Som varande en man drar man sig för att tala om kvinnan. Man vet att allt kan vändas emot en, och det innan man ens hunnit öppna munnen. Här i skrivkammaren kan dock ingenting stoppa mig från att tala till punkt. Ändå infinner sig liksom en internaliserad censur. Varför? I mitt fall säkerligen som en följd av en god uppfostran, där man lärt sig att vörda kvinnan. Jesu moder.

Omsorg, självuppoffring. Den aktsamheten byggde i någon mening på reciprocitet. En ömsesidig respekt. Den är nu borta. Den finns inte i offentligheten mer. Därför sätter jag det inlärda inom parentes, åtminstone tills vidare, och tar bladet från munnen.

Det kvinnliga våldet. Redan de orden frammanar motreaktioner. När jag för många år sedan läste in ”Tankar för dagen” för P1, refuserades ett enda av mina förslag. Jag ville tala om ett kvinnligt, mer psykiskt våld. Producenterna på SR tyckte inte att det var ett ämne att ha några tankar kring. Hellre då om patriarkatet, kärleken till nästan, mensvärk, katter, ångest inför julen, människors lika rättigheter och värde, eller det roliga i att prata i P1. De kvinnliga producenternas intresse för krönikören mattades, telefonen slutade att ringa.

Självklart kan jag endast tala utifrån det område jag verkat i. Om de kvinnor jag mött, privat och i mitt kall. Kulturbranschen. Jag har inga blåmärken att visa upp, för sådana blir det inte av psykiskt våld. Övergreppen är borta i samma ögonblick som de utförs. Ingen sperma att finna. Ingen lag som täcker in skadorna. Ingen läkare som kan skriva utlåtanden att använda i en domstol. Jag måste begränsa mig. Utelämna mer privata ting, ofrivilligt faderskap, otroheter, bedrägerier och svek, ting som närapå varje man kan berätta om. Här handlar det om kvinnan som ”tankefigur” i vår samtida offentlighet, där hon porträtteras som offret och mannen som förövaren. En i sin ensidighet hisnande förljugen bild.

Jag mötte en kulturredaktör på DN på en fest. Berusad hamnade jag i ett hörn med henne. Hon tog tag mellan mina ben och jag värjde mig. Hon gav sig inte. Allt tal om att börja skriva för tidningen var bortblåst efter att jag givit henne nobben. Tvärtom nådde det mig att hon i sociala sammanhang utmålade mig som ”våldsam” och som ”kulturman”, vilket i den världen är lika med det sämsta av det sämsta. Hatet i hennes blick då hon avvisades har jag sett många gånger både innan och efter den incidenten. En ratad kvinna, oförmögen att hantera ett nej bildas som ett gift inom henne som kan sitta i efter decennier. Hon stormade ut från festen, hem till mannen och barnen, och hennes kulturredaktion har inte skrivit en rad om någon av mina publicerade böcker sedan dess. Promiskuiteten i kulturvärlden är legio, liksom skenheligheten.

Jag har mött detta slags kvinna i otaliga former genom åren. Intensivt talar hon om det ena och det andra, om rättigheter, om jämlikhet, om att alla är lika värda, om sexism, fördomar och förtryck, men när väl slöjan faller vill hon ha igenom sin vilja till varje pris. Och inte sällan säger hennes vilja att hon vill låta sig domineras. Detta tabu, denna anomali i samtidens självförståelse, att hon vill bli fasthållen, tas med våld, till och med i en del fall förnedras, plågas, bestraffas, går givetvis illa ihop med självbilden och hennes medvetna och så att säga offentliga kvinnliga jag, vilket enbart tycks förstärka schizofrenin, självhatet, och hatet mot mannen, som hon både vill ha och inte vill ha.

I denna inre kvinnliga avgrund frodas det mer specifikt kvinnliga våldet. Fysiskt våld lär vara vanligare från kvinnor än män i relationer, men eftersom mannen är fysiskt starkare får hans våld allvarligare konsekvenser. Kvinnan får utveckla andra sätt att mer effektivt utöva våld på motparten. Ett våld som lämpar sig för hennes fysik och psyke, ett våld som lämnar fältet öppet för tolkning, för att man blivit missförstådd, som kan möjliggöra förmildrande ursäkter, utvägar från det egna ansvaret. Här kommer modern teknologi till hjälp. En annan kvinna, på kulturnyheterna på SVT på den tiden, fick mig att införskaffa min första mobil och mejladress. På så vis kunde hon upprätthålla (minst) två relationer samtidigt, sin man och sin älskare. Parallella världar, inom ett psyke. Ansvarslösheten firade segrar i den frihet som tekniska medel möjliggjorde. Senare har sociala medier öppnat för nya gränslösa möjligheter till såväl sociala som anti-sociala livsformer. Priset blir det verkliga, det näraliggande, barn och man.

Kulturvärlden består idag i de ledande positionerna till största del av kvinnor. Kulturcheferna på SvD, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan. Kulturcheferna på SVT, SR, Filminstitutet, kulturdepartementet. Feminiseringen av kultursverige har gått med stormsteg. Kanske kan man räkna Björn Wiman på DN kultur till kvinnorna, ty det handlar inte bara om det fysiska könet, utan om en mentalitet. Ett förhållningssätt, där det manliga a priori är lika med någonting dubiöst, för att inte säga ont. Kulturkvinnans tolkningsföreträde är överväldigande. Det är en dubbel historia. Å ena sidan är kvinnan det ständiga offret, å andra sidan är hennes ord och vilja norm. Samtidigt som alla skillnader mellan könen relativiseras görs de absoluta.

Kvinna och man definieras oberoende av kön genom att människan främst betraktas som medborgare i staten, med lika rättigheter och möjligheter, samtidigt som mannen ses som en kvarleva från en patriarkal struktur som menas leva vidare, diffust var, uppenbart allt svårare att peka ut och upprätthålla idén om ett strukturellt manligt förtryck. Biologin görs oväsentlig, könet till en konstruktion, samtidigt som kvinnas frigörelse landar i att kvinnliga kroppsvätskor och klimakteriebesvär fyller det offentliga rummet. Allt detta i en segerviss känsla som ser ut som revanschism och som mer tycks handla om kvinnan själv och hennes behov att försöka förlika sig med sig själv än om att mannen skulle hålla henne tillbaka och förtrycka henne.

Kanske vantrivs hon bara i den formaliserade och så att säga blodfattiga jämlikheten, kanske har hon svårt att upprätthålla bilden av sig själv som rationell under inflytandet av hormoner och ambivalenta önskningar och behov. Hur som helst tycks mannen allt jämt kunna utgöra en fungerande projektionsbild för hennes omöjliga krav och önskemål, men frågan är om han står ut så länge till.

I detta läge skriver feministiska kulturjournalister på de feministiska kultursidorna om feministiska författare som gått på feministiska författarskolor om feministiska böcker som belönats av feministiska kulturinstitutioner och myndigheter. En lika skoningslös som intellektuellt kväsande positionering och politisering undanröjer alla möjligheter till fri tanke och vidgande perspektiv och samtalet som sådant krymper ned till bekräftelse, till färdigpaketerade attityder och ett allt mer fanatiskt åsiktspoliseri i ett krympande medialt och kulturellt kotteri som drar kultursverige med sig ned i sin alldeles egna andliga sumpmark.

Verkar jag arg? Knappast, det handlar om helig vrede.

Einar Askestad är skönlitterär författare, född 1964 i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Han debuterade 1997 med novellsamlingen ”Det liknar ingenting” och har senast publicerat ”Så enkla är orden” (2018) som är hans elfte bok. Han inledde sin skrivarbana i början av 90-talet som litteraturkritiker på BLM och har därefter medverkat i tidskrifter som Ord och Bild, Artes, Lyrikvännen, Hjärnstorm, Res Publica, Vinduet, Ny tid och Axess. Han planerar för närvarande ett arbete med titeln ”Begreppet hem”, en längre essä om de mer filosofiska villkoren för att till-höra, att höra-hemma. Han finns på twitter: https://twitter.com/einaraskestad.