Regeringsförhandlingarna har hållit på ett tag. Inget har hänt. Inget verkar hända på ytterligare ett tag. Vad beror det på?

Den vanligaste förklaringen pekar på den dubbla låsning som utgår från mittenpartiernas vägran att ens ta emot ett passivt stöd från SD och samtidigt vägra att ha något att göra med S. Detta senare uttryckt framförallt av Annie Lööf.

Och naturligtvis. Med dessa förutsättningar blir det svårt att räkna ihop en majoritet. Men detta låsta läge kan inte vara någon överraskning. Inte heller är det något som skedde av misstag i valrörelsens överhettade debattklimat. Så orutinerade och valhänta är inte våra politiker.

Läget är avsiktligt skapat. Det är ett sätt att i det fördolda fortsätta med en politik som man inte öppet törs visa för väljarna.

I själva verket vill man inte ha makt. Man söker ett sätt att smita från ansvaret utan att denna önskan blir för uppenbar.

Här är deras – förvisso ur snävt partiegoistiskt perspektiv – rationella kalkyl.

Sjukvården, skolan och polisen är i kris. Den kommer att bli värre som en följd bland annat av ökande brist på personal. Bostadspolitiken har efter årtionden av försummelser hamnat i ett läge där den aktivt motverkar ett länge uttalat mål: att alla, inte bara de mest välbeställda, skall ha en bostad. Detta är omöjligt av olika skäl, men främst därför att tillväxten per invånare är så urusel – i botten bland EU-länderna.

Dessa brister är alltså omöjliga att rätta till under kommande mandatperiod, även om inget exceptionellt inträffar. Men det kommer sannolikt att ske.

De svenska hushållen är mycket överbelånade. De klarar sig så länge den extremt låga räntan fortsätter. Men den dag räntan höjs, vilket kan ske samtidigt som arbetslösheten ökar, kommer många ha svårt att bära sina stora åtaganden.

En av mina lärare i nationalekonomi, Erik Dahmén, sa alltid att folk inte minns. De vill inte minnas. Därför måste varje generation lära sig på nytt. De lär sig också. Den hårda vägen.

Efter att de hårda regleringarna av bankernas utlåning släppts under andra hälften på åttiotalet skedde en häftig låneexpansion, som användes för privata och kommersiella satsningar på fastighetsmarknaden.

Sedan kom den krasch på nittiotalet som resulterade i konkurser och i låneskulder som vissa hushåll ännu inte kommit ur. Nybildade bostadsrättsföreningar gick omkull och folk förlorade både pengar och bostäder.

Men det har man glömt. Nu får man lära sig på nytt. Desperat försöker företagen bli av med sina nyproducerade lägenheter. Lika desperat försöker köparna krypa ur sina beställningar, med hänvisning till orimliga fördröjningar och annat. Snart kommer konkurserna. Värdet på fastigheterna kommer att minska drastiskt – inte bara som en följd av den här beskrivna mekanismen, utan också som en följd av att e-handeln kommer att tömma många kommersiella lokaler. På mycket kort tid kommer företagen och hushållen att bli mycket mer försiktiga och ängsliga. Den lågkonjunktur som ändå hade kommit kommer nu att bli mycket svårare. Arbetslösheten kommer att öka. Det kommer bli omöjligt för många i den stora mängd invandrare som kom i mitten på tiotalet att få ett arbete. Kostnaderna för att bistå dessa individer och hushåll kommer att mångdubblas.

Inget parti vill sitta i en regering som kommer att få skulden för detta förlopp – hur lite ansvariga de än tycker sig vara.

Men det är bara den enkla delen av det förutsebara förloppet. Svenskarna har stått ut med den oönskade invandringens följder under tider av ekonomiskt lugn. Denna förståelse – eller försagdhet – kommer att försvinna när många, samtidigt som de blir arbetslösa och mister sina hem, ser invandrargrupper som hålls skadelösa av olika för dem gynnsamma förmånsregler.

Också den av unga invandrare utövade brottsligheten mot gods och människor kommer att uppreta mer.

I trettio år har brittiska myndigheter vetat om de oerhört grova sexualbrott som pakistanier bedrivit mot vita flickor. Man har tigit, av olika skäl. Nu, efter alla dessa år, kan inte längre denna brottslighet förtigas.

I många år har samma slags, och annan brottslighet, förtigits, förminskats och bortförklarats här i Sverige. Här, liksom i England, har ”toleransen” gått så långt och verkat så länge att också den politiska apparaten har infiltrerats av grupper med invandrarbakgrund, som verkat för sina egna värderingar och intressen. Därmed är ”toleransen” ett sätt att skydda partiintresset: ”vi måste gå försiktigt fram för att våra invandrarväljare – särskilt våra muslimer – inte skall lämna oss”.
Nu avslöjas denna praktik. Det Johan Westerholm och andra länge har försökt få upp på dagordningen diskuteras nu. Det kommer att bli många fler och hårdare diskussioner.

Vad gör partierna i detta läge? De hukar sig och hoppas att någon annan skall träffas av vreden. Ingen vill sitta i regeringen.

Om nu Sverige ändå skall ha en regering – hur skall en sådan komma till stånd?

Det finns en naturlig lösning. De sju partier som tillsammans varit ansvariga måste bilda regering. Det mesta har beslutats i enhällighet. De skiljaktigheter som funnits har varit obetydliga och mest till för att det varit klädsamt. Dessa partier får axla ansvaret och dela på den vrede som kommer att riktas mot dem.

SD kommer inte få vara med. Och varför skulle de? De har inget ansvar. De kommer att stå bredvid och nöjda räkna in nya medlemmar och röstande.

Så får alla som de vill. De sju kan fortsätta att isolera SD och SD kan fortsätta att växa.