliga kunskaper de har. Det är handlingskraften och de goda avsikterna som är framgångens motor. Det är mentaliteten, inte tekniken och lagarna, som fäller avgörandet även om det förstås behövs teknik och lagar som förkroppsligar utvecklingsmentaliteten.

Låt mig ge ett exempel från krigets värld. Förr i tiden dog fler soldater av sjukdomar än av fiendens härjningar. Den sanna fienden var fläckfebern, koleran, tyfusen, rödsoten och lössen som spred sjukdomarna. Men detta gjorde man inget åt förrän vid mitten av 1800-talet när goda saker plötsligt började hända av orsaker som vi som sagt inte brukar fundera så särskilt på.

Karl XII hade som alla andra härförare jätteproblem med att soldaterna dog i sjukdom i stället för på slagfältet. I sin bok om kungen skriver Ragnhild Hatton så här om situationen efter det framgångsrika slaget vid Narva år 1700:

De febrar som grasserade bland soldaterna spred sig… I Karl XII:s egen svit dog hans läkare, hans kaplan och en av hans uppvaktande kavaljerer.

Och vad gjorde krigsledningen åt detta? Hatton fortsätter:

Kungen var bekymrad över den höga dödligheten i kvarteren; och det var enkom för att avhålla honom från grubbel över fältlivets dystrare sidor, säger oss många samtida iakttagare, som konstnärligt och sällskapligt begåvade talanger allt emellanåt ordnade med festligheter av olika slag… Ibland ordnades också balett- och teaterföreställningar.

Soldaterna dog och för att kungen inte skulle bli för nedslagen ordnades glada fester (som dock för kungens egen del fick avhållas utan alkohol eftersom han var nykterist).

Nu kan man hävda att folk på den tiden inte kunde göra så mycket annat än att försöka glömma bort eländet eftersom de saknade kunskaper om vad sjukdomar berodde på och hur de kunde bekämpas. Det var inte förrän betydligt senare som man fick hum om det där med bakterier. Den tyske läkaren Robert Koch fick Nobelpriset för kopplingen mellan bakterier och sjukdom år 1905.

Men jag tror inte riktigt på det ursäktande synsättet och som belägg för mina tvivel vill jag anföra fallet Florence Nightingale.

Florence Nightingale, född 1820, var en resolut överklasskvinna som brydde sig om de lägre ståndens välfärd. Hon är mest känd för sina insatser som sjuksköterska – en profession som hon för övrigt själv startade – vid Krimkriget 1853 till 1856 där Storbritannien och Frankrike plus några andra till slogs mot Ryssland och soldaterna som vanligt dog som flugor i sjuksängarna under vedervärdiga förhållanden.

Florence Nightingale hade inte någon särskild medicinsk eller annan utbildning och troligen ej heller någon vidare kunskap om bakterier och smittvägar och sådant där men hon visste från sin överklassuppfostran hur man ska ordna ett hem så att det blir rent, städat, luftigt, vädrat och snyggt i allmänhet. Det var så hon ordnade fältsjukhusen och, för att göra en lång historia kort, fick hon ned dödligheten bland soldaterna från 42 procent till två procent (precis vad det betyder vet jag inte, men det låter imponerande). Florence Nightingale blev en hjältinna och hennes nya, moderna hygienmetoder spreds över hela världen.

Med det vill jag säga att jag tror att god utveckling för det mesta, eller i varje fall till mycket stor del, sker genom att folk gör saker som inte kräver så mycket ny kunskap utan bara driftighet, beslutsamhet, hyggliga värderingar och en hel del djävlaranamma. Kunskaperna ackumuleras under vägen.

Förresten skrev jag redan för tre år sedan en kanske överdrivet hoppfull text på om hur 10 000 svenskar som hamnade i ett flyktingläger ganska snabbt skulle reda upp sin situation just på grund av sin goda mentalitet.