Ingenjörer är omistliga. Om du till exempel ska bygga en bro så måste skickliga ingenjörer räkna och rita så att inte bron brister och trafiken faller i floden därnere (i en del länder, Brasilien till exempel, kraschar broar men inte för att ingenjörerna räknat fel utan för att bolaget som bygger bron slarvat med armeringen för att spara pengar så att beslutsfattande politiker kan mutas; riggade upphandlingar och underslev – slå vid behov upp detta ord för din förkovran – förekommer även i Sverige, det vet jag för jag har startat juristgranskningsgruppen Konkurrenskommissionen som håller koll just på offentliga upphandlingar).

Det finns även samhällsingenjörer. Även de är omistliga. De konstruerar till exempel välfärdssystem. Om staten ska finansiera personliga assistenter till handikappade så måste någon tänka ut det praktiska såsom ersättningsnivåer, regler för behovsbedömning och upphandlingsmetoder, allt sådant med därtill hörande lagtext och nödiga blanketter. De som gör det kan vi kalla samhällsingenjörer. (Att de ofta verkar göra ett klantigt jobb betyder inte att jobbet inte behöver göras.)

Svenska politiker tänker som samhällsingenjörer ehuru på lite abstraktare nivå än vanliga blankettkonstruktörer. Om internationella undersökningar visar på brister i det svenska skolsystemet så börjar de ingenjörsmässigt tänka på om det finns konstruktionsfel i den stora utbildningsmaskinen. Hur ser flödena ut? Kommer rätt sorts material ut ur lärarfabrikerna? Om ej, kan man påverka selektionen till fabrikerna genom att höja lärarlönerna? Är kanske lärarhögskolorna föråldrade med dålig ventilation och fel huvudmannaskap? Ska man riva dem och bygga nya eventuellt i partnerskap med privata företag? Nej! Se på Nya Karolinska Solna! Men New Public Management då? Nej! Sådant har den senaste samhällsingenjörstrenden förkastat. Blir det bättre om hela skolmaskineriet återförs från kommunal till statlig kontroll?

Måste det inte inrättas hårdare uppifrånstyrning från de centrala övervakande myndigheterna så att en massa konstiga självtänkande lärare med gammaldags idéer inte kan sabba flödet av elever mot godkänd slutexamen med onödiga krav på kunskaper? Det vet man väl redan från superingenjören Frederick Winslow Taylors dagar att arbetarna vid det löpande bandet måste styras just av skickliga ingenjörer för att inte på grund av bristande ingenjörsmässig kompetens förstöra hela flödet.

Sådär tänker politikerna på alla områden. Hushållens skulder motsvarar två gånger BNP (som Tino Sanandaji påpekat i boken Tio tusen miljarder), för det mesta för att hushållen lånat till bostäder. Är det en bubbla och vad ska politikerna göra för att hantera risken?

Nationalekonomerna, som också är samhällsingenjörer, har ingen aning. Sänka räntan? Nej, det går inte, den ligger redan på minus. Ta bort ränteavdragen så att det blir dyrare att låna och således minska efterfrågan på bostadsrätter? Är du galen, skuldsatta familjer kommer att gå i konkurs när boendekostnaderna skjuter i taket!

Om man studerar de olika politiska partiernas program så handlar det, påstår jag, nästan bara om social ingenjörskonst. Men lösningen på Sveriges svåra problem, påstår jag vidare, ligger inte i tekniken utan i värderingarna. När jag gick i skolan fanns en tidning som hette Lyckoslanten och delades ut till alla skolbarn. Där fanns en serie om de två flickorna Spara och Slösa med sedelärande skildringar av hur bra det gick för Spara och illa för Slösa. Där inskärptes värderingar.

Politiken bör inte hålla på med samhällsingenjörsmässiga överväganden om procentsatser hit och ersättningsnivåer dit utan i stället ägna sig åt samhällsprästerliga utlåtanden om goda och utvecklingsfrämjande värderingar. Politiken bör uppmuntra goda värderingar. I skolan bör elever som sköter sig premieras i stället för att alla ansträngningar ska läggas på dem som inte gör det. Livet bör läggas till rätta för de elever som kommer till lektionerna, håller tyst när läraren undervisar och noggrant gör sina läxor. Vad det handlar om är att ge dem som vill utveckla sig själva och därmed samhället så goda förutsättningar som det bara går. Så är det inom idrotten. Varför skulle det framgångsreceptet inte tillämpas generellt?

Skulle inte en sådan värderingsbaserad prästpolitik förfördela eftersatta grupper i utanförskapsområden som lever i bidragsarmod och social och kulturell misär? Det kanske det skulle. Men vi har årtiondens erfarenhet av vad som händer när politiken anpassar sig efter dem som inte kan, inte vill, inte har lust i stället för efter dem som själva strävar. Det funkar inte och det är dags att dra slutsatser. Politikerna bör bli som stränga gammaldags schartauanska präster som predikar himmel för dem som tar hand om sig själva och hjälper sin nästa men helvete för dem som bara tänker på vad de kan få från kollektivet och alls inget på sina egna skyldigheter. Ett sådant budskap skulle troligen ha en nyttig luttrande effekt på det välfärdsindustriella komplexets klienter samtidigt som det skulle ge den skötsamma nettoskattebetalande medelklassen en uppmuntrande klapp på axeln. (Jag behöver väl inte påpeka att budskapet skulle reta landets PK-ister till vansinne vilket naturligtvis är skälet till att ingen med kraft och övertygelse vågat framföra sådana självklarheter.)

En av mina formativa upplevelser i livet var när jag som sextonåring gick i skola i USA och hörde läraren Mr. Humason säga till en elev som inte ville sköta sig att ”well, it is your time, your money, and your future”. Det betydde att den vanartige eleven fick skylla sig själv, Mr. Humason brydde sig inte. Hårt, men detta var attityden på denna skola som fortfarande är en av USA:s erkänt bästa. Den inställningen var välgörande för oss skolungdomar. Den var en spark i arslet som jag sedermera blivit tacksam för.

Politiken borde byta ideologiskt spår och säga som änglarna i poeten Goethes skådespel Faust: ”Wehr immer strebend sich gemüth, den können wir erlösen”, den som alltid strävar och anstränger sig kan vi ta hand om.